Jag minns så väl ett tillfälle i början av min lärarkarriär då jag undervisade en årskurs 8 på en högstadieskola utanför Kalmar. I klassen fanns en elev vars pappa arbetade som polis. Det här måste varit omkring 2008.

På ett av våra föräldramöten informerade vi om konsekvenserna kring vad kunde hända om en elev hade mobiltelefonen framme under lektionstid. Pappan bemötte inte informationen precis i den stunden men efter mötet kom han fram till mig och talade bestämt om att det var en illegal handling att beslagta elevernas mobiltelefoner, oavsett hur störande själva telefonen var.

Jag minns det här så väl för jag kände mig så handfallen, så förnedrad. Jag vet att jag funderade väldigt mycket på det i efterhand (och fortfarande), att det behövde finnas en lag som talade om för mig vad jag fick och inte fick göra för att kunna bedriva min undervisning. De smarta telefonerna var tydligen så smarta att de tog ifrån mig min möjlighet att få elevernas uppmärksamhet. Jag som lärare skulle snällt be om att få elevens mobil och om eleven inte ville stoppa undan den eller ge den till mig så fick jag snällt finna mig i detta.

LÄS MER – FORSKAREN NEGATIV TILL MOBILFÖRBUD

Idag är det 2021 och faktum kvarstår att det är lärarna som ska se till att de störande föremålen inte förekommer. Oavsett lag och ordningsregler så måste läraren ägna sin (och elevernas) tid åt att samla in telefoner och andra föremål som riskerar att pocka på elevernas uppmärksamhet.

Det här är ett stort irritationsmoment. Att varje dag behöva tjata sig till en telefon, upptäcka att en elev har två telefoner med sig (en trasig som den lämnar in och en fungerande som den har kvar i fickan), ansvara för om den går sönder eller plötsligt höra hur en elev genom sin klocka svarar på ett samtal under lektionstid.

Jo, jag vet, man kan stänga av telefonerna innan de läggs i mobillådan och förs till personalrummet och jag vet att vaktmästaren på vissa skolor är den som samlar in telefonerna men faktum kvarstår, skolans resurser används till helt ovidkommande saker.

Den 19 maj 2021 läste jag i Svenska Dagbladet att utbildningsministern Anna Ekström uttalat sig om detta infekterade ämne i ett förslag till kommande lagändring:  ”Elever ska inte hålla på med sina mobiltelefoner på lektionstid.”

”Lagen är för långt borta från verkligheten”

Min första tanke, det måste ha blivit fel, det här är en gammal artikel. Men nej, tydligen är det lite otydligt i nuvarande skollag, vad läraren kan, får och har möjlighet att göra och tydligen kan det bli lite tydligare nu med en annan typ av stöd i lagen när det läggs till att läraren får omhänderta en mobiltelefon för att förebygga störningar i undervisningen.

Lagen är för långt borta från verkligheten. Att jag som lärare ska känna ett stöd för att det står i lagen att jag kan agera som jag behöver för att kunna undervisa är en klen tröst när jag möter elever som vägrar lämna ifrån sig telefonen.

Anna Ekström utvecklar sina argument och berättar att det här förslaget nog kommer att välkomnas, inte minst av föräldrar, som tvingas se sina barn spendera så mycket tid framför skärmen hemma. Så skönt att veta att de i skolan ägnar sig åt lek, stoj och inlärning istället för ytterligare skärmtid. Och jag tänker, vart är världen på väg? Vet inte Ekström att de flesta skolor idag är starkt digitaliserade och att eleverna på de flesta skolor har en skärm framför sig (på skolans initiativ) och att det snarare är ett beteende som behöver förändras än en simpel aktivitet.

Min erfarenhet är att det som kan skapa trygghet och en god studiemiljö snarare är en samsyn på skolans uppdrag och en ömsesidig respekt för varandra. Låt oss jobba med dessa frågor snarare än att revidera skollagen så att den innehåller de mest grundläggande lärarrättigheter, det vill säga att läraren ska ägna sig åt undervisning.

”Ha fler lektioner utomhus”. Så säger Anna Ekström i SVT:s ”Helgstudion”. Hon säger också att huvudmännen måste tänka långt utanför boxen och att de måste lägga mer fokus på att ventilera våra lokaler så att skolorna blir smittsäkra.

Det börjar genast snurra i huvudet på mig. Jag gillar att tänka utanför boxen och jag är verkligen en sann optimist så det här borde gå bra. Funderar lite kort på hur vardagen i skolan ser ut i dagsläget då vissa klasser är inne i halvklass och lärarna gör sitt yttersta för att undervisa eleverna som är på distans och de som är på plats.

Ljudet behöver vara bra så att eleverna som sitter hemma hör vad både läraren och klasskamraterna säger. Lärarna måste också kunna använda sig av pedagogiska verktyg som projektorn, datorn och olika läromedel. Eleverna måste kunna använda sig av sina datorer, skrivredskap, böcker och så vidare. Helst behöver de kunna sitta under tak eftersom vädret just nu trots, eller på grund av, att det är vår är lite oförutsägbart.

Jag ser framför mig att eleverna är utomhus och att de ska hålla avstånd till varandra och att lärarna ska göra sig hörda och att det kommer att vara jobbigt för elever och lärare att stå upp i långa lektioner och hela dagar.

Men det är klart, nu tänker jag ju bara innanför boxen. Jag måste tänka utanför. Eleverna behöver kanske inga böcker, datorer eller annat material och de kan komma in i helklasser om vi ska vara utomhus. Eller just det, det kan de ju inte för då blir det trängsel i kollektivtrafiken eftersom hälften av våra elever tar sig till skolan kollektivt.

