sjukdom
Foto: Henrik Witt

Från skolbänk till köksbord

Matte, historia men också idrott. Andreas Johansson, 16, har svårt att bestämma sig för vilket ämne i skolan han gillar bäst. Det mesta är roligt. Och bara två veckor efter sin cancerdiagnos ville han tillbaka till skolbänken.– Jag orkade bara gå några lektioner i veckan. Sedan kom Lisen hem till mig, berättar han.Tillsammans vid köksbordet i radhuset har de pluggat ihop. Fröken och Andreas.

Det är ett år sedan Andreas Johansson träffade sin lärare och mentor Lisen Carlstedt från Jönsbergska Idrottsskolan i Norrköping. Sist de sågs var det skolavslutning, Andreas sa hej då till grundskolan för att i höstas börja första årskursen på JB gymnasiets linje inom idrott och hälsa.

– Lisen var min klassföreståndare, eller handledare från femman till nian, säger Andreas.
Han låter oss välja kaffe från en meny av espressosorter. Det pyser och puttrar när kaffet rinner ner i muggarna. Vi slår oss ner vid köksbordet – där så många timmar av pluggande tillsammans har avverkats.
– Det är roligt och en lättnad att se att Andreas mår bra, fyller Lisen i. Jag minns när han var tunn, blek och utan hår, säger Lisen.
Hon var hans lärare när sjukdomen slog till och den som hade ansvaret för att han fick det stöd han behövde, för åtgärdsprogram och särskilt stöd. Det har fungerat utmärkt – Andreas slapp gå om och fick väl godkänt i flera ämnen.
– Men det krävdes en del planering, kommunikation och vilja, konstaterar Lisen.
Andreas hann bara gå en dag i skolan hösten 2010. Den nystartade terminen fick ett hastigt avbrott när Andreas drabbades av leukemi. De första två veckorna blev dimmiga, med feber och cytostatikabehandling.
– Cancer. Jag tyckte att det var konstigt att unga kan drabbas. Men jag funderade aldrig på döden eller att jag inte skulle bli frisk. Jag tappade minst femton kilo i muskelmassa, berättar han

För Andreas som tränade fotboll och bandy flera gånger i veckan och som dessutom gick i en högstadieskola med specialinriktning mot idrott var det en enorm förlust.
– Det var väldigt jobbigt att inte orka. Jag blev trött efter en timme, minns han.
Redan någon dag efter diagnosen hade ställts fick Lisen och skolan veta.
– Chockartat så klart, säger Lisen. En sköterska kom till skolan och informerade, det var väldigt bra inte minst för att Andreas tvillingbror gick i klassen. Och skönt för Andreas att slippa berätta. Jag har hela tiden haft ett bra stöd av skolledningen och det var aldrig någon tvekan om att resurser skulle sättas in.
Till en början fick Andreas undervisning på sjukhuset, men det var till sin vanliga skola han ville.
– Jag saknade kompisarna och dessutom kändes det svårt med nya lärare på sjukhuset. Min drivkraft var att slippa gå om.
Andreas föräldrar kontaktade skolan och berättade om hans önskemål. Sedan bestämdes det att han skulle gå i skolan några timmar varje vecka. Trötthet och koncentrationssvårigheter gjorde det ibland tufft.
– Jag valde ut de lektioner som var roligast, säger Andreas och ler.

– Att välja ut lektioner som är roliga är bra. Då blir man motiverad, säger Lisen.

Lisen berättar att hon, tillsammans med de andra lärarna, utgick från Andreas behandlingsschema, där varje cytostatikabehandling fanns inplanerad med dagar och veckor, och la upp undervisningen efter det.
– Sedan reviderade vi om vi märkte att det blev för tufft eller om Andreas hade det jobbigt med trötthet och ork.

Ingen på skolan hade någon erfarenhet med en elev med cancer.

– Det var nytt för alla men jag tycker att det har gått bra och vi lärde oss mycket. Framför allt att planera och revidera. Jag tycker också att det är viktigt att man tänker flexibelt, man kan undervisa på flera sätt, berättar Lisen.
I november kände Andreas att han ville läsa mer – men att gå i skolan varje dag var för tufft. Inte minst för att han ofta drog på sig infektioner. Hans mamma nämnde hemundervisning som ett alternativ.
– Jag visste att det var viktigt att få bra betyg inför gymnasievalet men jag var skeptisk till hemundervisning. Det kändes obekvämt att mina lärare skulle komma hem till oss. Men jag ändrade mig och det var ju tur.
Varje måndag kom Lisen och undervisade, två andra lärare dök vid behov upp på andra dagar. Skolledningen trixade med scheman och gav utrymme för hemundervisningen.

– Att flytta ut från skolbänken till köksbordet är annorlunda. Det är speciellt att kliva in i ett hem, rakt in i ett liv. Det blir personligare. Fördelen är att du på två timmar hemma hinner väldigt mycket mer än under en dag i skolan.

– Vi hann med otroligt mycket och det var lyxigt att få ha en lärare helt för sig själv, konstaterar Andreas.
Teamet fokuserade på matte, NO, svenska, engelska och historia. Andreas tvillingbror hjälpte också till med att påminna, ta hem böcker och uppgifter.
– Jag skrev proven här, i alla fall alla nationella, under bevakning av Lisen.

Att som lärare se en elev drabbas av en allvarlig sjukdom som cancer är svårt, menar Lisen.
– Jag brottades ofta med egna tunga känslor. Andreas förändrades under behandlingen, han blev trött och var kanske inte lika motiverad. Hans humör svängde, men jag försökte stötta och inte ställa krav i de lägena. Det var väldigt viktigt att känna in och prata om andra saker än skolan.
Andreas gick ut nian med flaggan högt – han fick väl godkänt i flera ämnen.

– Jag tror inte att lärarna har varit snällare mot mig ”bara” för att jag drabbades av cancer. Jag var målinriktad och kämpade fast det var ett tufft år.
– Annars kan det vara lätt att tänka så, att vi sätter betyg för att vara snäll mot någon som har fått cancer eller någon annan svår sjukdom. Men det fungerar absolut inte på det viset, säger Lisen.

Sakta men säkert har livet återvänt. I dag faller de ljusa lockarna på Andreas huvud mjukt och behandlingar får han bara var tredje månad. För Lisen var året med Andreas och hans sjukdom en stor erfarenhet.
– Framför allt var det viktigt att lägga ifrån sig lärarrollen och möta Andreas i hans behov. En bra lärdom är att vi måste känna in eleven och utgå från vad han eller hon behöver, det handlar inte om att man ska gå på ett visst antal lektioner utan om att lära sig det som behövs.

 
Lisens fem tips för att hjälpa ett barn i behov av särskilt stöd:
1. Planera kortsiktigt. Revidera varje vecka om det behövs.
2. Kommunicera med eleven, föräldrar, läkare och sjukhusskolan men också din egen skolledning.
3. Utgå från dagsform och behandling.
4. Var flexibel och tänk brett. Det går att undervisa i flera ämnen samtidigt, tillexempel svenska och historia.
5. Våga ställ krav men släpp lärarrollen när det är nödvändigt.

Andreas fem tips för att få skolan att fungera:
1. Ta kontakt tidigt med din elev, prata med föräldrar och läkare.
2. Fråga hur eleven mår och hur mycket han/hon orkar.
3. Släpp lärarrollen ibland om det är för jobbigt.
4. Var inte för snäll för att eleven är sjuk – men prata om annat om det behövs.
5. Motivera och ha skoj. 

Artikeln är en samproduktion och har även publicerats i tidningen Barn & Cancer.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm