Dags anpassa resurserna efter läroplanen

Läroplanen är progressivistisk. Den klassiska konflikten mellan traditionalism och progressivism blir då en pseudodiskussion. Men vi kan inte förverkliga läroplanen i en organisation ekonomiskt anpassad för traditionalism, ”ty när nytt vin hälls i gamla läglar, riskerar läglarna att sprängas sönder och vinet spillas ut”.

Eva-Lotta Hultén diskuterar ämnet i DN 19/12: Därför tror skolforskare inte längre på disciplin, och undrar varför det progressivistiska synsättet inte lyckats tränga undan traditionalismen. Inger Enkvist menar tvärtom i SvD 20/12: 1960-talet fortsätter skada svenska skolan, att vi måste göra upp med progressivismen om Sverige någonsin ska komma ur utbildningskrisen. Hultén och Enkvist gör motsatta analyser av den verksamhet jag är i. Båda har poänger men beaktar inte det som egentligen styr skolan: ekonomi och tidsanda.

Spänningen i ”konflikten” har relevans filosofiskt, pedagogiskt och politiskt. ”Striden” är dock redan avgjord och vi är satta att förverkliga läroplanen oavsett personlig uppfattning eller faktiska resurser. I praktiken kombineras faktaförmedling och djupare förståelse med meningsskapande inslag, om resurserna tillåter.

Med motiverade elever och engagerade lärare blir all slags pedagogik fruktbar. Men motivation kan inte lagstiftas fram, konstaterar Björklund, och i takt med generellt allt lägre motivation inses traditionalismens begränsning. Vårt redskap är oförtrutet arbete med inre drivkraft parallellt med pedagogiska knep, samt morot och piska. De som inte upplever skolan som angelägen – marinerade i tidsandans what’s in it for me? – når vi sällan, men vi når fler när stoffet processas via värderingsövningar, estetiska upplevelser och personlig reflektion – relation och mening blir svar på what’s in it for me?

Varför överges då inte traditionalismen när progressivismens idéer är mer motivationshöjande och fruktbara? Jo, för att klassisk förmedlingspedagogik är (kortsiktigt) kostnadseffektiv. Skolans organisation är ofta designad enligt gammal modell: drygt 30 individer ska kollektivt få av en som vet/kan mer. De repeterar själva och ges skriftliga prov som enkelt kan kvantifieras. Systemet var rationellt för en tid då information inte var allmänt tillgänglig. Förmedlingspedagogik är en enkel – och billig – väg att överföra information, medan kunskap inte kan förmedlas utan erhålls genom individens aktiva processande.

Att tillvarata elevers tänkande och kreativitet, processa tillsammans och ge varierade examinationer kräver andra resurser. Resultatet är heller inte enkelt mätbart. Hultén poängterar relationer och ser ropen på att ”läraren bara ska undervisa” som absurda. Men absurt är snarare att ha goda läranderelationer med 200 elever, utan att ges tid till det!

Vi gillar ändå läget och försöker febrilt förverkliga skollag och läroplan genom att med 32 elever göra övningar tänkta för 8, i lokaler designade för en annan kontext. Vi tänjer oss och lägger skulden på oss själva när vi inte lyckas (särskilt som tongivande forskning hävdar att klasstorlek inte har betydelse för en skicklig pedagog). Läglarna spricker i sömmarna.

Svensk skola är redan dyrare än flera jämförbara länders men i ett modernt skolsystem bör kvalitet kosta. Med resurser anpassade efter traditionell skolmodell blir de progressivistiska idéerna halvmesyrer – till traditionalistens glädje! Idémässig diskussion är viktig, men beslutsfattare måste utgå från dagens elever och utforma resurser i linje med läroplanens krav!

/Lisa Eklöv, aretemeriterad förstelärare i filosofi och naturkunskap, Kärrtorps Gymnasium, Stockholm