”Gaah, det är två månader kvar av läsåret”

Hur som helst, vi fortsätter i halvklass då. Fast hur ska eleverna hemma då få ta del av undervisningen? Hmm, återvändsgränd igen.

Jag gör ett nytt försök. Om vi inte har några begränsningar alls ekonomiskt, kan vi då skapa utomhusklassrum? Paviljonger med sittplatser för trettiotvå elever (fyra vid varje bord) alla bor i stan, ingen behöver åka kollektivt eftersom vi undervisar över klassgränserna. De som behöver nyttja kollektivtrafiken får fortsätta undervisningen på distans.

Eller, vänta, det känns ju inte så likvärdigt. Och hur skulle de få ta del av undervisningen nu igen om den inte spelas in. Jo, en lärare kan undervisa de som är på plats utomhus och en annan tar hand om de som är på distans. Men hur gör vi då med bedömningen? Och var får vi tag på fler legitimerade lärare? Det är ju bara två månader kvar.

Jo, men de som bor utanför stan kan ju ha sin undervisning på kvällar och helger. Då är ju lärarna också lediga. Så om lärarna jobbar dubbelt så kanske vi kan få ihop det med alla labbar, praktiska kurser och examinationer. Men just det, lärarna behöver ju vara lediga också. Och det skulle ju kosta enormt mycket pengar om vi skulle betala för att dubbla undervisningen. Och de pengarna har ju inte skolan.

Gaah, det är två månader kvar av läsåret och vi vet inte hur vi helt ska ställa om våra verksamheter. Det verkar som om skolverksamheten inte är gjord för att organiseras utomhus.

Snälla Anna Ekström, hjälp oss att tänka utanför boxen. Vi vill absolut inte lägga över det jobbet på lärarna men det är ingen lätt uppgift, inte ens för huvudmännen. Vi vill alla väl. Vi vill att våra elever ska få den kunskap de har rätt till och att de genom skolan ska bildas och utbildas så att vi främjar en allsidig personlig utveckling som gör individen aktiv, kreativ, kompetent och ansvarskännande, både som individ och medborgare.

Men för att vi ska kunna göra det så behöver vi nog hjälpas åt att tänka utanför boxen. Andra verksamheter får mer pengar för att kunna ställa om men skolan verkar som enda bidrag få rådet att tänka utanför boxen. Vi har inte gjort annat än att tänka utanför boxen det senaste året men det enda vi vet är att vi måste få det att fungera innanför boxen (skolan).

Okej, jag håller med er. Den här pandemin suger och det talas alldeles för lite om hur den påverkar oss som varje dag befinner oss i skolan. Många röster i den debatt som finns rör självklart hur vi som är i skolan kan skydda oss mot covid-19 genom att hålla avstånd, bära munskydd och visir och hålla nere antalet individer i kollektivtrafiken och på andra gemensamma ytor. Den debatten håller jag mig utanför i det här inlägget. Jag vill istället lyfta fram vilka konsekvenser kvaliteten får på den utbildning som eleverna ska få i skolan.

Jag delar en känsla av hjälplöshet och otillräcklighet med mina lärare. Och vi bevittnar tillsammans en sårbarhet hos alla våra elever som försöker lära sig fysik, kemi, matematik och andra omfattande ämnen på egen hand hemifrån, med läraren som handledare som gör allt hen kan för att eleverna ska få den bästa kvaliteten.

Ni som läst mina tidigare inlägg vet att jag är en optimist. Jag ser oftast saker och ting i ett ljust perspektiv och försöker välja att hantera situationerna jag hamnar i så att de kan tillföra något i mitt liv. Pandemin är ingen situation vi hamnat i, den är ett tillstånd och om jag ska leva som jag själv lär så borde jag välja att inte tänka för mycket på den.

Jag försöker verkligen men blir förstås precis som ni andra påmind om den varje dag i arbetet. Olika individer reagerar väldigt olika på det som händer omkring oss men gemensamt för oss flesta är att vi tvingas arbeta dag för dag eller i bästa fall vecka för vecka.

Och jag förstår att det är svårt att ge besked om hur vi ska organisera undervisningen i skolan, det gör jag verkligen. Det är snabba vändningar och smittläget kan förändras med kort varsel. Det jag inte förstår är varför regeringen oftast lämnar beskedet någon dag innan veckan är slut och på så sätt ger lärarna en dag (som ofta är fylld av egna lektioner) till att kasta om hela sin planering för några veckor framåt. Och sedan igen. Och igen.

Det finns visserligen få som är så flexibla som lärarna och de har varit helt lysande på att ställa om från närundervisning till fjärrundervisning och de är med kort varsel helt inställda på att växla från fjärrundervisning till närundervisning. Men att, under obestämd tid, planera för en undervisning som klarar en successiv återgång för eleverna innebär både när- och fjärrundervisning, för vissa klasser, årskurser eller elever.

Ett sådant upplägg är inte bara utmanande för alla inblandade utan påverkar oundvikligen även kvaliteten på undervisningen. Lägg därtill eleverna som anses vara sårbara. Och eleverna som inte kommer att få de betyg de önskar för att de helt enkelt inte kan ta till sig kunskapen på den nivå som de vill eftersom de inte kan få den utveckling som de skulle fått i klassrummet.

Vi lär oss av varandra och vi gör så gott vi kan på distans men de elever som valt att läsa på ett gymnasium där de får umgås med och lära sig av varandra, där de får ha lärarna omkring sig som på ett ögonblick snappar upp om någon inte mår så bra, är utanför gemenskapen, inte löser en uppgift eller uttalar orden fel, de hamnar i kläm.

Regeringen talar om en utbildningsskuld och trots min sprudlande optimism måste jag ändå bekänna att det är inte längre tal om en utbildningsskuld. Det är tal om en samhällsskuld.