”IT och heltäckande läromedel är chanslösa mot läraren”

I och med instiftandet av folkskolan år 1842 kom praktiskt taget alla barn i Sverige att under lärares ledning skaffa sig nya kunskaper via läroböcker.

Under 1950-talet pläderade tongivande fackpedagoger för att undervisningen kunde effektiviseras genom att läraren i undervisningen tillämpade vissa principer och metoder.

Förlagen nappade på detta och övergav utgivning av traditionella läroböcker. Istället satsade man på heltäckande läromedel, som förutom behövligt stoff även innefattade det pedagogiska upplägget.

Under 1970-talet hade de heltäckande läromedlen inte sällan ambitionen att styra undervisningen in i minsta detalj. En lärarhandledning kunde ange minut för minut vad lärare och elever skulle göra under lektionen.

Många lärare såg med tiden alltmer kritiskt på läromedlens styrning av undervisningen, och flera namnkunniga pedagoger hävdade att undervisning som baseras på heltäckande läromedel blir mekanisk och tråkig och att möjligheten till individualisering i stort sett uteblir.

Redan under inledningen av 1970-talet ansågs multimediala heltäckande läromedel, inklusive tv i form av videoband, kunna överta en inte oväsentlig del av lärarens arbetsuppgifter. Staten och det dåvarande ecklesiastikdepartementet ville pröva att producera sådana läromedel och undersöka om de kunde överta delar av lärarens uppgifter.

Oviljan att låta läromedlen styra undervisningen kvarstår.

En försöksverksamhet (TRU-kommittén), styrd direkt av departementet och statsrådet Ragnar Edenman (S), genomfördes i stor skala. Räknat i dagens penningvärde uppgick kostnaderna till hundratals miljoner kronor.

Ett exempel på hur man resonerade i projektledningen: alla studenter som läser ett visst ämne vid högskola eller universitet skulle ges tillgång till föreläsningar framförda av Sveriges främsta experter. Lärare vid berörda institutioner skulle på så sätt delvis kunna ersättas med videobandspelare och stora tv-skärmar. Beträffande gymnasieskolan menade man att komponenter i multimediala läromedelspaket skulle kunna ersätta läraren under cirka en tredjedel av lektionerna.

Försöken misslyckades. Varken läromedelspaketen för gymnasiet eller video-föreläsningarna för högre utbildning lyckades inta den roll i undervisningen som kommittén ursprungligen hoppats på. Projektet självdog.

Några decennier senare hade tekniken utvecklats avsevärt och internet hade tillkommit. I detta nya läge ville läromedelsproducenterna pröva att producera och marknadsföra digitala läromedel. Danmark var förebilden. För att stimulera skolorna att köpa digitala läromedel erbjöd den danska staten en subvention om cirka 50 procent av kostnaden. Ett danskt företag utmärkte sig. Det var Clio-on-line som snabbt producerade och erbjöd skolorna ett stort antal heltäckande digitala läromedel.

De svenska förlagens försäljning av analoga läromedel gick sämre än någonsin och man såg med stort intresse på utvecklingen i Danmark. Förhoppningen var att Sverige skulle välja en liknande väg. Nu gällde det att komma först till kvarn. Bonnier inledde med att köpa Clio-on-line och bland övriga förlag som genomförde omfattande produktioner av digitala läromedel utmärkte sig Gleerups, Digilär och NE (Nationalencyklopedin).

De heltäckande digitala läromedlen kom i sin utformning att i påfallande hög grad likna de motsvarande analoga läromedlen. Visserligen tillkommer ett antal funktioner, men i stort sett tillämpas samma pedagogiska upplägg. Försäljningsframgångarna har uteblivit.

Vi kan alltså konstatera att lärarna huvudsakligen valt att planera och genomföra undervisningen enligt egen metod och erfarenhet. Oviljan att låta läromedlen styra undervisningen kvarstår, oavsett om läromedlet är analogt eller digitalt.

Även när det kommer till distansundervisning behövs en lärare som leder arbetet. Självgående läromedel finns inte.

Läraren är och förblir den centrala och mest behövliga aktören i all skolans undervisning.

Rolf Ekelund, filosofie magister, utbildad ämneslärare, tidigare läromedelsförläggare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.