”Läraren är en gatubyråkrat”
Jämför vi lärarens profession med läkarens är det värt att betona att läraren äntligen är på väg att legitimeras. Även om det schabblats en del kommer detta att få fullt genomslag 2015. En fördel är att läkaren har en allmän legitimering, men sedan kompletterar sin profession med att bli specialist inom exempelvis kirurgi. Lärarens legitimation täcker in specialiseringen och anger på vilket stadium eller inom vilka ämnen läraren är behörig och får legitimation för.
Det systemet fanns faktiskt under den tid skolan var statligt reglerad. I lag och förordningstext fanns klart definierat vad som krävdes för att bli adjunkt, lektor eller yrkeslärare i visst ämne. Tyvärr urholkades det genom att det gjordes avkall på kraven för att ”rädda kvar en lärare”, som fick undervisa i ämnen eller på stadium utan formell kompetens. Här har såväl fack som skolledningar ett ansvar att ha godtagit sådana lösningar. Vem skulle vilja bli opererad för ett benbrott av en läkare med psykiatri som specialitet?
Med den nu införda lärarutbildningen kombinerad med legitimation kan de värsta problemen rättas till, men det kommer att dröja innan läget justerats. Här hoppas vi att fack och skolledningar vågar ta sitt ansvar. Tyvärr har även skolledarrollen följt samma utveckling som lärarollen. Under den statligt reglerade tiden skulle en skolledare vara behörig till lärartjänst på den skola han skulle leda, men det har eroderats. Nu utses gymnasielärare till förskolechefer, lågstadielärare till gymnasierektorer och till och med gamla underofficerare kan bli rektorer. I konsekvens med lärarlegitimationen borde det därför utfärdas en skolledarlegitimation med motsvarande krav.
Läraryrket är unikt. Läraren är ämneskunnig, antingen generalist med bred kunskap som på låg- och mellanstadiet eller specialist i några ämnen som på högstadiet och i gymnasiet. Vidare har läraren pedagogisk kunskap och genom att kombinera pedagogik med ämneskunskap blir man didaktiker. Utöver detta ska man vara ledare för elevers lärande – kanske det svåraste och mest kvalificerade ledarskap som kan utövas. Ändå saknas ett sådant inslag nästan helt i lärarens utbildning. Ledarskap diskuteras inte heller ute på skolorna bland personalen eller tas upp av skoledningarna i någon större utsträckning. Är det något som diskuteras handlar det oftast om organisationen. Därför måste de mentorer som ska handleda nya lärare väljas med omsorg och få tid avsatt för detta viktiga uppdrag. Tyvärr är det inte så i många kommuner.
Tid är en annan faktor som ständigt diskuteras då det gäller läraryrket. Idag undervisar en lärare ungefär lika mycket som för 40 år sedan. Till detta har dock tillkommit allt mer av dokumentation, konferenser och elevvård. Det innebär att kärnverksamheten, undervisningen, fått allt mindre tid. Samtidigt har annan personal på skolorna, ledning, elevvård och administration ökat starkt under samma tid. Vi tycker denna senare nämnda personal skulle kunna sköta den ökade dokumentationen och elevvården så lärarna kunde koncentrera sig på att undervisa.
Läraren är en ”gatubyråkrat” med ett antal krav och oförenliga mål riktade mot sig från politiker i stat och kommun, ledning, elever och föräldrar. Det ingår i yrket men låt då läraren få en möjlighet att utöva den verksamhet yrket handlar om, nämligen att undervisa.
Leif Jarlén, rektor
Erling Öhrnell, bildlärare och konstvetare