Ideologisk agenda bakom kritiken mot skolans kunskapssyn

I debatten om skolan hörs ibland uttryck som ”postmoderna kunskapskrav” och ”konstruktivistiskt inspirerad undervisning”. Uttrycken används som delar av en kritik mot dagens skola och som förklaring till de sjunkande kunskaperna hos eleverna i svensk skola.

Men vi måste förstå att det i en del av debattörernas anslag finns en djupare ideologisk agenda. Den är konservativ.

Vi lever generellt sett i en postmodern värld, där vi har tvingats lämna tanken på människan som skapelsens krona bakom oss. Vart vi än vänder oss så ser vi de negativa konsekvenserna av vår arts framfart i form av dödliga vapen, miljöförstöring och klimatförändringar som hotar att ödelägga livet för stora delar av planeten. Allt sedan 1950-talet har människor försökt att få bukt med denna allt ovissare framtid och försökt finna nya hållbara ideologier som man kan bygga politiska visioner på. Längtan efter att skapa ordning är stark och därför dras många människor till retoriskt tydliga budskap, även om de vid djupare analyser är djupt motsägelsefulla.

Så när kritiker använder uttrycket ”postmoderna kunskapskrav”, tänk på att det är helt naturligt! Vad är alternativet? En läroplan som bygger på modernitet, vad det nu skulle innebära? Kan det vara en läroplan som bygger på fakta, som hur som helst är överenskommelser om hur vi förstår omvärlden? Gärna, men det gör läroplanen redan! Dagens läroplan har förstås sina brister, men innehåller också det som barnen behöver för att klara sig i världen och det som världen behöver för att klara sig.

Att människor konstruerar en förståelse av sin omvärld genom att namnge saker, processer och värderingar tror jag att de flesta kan vara överens om. Så vad handlar kritiken mot konstruktivism om? Vulgärkritikerna säger något i stil med att ”eleverna tillåts skapa sina egna sanningar”, medan de mer sansade anser att det i skolan är för stor vikt lagd på den generella förmågan att resonera, vilket gynnar elever från hem med akademisk bakgrund. Den senare kritiken är säkert befogad i en del klassrum, men samtidigt kommer argument från samma debattörer som vill begränsa elevinflytandet i skolan. Om man ser på detta som en helhet handlar det om att man vill begränsa ungas möjligheter att formulera alternativ till nuvarande ideologiska överbyggnad(er). Skolan blir härigenom ett redskap för att behålla rådande maktstrukturer.

Den konservativa skolagendan gör anspråk på att ”bygga på fakta”, men effekten handlar ytterst om foglighet, lydnad och elitism. Om vi vill att våra unga ska bli spjutspetsar mot framtiden bör vi se igenom debattens begrepp och fundera på vad skolan gör, och vad den bör göra, med människor. Låt våra unga vara aktiva i sin elevroll så att deras skoltid blir meningsfull och att de i sitt kommande vuxenliv bär med sig en förmåga att vara delaktiga i det ständigt pågående samhällsskapandet.

Pål Christensson, lärare