”De stora skillnaderna är oacceptabla”

Det börjar bra. När Rossana Dinamarca kommer in berättar hon att hennes motion för en utredning av skolreformerna röstats igenom i riksdagens utbildningsutskott och hon och Ann-Cathrine Haglund hittar varandra direkt. Nu är det hög tid att utredningen av skolreformerna kommer igång nu. Det är de eniga om.
– Men de borgerliga håller fast vid att de bara vill utvärdera kommunaliseringen. Men vi vill utreda alla förändringar. Det som också fanns i min motion är att man utifrån utredningen ska ta fram förslag på hur man ska öka likvärdigheten. Det kändes verkligen bra, säger Rossana Dinamarca.
Motionen fick majoritet genom att samtliga oppositionspartier röstade för. Ann–Cathrine Haglund förstår vidden av att få bifall i utskottet och ser verkligen glad ut. Hon satt själv i riksdagen i 14 år, för Moderaterna.

”Har alltid gillat skolan”

Samtalet löper lätt utifrån deras kärlek till lärarjobbet:
– Själv gled nog in i yrket. Jag har alltid gillat skolan. Jag tror också att jag hade uppfattningen att det skulle gå att kombinera med familj och även annan verksamhet. Jag var ju tidigt politiskt aktiv. Och på den tiden kunde man förbereda lektioner på kvällstid, faktum är att man inte var lika bunden vid skolan då. Huvudskälet var att jag tyckte om att läsa, trivdes i skolan och faktiskt trodde att jag skulle passa bra som lärare, säger Ann-Cathrine Haglund.
Hon arbetade som lärare i 16 år:
– Och jag har aldrig ångrat mitt val.
Rossana Dinamarca:
– Jag gled nog också in i yrket. Läste en journalistutbildning men det fanns inte mycket jobb. När jag fick frågan om att bli medielärare på en högstadieskola tackade jag ja. Med viss skepticism för jag var inte alls förtjust i skolan. Men det var kul och jag fick ett långt vikariat i spanska. Fick också bra kontakt med en elev som jag blivit varnad för. Men vi klickade. Jag var bara 22 år och fick egentligen ett alltför stort ansvar men det har gått bra för honom.
Hon började läsa svenska som andra språk och specialpedagogik. Men kände sig ändå tveksam och sökte en tjänst på en annan skola i en annan kommun. Och trivdes lika bra med jobbet där.

Uppehåll i studierna

– Då bestämde jag mig för att söka in på lärarutbildningen, säger Rossana, som nu har paus i studierna för riksdagsarbetet för Vänsterpartiet.
I den nya boken om kommunaliseringen skriver ni både på olika sätt om de stora förändringarna som skett i skolan. Du, Ann–Cathrine, skriver att du aldrig glömmer debatten i riksdagen inför beslutet om kommunaliseringen av lärartjänsterna. Varför?
– När jag gick från mitt rum i ledamotshuset kände jag att atmosfären var märklig i huset och jag frågade vakterna vad det var. Jo, det stod demonstrerande lärare runt hela riksdagshuset och ändå bort till Centralen. Polisen var utkommenderad. Det var en fråga som upprörde en grupp som aldrig demonstrerar annars! Det bottnade i att lärarna saknade tilltro till Göran Persson som var skolminister och att de kände sig svikna och förrådda. De trodde inte heller att kommunerna skulle ha tillräckliga resurser och kompetens.
– Debatten om kommunaliseringen av lärartjänsterna upplevdes som avgörande, även om det bara var en del av förändringarna.
Av naturliga skäl minns Rossana Dinamarca inte själva reformbeslutet. Hon var 15 år och gick i nian:
– Jag började jobba med utbildningsfrågor 2006. Då fick jag rådet att jag skulle ta upp just frågan om huvudmannaskapet. När jag sen varit ute i landet under arbetet med att skriva ett nytt utbildningspolitiskt program märkte jag att väldigt många fortfarande är upprörda över att partiet tog ställning som vi då gjorde. I vårt program säger vi nu att vi i och för sig inte har resurserna att göra en hel utvärdering av hur ett nytt system skulle se ut men det som är helt klart är vi behöver ett större statligt ansvar över skolan för det har fallerat. Det finns ingen tvekan om det längre, säger hon som nu är inne på sin tredje period i riksdagen.
Ann–Cathrine Haglund:
– Jag träffar ofta lärare som fortfarande är upprörda. Bitterheten finns kvar. Och ett stort antal lärare tröttnade och slutade också. Inte bara beroende på kommunaliseringen men man saknade stöttningen som lärare. Lärarna måste känna ett stöd hos politiker, skolledning och föräldrar om man ska klara av att vara lärare.

Efterlyser förändring

Rossana bekräftar att det inte bara är de äldre lärarna som vill ha ändring:
– Om man i dag tittar på till exempel Seco, elevorganisationen, är de också ute och kräver ett större statligt ansvar. När jag började arbeta med de här frågorna talade jag med Metta Fjelkner då förbundet just skulle ha kongress. De hade fått en massa motioner kring huvudmannaskapet. Och hon berättade om ett stort tryck i frågan.
– Det här är nog väldigt viktigt politiskt, att det finns ett tryck i frågan från lärarna. Och den lärdom man måste dra från kommunaliseringen är att man inte kan dra igång en ny omställning om man inte har med sig alla lärarna. Det tror jag är jätteviktigt.
Hur ska vi gå framåt?
Rossana Dinamarca:
– Det är inte alldeles enkelt men jag skulle vilja ha min motion som en utgångspunkt. Det är viktigt att ta med sig lärdomar av det som varit bra med kommunaliseringen. För det finns också. Till exempel närheten man har med beslutsfattare för skolan. Men ett stort problem har varit det otydliga ansvarsutkrävandet. Kommunerna kan säga att ”vi kan inte därför att inte staten ger oss de medel vi behöver”. Och staten kan säga att ”det är inte vårt fel utan kommunernas”.
Vad ska till exempel skolledarna göra: hålla budget eller följa skollagen och målen vi har satt upp nationellt? Det är väldigt otydligt i dag.
– Därför är utredningen mycket viktigt. Efter en analys är det viktigt att komma fram med förslag för hur vi ska göra för att öka statens ansvar. Där tycker jag finansieringen är en viktig, där staten bör styra bättre. Men också att reglera det fria skolvalet som ökar segregeringen. Det kan bli en del tuffa beslut, säger Dinamarca.
Ann–Cathrine Haglund:
– Vissa saker som regeringen drivit igenom, som till exempel lärarlegitimation, är led i att staten skaffar sig ett större inflytande. Och reformerna har kunskapsfokus och det är jättebra. Men jag håller med Rossana om att vi nu måste se över konsekvensen av kommunaliseringen och andra reformer. Sen får vi utifrån analysen se vad som behöver göras. Någon modell ska vi inte lansera innan detta arbete är klart. Men vi är i vårt land överens om att vissa saker ska skötas på en nationell nivå, som försvaret. Att våra barn ska ha en likvärdig skola av hög kvalitet är också ett nationellt ansvar.
Kan ni inte vara lite mer konkreta?
Ann–Cathrine Haglund:
– Nej, det är omöjligt i dag. Med det kommunala självstyret går det inte heller att gå till en kommun och bötfälla dem, när det är dåliga skolresultat i kommunen. Arma ungar som är utsatta för detta.
Rossana Dinamarca instämmer:
– Och de stora skillnaderna är helt oacceptabla.