Individualisera med lärarledd undervisning
Visst är det så att alla elever behöver lärare, inte att gå in i grupprummet med arbetsuppgifter, skriver rektorn och författaren Johan Kant.
Johan Kant är rektor på Vikingaskolan i Haninge, utanför Stockholm. Han jobbade tidigare som SO-lärare och har också skrivit boken ”Yrke:lärare”, om alla elevers rätt till kunskap.
Jag tänker ofta på mina gamla elever från Jordbromalmsskolan.
Många gånger diskuterade vi i arbetslaget att elever som behövde särskilt stöd skulle gå till specialläraren. Visst behövde de extra undervisning, men jag ville inte släppa greppet om dem. Vem kunde mer svenska och SO än jag? Det låter kanske kaxigt, men det var så jag kände.
Debatten om individualisering har pågått länge. Hur ska läraren se till att varje elev får just den hjälp den behöver? Är lösningen att en resursperson, som har en eller flera elever, går till grupprummet och jobbar? Inte sällan är dessa personer barnskötare, utan den pedagogiska utbildning som behövs för att hjälpa en elev som ligger efter i sin läsning eller förklara matematik på ett pedagogiskt sätt. Kanske går eleverna till en skicklig speciallärare, men vad missar de i storklassen då?
Hur ska läraren hinna tillgodose att alla elever lär sig genom individanpassade uppgifter – uppdraget verkar i det närmaste omöjligt.
Men det finns faktiskt en smått bortglömd metod kallad seminarieundervisning, lärarledd undervisning som fungerar ungefär som ett seminarium.
Läraren leder undervisningen kring ett arbetsområde. Lyfter frågeställningar, slänger tillbaka motfrågor till eleverna, diskuterar och klättrar likt en vig apa upp och ner för abstraktionsstegen. Begrepp och fenomen kläs med förklaringar, som problematiseras på tavlan eller smartboarden med konkreta exempel ur elevernas erfarenhetsvärld.
Alla abstraktioner ska konkretiseras. När eleverna börjar flacka med blicken, ge ett konkret exempel. När ljuset tänds i elevernas ögon, upp i abstraktion.
För tänk efter, vad kan eleverna egentligen när de börjar med ett arbetsområde? Ta vilket ämne som helst. Genreläsning, tidningstext, utredande uppsats, krönika, insändare – vad kan eleverna i svenska? Andra världskriget, Tysklands enande, industriella revolutionen, medeltiden – vad kan eleverna i historia? Inte mycket, eller hur?
På samma sätt kan man tänka om alla ämnen, eleverna kan lite och det är ju därför skolan finns.
Oavsett vilken årskurs det gäller brukar många lärare påtala att det är så stor spridning i klassen. Hur ska man kunna bedriva verksamhet? Jo, genom att använda seminarie-
undervisning.
Det handlar om aktivt lärararbete, där läraren har örnkoll och spanar ut över klassen. Ser att alla är med. Det är det här som kallas individualisering. ”Elever i behov av särskilt stöd” följer diskussionen under seminarieundervisningen och tänker: ”aha, är det så det fungerar” och de mera kunniga eleverna frågar: ”visste människorna att de levde under industriella revolutionen?”.
För visst är det så att alla elever behöver lärare, inte att gå in i grupprummet med arbets-
uppgifter. Det är bara genom lärarledd undervisning som skolan kan individualisera. En-till-
en-undervisning är ett felval som bara kommer att leda till frustrerade lärare och uteblivet resultat. Detta är den egentliga innebörden av inkludering!