De förlorade två elever på Utøya

– Det blev en mycket speciell och svår skolstart. Vi skulle möta sorgen och samtidigt välkomna 200 nya elever med flaggan på halvstång, säger Erik Heier.
Han var på semester i Frankrike när tragedin hände. Erik Heier är rektor sedan 15 år på Nesodden. Han förstod att en av hans egna elever i historia, en flicka, förmodligen varit på Utøya eftersom hon var politiskt aktiv. Hon, med förnamnet Bano, var en av de som sköts till döds.
– Efter själva skolstarten gick jag direkt in i Banos klass, eftersom jag själv undervisat dem. Eleverna tyckte att de bearbetat händelsen men allt kom upp igen när de åter möttes i skolan. Och det blev en hel del tårar.
Han valde att tala om sorgen och om var hjälp finns att få för den som vill ha.
– Eleverna öppnade inte upp själva, men något lossnade när jag frågade dem om vad de minns att de gjorde och var de var den 22 juli. De tycktes känna ett behov att berätta och markera var de var geografiskt.

Elise Furuheim Bryn är 17 år, ordförande i elevrådet och var god vän med den dödade flickan:
– Jag tyckte att jag hade bearbetat sorgen, men allt kom upp igen när vi började skolan, säger hon och menar att man ändå måste gå vidare och inte får låta sådana här dåd bromsa upp livet.

Mette Molland är lärare i historia och filosofi:
– Jag visste inte hur jag skulle reagera i klassrummet, där eleverna nu förlorat två vänner. Jag tror samtidigt att både eleverna och jag kände att det var bra att mötas igen efter det som hänt. Jag grät och det måste man få lov att göra. Det har känts som jag har förlorat mitt personliga försvarsverk, säger Mette Molland.

Matias østebø, lärarutbildad socialpedagog, arbetar med eleverna på skolan sedan 2006. Han rekryterades i samband med att vissa skolor inne i Oslo anställde väktare. På Nesodden ville man arbeta förebyggande.
– Jag jobbar mitt bland eleverna med olika slags arrangemang, både inom sport och kultur, med målet att skapa trivsel och trygghet.

Samtalet kommer oundvikligt in på Breivik, som utförde dåden i somras. Alla är eniga om att det svåraste är att han är ”som vem som helst”. Han växte upp i ett finare område i Oslo.
Hur kan skolan hitta extremister innan de går för långt?
ERIK: Jag tror inte på att driva särskilda kampanjer mot extremism av olika slag. Det enda som hjälper är långsiktigt demokratiarbete på skolorna.
ELISE: Jag har funderat mycket på hur Breivik var i min ålder. Jag tror många elever undrar just det. Och hur vi ska möta åsikter av det slag han har. Vi vill visa förståelse och respekt för alla samtidigt måste vi dra en gräns, visa vad vi inte kan tolerera.
METTE: Jag tror att vi inom alla skolämnen måste utveckla elevernas förmåga till reflektion och att kunna se skillnaderna i samhället.
MATIAS: Allt vi gör här på skolan är till för att skapa sammanhållning, gemenskap och vänskap. På det sättet kan vi fånga upp de mest förvirrade eleverna och det blir svårare för någon att stå ensam och bli utanför.
ELISE: Men hur gör vi för att visa när någon gått för långt? Jag menar Breivik har gjort ett eget val i ett samhälle som är tolerant…
MATIAS: Ja, svårigheten är väl att Breivik inte tycks ha levt något särskilt udda liv. Och det finns ju välfungerande psykopater.
ERIK: Det är viktigt att vi inte fått den rättspsykiatriska undersökningen än. Det kan vara farligt att dra för stora slutsatser än.
METTE: Breivik säger hela tiden att han läst så mycket, att han på egen hand läst in en Master. Men det har inte skett i ett sammanhang med utrymme för reflektion och vägledning, säger hon och förklarar hur Breivik gjort sina egna slutsatser kring historien och hur fel det kan bli.

Ska skolan bemöta kränkande ord?
– Ja, det är något med orden. Vi kan dra en gräns genom att reagera och förklara att eleven får lov att använda andra ord, säger Mette.
Erik invänder samtidigt att han är rädd att de går under jorden i stället då.
ELISE: Självklart ska vi ha frihet att uttrycka oss. Men samtidigt används i dag ordet ”jude” som en nedsättande benämning på många skolor i Oslo. Ordet används utan att någon verkar tänka på ordets egentliga betydelse.
– Det är märkligt att ordet jude liksom blivit historielöst, säger Mette.
MATIAS: Jag går in i alla klasser och jag lägger mycket vikt på språkbruket, särskilt för killarna. Många säger att ingen bryr sig men jag förklarar att det alltid finns någon som tar illa vid sig och inte vågar säga något, säger han och fortsätter:
– Samtidigt har intoleransen i språket blivit mycket högre sedan 22 juli.

Vi börjar tala om hatet på nätet, om nätmobbing och liknande:
– Det har blivit en enorm uppslutning mot Brevik på både Facebook och Twitter, säger Elise och Matias fyller i:
– Det glädjer mig att acceptansen för att vara anonym på nätet också minskat radikalt på sista tiden.
Men hur ska vi upptäcka de extremistiska sajterna?
– Fördelen är väl att nätet just är snabbt och öppet, då upptäcks de och så bildas motgrupper och folk som plockar isär deras argument, säger Elise.
Skolans uppgift blir att utrusta eleverna så bra som möjligt så att alla förstår och kan värdera informationen på nätet, argumenterar Erik. Detta är förmodligen den verkliga utmaningen med tanke på hur slugt Breivik agerade på nätet. Han använde olika språkbruk och ton i sina texter beroende på vilken sajt han befann sig på. Han agerade för att höra hemma, inte sticka ut, oavsett vilken sajt han kommenterade.
Behöver er skolas krisplan revideras efter erfarenheterna från 22 juli?
– Vi har en beredskap för kriser genom ett tvärfackligt team som möts varje vecka på skolan och så har kommunen ett kristeam. Dessa fungerade mycket bra i år, men för sådana här situationen kan samtidigt ingen beredskap finnas. Det gäller att kunna reglerna i ryggmärgen och gå på sunt förnuft.

I augusti 2006 dog en av skolans elever i en båtolycka och en annan blev mycket svårt skadad.
– Då hade skolan redan startat och måndagen efter den helgen blev mycket tung, säger Erik Heier och undrar hur skolan kunnat tackla om sommarens attentat skett under terminen.
– Vi hade säkert inte haft några lektioner men haft öppet för alla som ville komma.
Dödsskjutningarna i år skedde medan det fortfarande var sommarlov och skolan hade inte ansvar där och då. Men de två elevernas begravningar avslutades bägge med minnesstunder som hölls i skolans matsal, vilket föräldrarna önskade. Så skolans personal blev inblandad ändå.

(Från vänster på bilden: Mette Molland, lärare i historia, Matias Østebø, socialpedagog, Erik Heier, rektor och Elise Furuheim Bryn, elev och ordförande i elevrådet.)