Har lärarkåren förlorat sin moraliska kompass?
Debatt I forna tider hade skolan ett anseende inte bara som högsäte för kunskap och bildning, utan även som förmedlare av en viss värdegrund. Efter åratal av larmrapporter om kunskapsras kan man nu fråga sig om vår demoraliserade yrkeskår fortfarande har någon moralisk auktoritet kvar, eller om vår värdegrund också håller på att erodera. Har vi fortfarande någon roll som moralisk förebild och vägledare?
Det handlar för lärarnas del både om hur vi behandlar eleverna, och om hur vi låter oss behandlas av arbetsgivaren. Det måste finnas krav på rättvisa och moral åt båda håll, annars kallas det för dubbelmoral. Den centrala frågan för lärarnas moraliska ansvar gentemot eleverna har i alla tider varit betygsättningen. Det centrala i arbetsgivarens ansvar gentemot lärarna är på motsvarande sätt lönesättningen. I bägge fall rör det sig om en utomstående bedömning av den enskildes prestationer; en bedömning som kan få långtgående konsekvenser, och därför måste vara förenad med höga krav på rättvisa och moral. För oss lärare har det alltid varit en hederssak att göra allt i vår makt för att betygen ska bli så rättvisa som möjligt. Trots detta har vi fått en galopperande betygsinflation som krossat alla illusioner om betygens tillförlitlighet. Orsakerna till detta är ju till stor del kända – friskolesystemets konsekvenser – men man kan ju undra varför vi lärare inte protesterar mer. Varför acceptera ett system som uppenbarligen korrumperar vår integritet? Borde inte denna fråga vara en hederssak för vår yrkeskår?
På samma sätt borde det vara en hederssak att stå upp för en rättvis lönesättning. Standardargumentet för individuella löner heter att ”alla lärare är inte lika bra”. Frågan är ju dock hur man bedömer hur bra en lärare är, eller om detta överhuvudtaget låter sig göras. Med hänsyn taget till att det på ett genomsnittligt kollegium kan finnas ett fåtal exceptionellt skickliga och dedikerade lärare så torde man ändå kunna säga att den stora majoriteten i hög grad liknar varandra i fråga om yrkesskicklighet och yrkesprestationer. Det är dessutom i det närmaste omöjligt att formulera objektiva och heltäckande kriterier för vad som gör en skicklig pedagog. De hiskliga löneskillnader som dagens bonuslönesystem skapar – där en lärare från den ena dagen till den andra får tre eller fem tusen mer, medan kollegorna inte får något alls – speglar inte verkligheten och är därför knappast sakligt motiverade. Det är ju inte alls säkert att den lärare som kapat hem den största lönebonusen är den som eleverna med tacksamhet tänker tillbaka på tio år senare.
Vi skulle aldrig komma på tanken att dela ut bonuspoäng till elever på deras termins- eller slutbetyg. Om vi vill vara goda moraliska förebilder borde vi således inte acceptera en lönesättning som så uppenbart strider mot elementära rättvisekrav. I stället för att slåss som hungriga vargar om köttslamsor borde vi visa politiker att de inte kan härska genom att söndra. Vi borde säga nej; lärarfacken borde säga nej: Vi köper inte era billiga sätt att skapa rökridåer kring legitima lönekrav och det faktum att politiker har kört både lärarlönerna och yrkets attraktionskraft i botten. Ni kan ta våra pengar ifrån oss, men ni kan inte ta vår yrkesstolthet! Genom att vägra alla bonuslönesystem kan vi visa eleverna ett gott moraliskt föredöme samtidigt som vi återvinner något av vår förlorade självrespekt.
Åke Strandberg
Ämneslärare och Lektor i moderna språk
Ramunderskolan Söderköping