Kluven bild av begreppet ”professionell lärare”

När skolpolitiska texter definierar vad en professionell lärare är, betonas det som lärarna själva tvärtom anser försvårar för dem att leva upp till läraruppdraget. Den slutsatsen drar Larissa Mickwitz, lärare och forskare vid Institutionen för pedagogik och didaktik, av sin forskning.

– Lärarnas berättelser är samstämmiga och lyfter fram andra aspekter av professionalism än vad som framhålls i de skolpolitiska texterna. Medan dagens skolpolitik förordar formell reglering och kontroll, framhåller lärarna autonomi som centralt, säger hon.

Larissa Mickwitz undersökningen spänner över tre reformperioder i svensk skolpolitik: decentraliseringen och avregleringen runt 1990, perioden mellan läroplansreformerna 1994 och 2011 samt lärarlegitimationsreformen 2011. För varje reformperiod identifierar hon vilken typ av lärare som konstrueras i texterna: Först ”den professionella”, sedan ”den oprofessionella” och slutligen, idag, ”den kvalitetssäkrade” läraren.

– Den lärare som konstrueras i samband med lärarlegitimationsreformen handlar i mycket om att legitimera betygen, vars likvärdighet ifrågasattes perioden innan. Efter avregleringen har betygens betydelse i skolan ökat. Men lärarberättelserna visar att det lärarna själva framhåller, lärandet i sig, hamnar i ett motsatsförhållande till det ökade fokuset på betyg, säger hon.

Hon ser en risk att de motstridiga bilderna av lärarens profession leder till en upplevelse av ”professionell vanmakt”, och i förlängningen likgiltighet inför uppdraget. Samtidigt ser hon lärarnas egenhändigt definierade yrkesidentitet som en möjlighet.

– Det går att se ett inifrån definierat läraruppdrag i lärarberättelserna. Men om inte lärarna formulerar ett eget syfte med sin pedagogiska verksamhet står den skolpolitiska definitionen, som EU och OECD står för, oemotsagd. Då handlar pedagogisk verksamhet om hur väl skolan lyckas med sitt utbildningsuppdrag utifrån svenska elevers resultat i Pisa-mätningarna.