”Galet förälskad i grammatik”
Jag visste att jag skulle bli sfi-lärare första gången jag försökte lära någon svenska. Det var 2002 och jag hade träffat någon i Ecuador. Jag gillar dig, sa jag. Jag är subjekt, du är objekt, gillar är verb i presens. ”Aha”, sa hon, och alla som själva är lärare vet vad det ordet gör. Det pirrade till i magen, av allt möjligt men kanske allra mest av grammatiken.
Kärleken till grammatik har jag haft mycket längre än jag har kunnat en verbramsa. Jag minns när jag var liten, kanske åtta (säkert åtta, det är en sån typisk ålder att börja odla udda intressen), och avslöjade min upptäckt för min lillasyster: en-ord som slutar på -a slutar på -or om de är många! Jag minns känslan av språket som ett mönster. Jag minns den exalterade kittlingen när jag kom till min andra insikt: Det finns även undantag.
Så en dag la en lärare allting på plats genom att säga ”verb är saker som man gör, till exempel tutar, kör”. Jag sög i mig, mina klasskamrater suckade. ”När ska vi någonsin ha användning av det här?” frågade de retoriskt. ”När ska jag få användning för det här?” undrade jag längtande. Mellan Sverige och Ecuador fick jag svaret, när mina förklaringar gjorde att en helt annan människa plötsligt kunde kommunicera på svenska.
Det är fantastiskt hur ofta man får tillfälle att prata grammatik, om man bara är öppen för det. Frågan blir till exempel aktuell på fester, och det är egentligen inte mitt fel. Det bara händer, i den där obligatoriska konversationen om vad man arbetar med, som alltid lyckas utmynna i att någon säger ”det enda jag minns av svensklektionerna är pluskvamperfekt, men jag minns inte vad det betydde”. Är det så konstigt då, om man begär en servett och en penna för att kunna reda ut saken för den stackars ovetande festprissen? I alla mina gärningar är jag grammatiklärare – i min första roman får läsaren lära sig vad ett partikelverb är, på universitetet höll jag egna lektioner efter grammatikföreläsningarna för dem som inte hade förstått.
Jag blir lycklig. Av att få andra människor att förstå grammatik. Jag säger det till er, för ni är också lärare och chansen finns att ni förstår mig.
Själv kan jag tydligt framkalla bilden av de lärare jag har haft, som älskade sina ämnen. En mattelärare som exalterat förmälde hur matematik i själva verket var filosofi. En vikarierande bildlärare som pratade om perspektiv, skuggning och färglära där ordinarie lärare bara sagt ”gå ut i naturen och rita av något”. De som lyckades förmedla sin passion är de som har stannat i mitt minne. Det som är viktigt för läraren blir viktigt för eleven, i en antropologiskt fascinerande process, och jag tänker mig att kärleken till våra ämnen smittar av sig. Att det kanske rentav är graden av smittsamhet som är … pedagogik. Jag tänker så och hoppas att den stackars fotografen vid min senaste författarintervju ska hålla med mig. Jag lät henne inte gå förrän hon kunde identifiera ett starkt verb.
Sara Lövestam
Hon är sfi-lärare och författare. Hennes tredje roman ”Tillbaka till henne” kom ut i år och berättar om två kvinnoöden med 100 år emellan dem.