”Alla förlorar på rädda lärare”

Vi lärare förväntas fatta mellan 300 och 500 signifikanta beslut varje skoldag. Alltså beslut som kan beräknas spela stor roll för någon elevs framtid. Ytterst sällan finns någon tid till eftertanke eller reflektion. Vilken elev ska ha mitt fokus just nu? Gensvar på elevers arbete och beteende måste ständigt ske i realtid, baserat på situation, mål, elev, undervisningsrelation, uppgift, grupp.

Kan alla dessa beslut i efterhand ses som rätta vägval? Att välja fokus innebär att välja bort annat som skulle kunnat vara det. Som lärare kommer jag inte att se och veta allt.

Ändå verkar det finnas en förväntan på det: jag ska ha koll på precis allt och alltid fatta rätt beslut utifrån varje enskild individ. Jag gör vad jag kan för att göra professionella bedömningar: var mitt fokus ska ligga, vilken respons respektive elevs lärande just för tillfället är mest betjänt av. Jag står för de bedömningar jag gör, med min yrkeslegitimation som grund. Jag reflekterar ensam och tillsammans med kollegor för att ständigt öva min förmåga att fatta kloka beslut. Jag utgår ofta från skrivningen i Lärares yrkesetik att jag ”i min yrkesutövning förbinder mig att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande”.

Jag är en människa och lärare med stort engagemang. Det innebär också att jag ingriper när elever visar på för dem ogynnsamma förhållningssätt, utifrån läroplanens skrivning att jag som lärare ”ska utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan”. Det vill säga om eleverna kränker varandra med ord eller sparkar hugger jag direkt.

Jag vet att BEO (Barn- och elevombudet) sannolikt stundtals skulle kunna ha synpunkter på mitt handlande, men jag kan helt enkelt inte stå bredvid och låta elever göra bort sig. Jag har temperament och ska jag vara helt säker på att inte bli anmäld skulle jag behöva sitta inne på lärarrummet och käka valium. Eleverna skulle då kränka varandra så det står härliga till ute på skolgården, men jag skulle i alla fall vara säker på att inte bli anmäld. Lärare måste ges befogenhet och mandat att tydligt ingripa i syfte att skapa arbetsro i både undervisning och på rast. Ett lärarledarskap jag upplever att barn och föräldrar verkligen uppskattar, samtidigt som det finns en motsatt trend i samhället i stort. 

Ett granskningssamhälle som leder fram till rädda lärare blir knappast ett kunskapssamhälle.

I en värld där det blir viktigare att ha ett vackert egenkontrolls- och likabehandlingsprogram på plats än ett konkret värdegrundsarbete och personal som har tid att faktiskt möta barnen blir det problem. Fungerande lärararbete bygger på goda relationer, dessa kräver tid och engagemang för att utvecklas. 

Ge mig rimligt antal elever att skapa en fungerande undervisningsrelation till, mandat att ingripa och fatta professionella beslut i skolvardagen samt en förståelse för att underlåtenhet att fatta beslut ofta är värre än att fatta fel beslut och stå för det, och vi kan få en skola som lyfter. Ett granskningssamhälle är en återvändsgränd.

/Magnus Blixt, legitimerad grundskolelärare och ledamot i Lärarnas ansvarsnämd