Här är skolan som hbtq-certifierats

En skola för alla. Det har sagts länge. Räcker det då inte att lärare behandlar alla lika? Nej, menar RFSL, eftersom man då missar de normer som styr hur vi ser på varandra. Om ”mallarna” utgår från att vi är svenskfödda, hetrosexuella cis-personer* utan funktionshinder – då kommer många att känna sig utestängda.

Därför säljer RFSL utbildningar i normkritik. De verksamheter som utbildar all personal under ungefär ett halvårs tid kan bli hbtq-certifierade.

På Stadsmissionens skola Grillska gymnasiet har pedagoger och övrig personal läst om, diskuterat och spanat efter normer sedan i våras. I slutet av januari firades certifieringen med en ceremoni. Skolvärlden träffade tre av lärarna för ett samtal om normer, om hur man upptäcker dem: i samhället, klassrummet och sitt eget språkbruk. Men först: Måste det till en kostsam certifiering för att alla elever ska känna sig välkomna?

Björn Hübinette: Det handlar om trygghet. Att eleverna vet att skolan och lärarna har kunskapen.

Kerstin Kindlund: Den tryggheten är en fråga om hälsa. Vi har fått se siffror på hur unga hbtq-personer mår. Att både depressioner och självmordsförsök är så mycket vanligare än hos andra. Det blev en ögonöppnare. Egentligen är det ju självklart att man inte mår bra om man känner sig utanför, som många gör på grund av de normer som finns. Nu fattade vi: ”Jaha, det är så här illa”.

Björn: För mig har det också varit nödvändigt att få del av RFSL:s kunskap när det kommer till ”t:et” och ”q:et”, trans och queer. Jag hade helt enkelt inte den kunskapen, visste inte vad det innebär.

Hur får man syn på normer i en skola?

Jonas Jilmefors: Man är uppmärksam. Vi gick på normspaning och tittade på de bilder som sitter uppe. Vi såg exempelvis att vi ville ha andra bilder i gymmet, som inte speglar ett bodybuilderideal. Sedan har vi lusläst alla blanketter och ändrat alla ”mamma” och ”pappa” till ”vårdnadshavare”. Den som inte har en mamma och pappa ska inte känna sig utpekad. Och en så enkel sak som toaletter – finns det herrarnas och damernas och ingenting där emellan, eller finns det könsneutrala toaletter?

Björn: Vi har upptäckt hur vi tilltalar eleverna också. Det var mycket ”Hur är det tjejer?” och ”Tjena grabbar!”. Men alla i grabbgänget kanske inte känner sig som grabbar.

Kerstin: Ja, ord är viktiga. De får konsekvenser i verkligheten. Det finns forskning som visar att man cementerar könsrollerna genom att hela tiden benämna unga som ”tjejer” och ”killar”, att det påverkar vilket yrke man väljer, exempelvis.

Finns det en risk att skolan tappar bort fokus på ämneskunskap när ni lägger så mycket tid på normer och värden?

Jonas: Det finns ingen som helst motsättning. Är man trygg på skolan är det förstås lättare att lära sig.

Björn: Att vara normkritisk handlar dessutom mycket om att se saker ur flera olika perspektiv. Just det som krävs för A-nivå i många ämnen.

Kerstin: I franskan har jag haft lite svårt att ta in normkritiken i undervisningen. Jag tänker mest på att undvika att använda eleverna som exempel när det kommer till alla maskulina och feminina böjningsformer. Jag tror det är lättare i till exempel samhälls- och medie­ämnen.

Jonas: Jag utformar uppgifter på ett annat  sätt nu. I datortekniken skulle eleverna utforma datorer till fiktiva kunder. Jag hade satt könsneutrala namn på kunderna, vilket gjorde eleverna frustrerade. De tyckte att de behövde veta vilket kön de hade. Det ledde sedan fram till en bra diskussion om könets betydelse.

Vilka reaktioner har ni fått på hbtq-certifieringen?

Björn: Från eleverna är reaktionerna postiva. När vi skulle ha en idrottsdag tillsammans med de andra friskolorna i stan hade elevrådet köpt in en regnbågsflagga. ”Gud, vad bögigt!” kom det från de andra eleverna. Då svarade våra elever stolt: ”Jaa!”.

Kerstin: Från någon enstaka förälder har det kommit ett mejl om att de inte längre vill ha sitt barn i skolan när vi håller på med det här. Det är intressant att det kan väcka så mycket känslor hos en.

Finns det några fallgropar man ska vara vaksam på?

Jonas: Största faran är nog om man tror att man har lärt sig allt. Man blir aldrig färdig.

Björn: Det jag personligen känner mig mest osäker på är det som har med trans att göra. Om jag blir mentor för en elev som tillhör den gruppen, kommer jag säga fel? Jag har svårt att tro att jag skulle säga något i stil med ”Jag accepterar sådana som ni” eller något annat konstigt. Men jag känner ändå en osäkerhet. Just för att jag inte mött det, inte fått träning.

Vilka råd har ni till de kollegor som vill komma igång med en mer normkritisk undervisning?

Jonas: Titta på din egen undervisning med normkritiska glasögon. Askultera hos varandra!

Kerstin: Fördela talutrymmet på ett annat sätt än genom handuppräckning, så att alla kommer till tals i klassrummet och inte bara de gamla vanliga. Man kan låta ordet gå laget runt, eller ha någon form av tidtagning: ”Kerstin, nu har du haft dina fem minuter, nu får du ge utrymme åt de andra.”

Björn: Tänk på jargongen. Jag säger fortfarande ”Tjena, grabbar”. Varje gång tänker jag: ”Nej, inte nu igen!” När man spelat fotboll och vuxit upp i ett omklädningsrum är det svårt att vänja sig av med det.

Vad hoppas ni att certifieringen leder till på sikt?

Björn: Utvecklingen går ganska fort. Så sent som 1979 betraktade Socialstyrelsen homosexualitet som en sjukdom. Nu går hela samhället mot att bli mer inkluderande. Vi ser hur olika familjebildningar blir allt vanligare. Det är mammor och mammor, pappor och pappor, två mammor och två pappor och så vidare. De barnen börjar snart gymnasiet. Då är vi redo.

Jonas: Vi gör vår lilla del för att bygga ett öppnare samhälle.