”Koppla riksdagsarvodet till lärarlönen”
Jag får erkänna. Inte en enda gång under föräldraledigheten har jag längtat från lekplatsen till riksdagens kammare. (Och ja, det finns fler skillnader de platserna emellan än att jag får ha dottern med mig till lekplatsen.) Det har gått snabbt att vänja sig vid att fylla dagen med det jag och Charlie kommer överens om, och inte det som någon annan skrivit in i agendan. Utom då en dag i veckan. Varje onsdag vaknar jag upp och är ur sängen och framme vid toalettspegeln innan jag kommer ihåg: just det ja, jag är pappaledig, jag har alltså ingen lektion idag.
När man verkligen får tid att möta en elev, ge henne det hon behöver för att växa, utvecklas, ta sig över hinder hon först trodde var oöverstigliga är det få jobb som slår lärargärningen. När man får rätt förutsättningar är läraryrket världens bästa yrke.
Men det är ju just det, förutsättningarna. Efter mina lektioner på onsdagsförmiddagarna vandrar jag från folkhögskolan till riksdagen för att försöka bära förtroendet skåningarna och miljöpartisterna gett mig. Det är en vandring mellan de skilda världar som är Sverige idag. Mellan den del av den skattefinansierade offentligheten där man får vara tacksam om man slipper betala för jullunchen, och den del av den skattefinansierade offentligheten där dekoren till firmafesten bränner iväg på sisådär en halv miljon.
Det är klart att det är en vandring där man hinner ställa sig en del frågor. Som: Hur blev det så här? Och då tänker jag inte på de skandalomsusade festerna hos några myndigheter och departement. Dålig styrning, bristande kontroll och en och annan som förlorat en liten del av sitt omdöme för varje ny befordran tills ingenting var kvar – det kan göra en förbannad, men det är ju förhållandevis lätt att göra något åt. Utkräv ansvar, städa upp, öppna upp, inför regler och se till att följa dem.
Skillnaderna i hur man själv och andra ser på sin roll, sitt ansvar och sitt värde är svårare att förändra. Hur kan vi ha hamnat där att det anses viktigare att ta hand om våra pengar än våra barn? En gång i tiden tjänade ju en riksdagsledamot och en lärare ungefär lika mycket.
Som politiker ska jag akta mig för att kommentera nya avtalet. Det är en viktig princip att löner sätts mellan arbetsmarknadens parter, utan att vi politiker blandar oss i det. Men en sak måste vara uppenbar för alla och envar som följt förhandlingarna: det fanns för lite pengar att förhandla om.
Arbetslösheten stiger, eurokrisen blåser in över Sverige och försämringarna i trygghetssystemen har gjort att det drabbar kommunerna dubbelt: skatteintäkterna sjunker, och de sociala utgifterna stiger.
Då tvingas man till nedskärningar, och de drabbar alldeles för ofta skolan. Men det går inte att spara på skolan. Snart överstiger summan av kostnaderna för nedskärningarna den ursprungliga besparingen. En enda ung person som inte får en ärlig chans i skolan beräknas kosta samhället uppemot 15 miljoner. Det är ganska många lärarlöner.
Menar man allvar med att värdera lärargärningen i mer än ord måste man alltså bryta denna cirkel av nedskärningar som leder till kostnader som leder till nedskärningar som leder till kostnader som gör att kommunerna till slut inte har pengar kvar till vare sig jullunch eller lönehöjning. Ansvaret för det landar tillbaka på oss i riksdagen. Vi kan inte fortsätta säga att skolan är viktig, för att i nästa andetag skylla allt på någon annan, någon annanstans.
Vi kan satsa på skolan och lärarna. I samtal med lärarfacken arbetade Miljöpartiet fram en modell för hur staten kan satsa på en samlad kompetens-, yrkes och löneutveckling på ett sådant sätt att det landar i lärares lönebesked. Genom detta satsar vi fem statliga miljarder de kommande åren på lärarna. Jämte klimatsatsningarna är det faktiskt den största investeringen i det gröna budgetförslaget.
Det är en prioritering för framtiden. Jan Björklund gjorde en annan. Efter att ha åkt land och rike runt och gjort slut på det så kallade reformutrymmet på löftesrika presskonferenser återstod en procent av pengarna till skolan. Så vidgas klyftan mellan de skilda världarna ytterligare.
Det lämnar oss med två alternativ. Antingen gör vi villkoren i skolan och förutsättningarna för oss lärare till huvudfråga i nästa val. Eller så kopplar vi riksdagsarvodet till lärarlönen igen. Då skulle det nog bli förändring.
Gustav Fridolin
Folkhögskollärare på Kungsholmens utbildningscentrum och språkrör för Miljöpartiet de Gröna. Började sin föräldraledighet den första juli med att åka till en ö utan internetkoppling. Där stannade han tills Almedalsveckan var över.