Läraren på film

Ett vanligt tillvägagångsätt för läraren på film är att försöka närma sig sina elever på mer eller mindre säregna sätt.
Michelle Pfeiffer som spelar Louanne Johnson i ”Farliga sinnen” (Dangerous minds, 1995) är en före detta marinsoldat som sätts i en tuff förortsmiljö. Hon förstår snabbt att hon dels måste sätta hårt mot hårt mot klassens ledare Emilio och samtidigt ändra manér för att göra sig hörd. En dag kommer hon till skolan i skinnjacka, ett hårdare språk och lär ut karate. För att kunna relatera till sina elever måste hon försöka hamna på deras nivå. Problematiken med att minska glappet mellan auktoritet och fortfarande behålla respekten visar sig vara en svår balansgång.

Konflikt

I det amerikanska filmklimatet bygger ofta lärarfilmerna på en begynnande konflikt. Ett slags vi mot dem-perspektiv där läraren får kämpa ursinnigt för att få sin vilja igenom. Idealismen strålar ur lärare till en början men de bryts ner snabbt ner för att sedan gå hem, tänka om och komma tillbaka med en lösning som funkar.
Den initiala konflikten har i princip alltid rasskillnad som grund. Vit lärare kommer till en ghettoskola i förorten med metoder som hon eller han snabbt inser inte fungerar. Eller omvänt som i ”De upproriska” (To sir, with love, 1967) där Sidney Poitier spelar den svarthyade Mark som får utstå frustration, bitterhet och rasism. Det som karakteriseras som en ”krigszon” blir successivt en plattform för ömsesidig förståelse när Mark behandlar eleverna som vuxna och diskuterar överlevnad, livet, vett och etikett. Här försöker läraren se individerna i stället för en motarbetande makt som ändå inte lyssnar. Inte sällan finns klassperspektivet där och puttrar under ytan, men av olika anledningar lyckas alltid resultaten vändas till det bättre (eller till och med bäst i landet) mot alla odds.

Verklig historia

”The Ron Clark story” (The Triumph, 2006) bygger på den verkliga historien om läraren Ron Clark som lyckades förbättra provresultat hos mellanstadie-elever genom att inkludera kreativitet, uppfinningar och 55 regler i klassrummet. Hans filosofi bygger på extremer, motpoler och att läraren är någon som hela tiden måste testas för att utvecklas. Här får vi också det klassiska problemet ”eleven med stor potential, men som inte får chansen och med föräldrar som inte ger stödet”.
I ”Vinna eller försvinna” (Stand and deliver, 1988) gör matteläraren Jaime inlärningen till en lek och använder sig gärna av metaforer. Även Jaime bygger på en verklig karaktär i början av 80-talet där hans elevers resultat svängde så skarpt åt det positiva hållet att eleverna anklagades för fusk.

Klassrummet som mikrokosmos

En metafor som du ofta stöter på och som kanske är oundviklig i sammanhanget är klassrummet eller skolan som symbol för ett samhälle i miniatyr. Staten och överheten i form av en lärarstab, skolverket som högsta domstolen och eleverna som folket vars röster får skrika för att höras.
Det finns mer eller mindre tydliga exempel genom lärarfilms-historien. Ett av de tvekläsy bästa är den franska guldpalmvinnaren ”Mellan väggarna” (Entre les murs, 2008) av Laurent Cantet. Aldrig har närhet, täthet och interaktion skildrats på samma nästan klaustrofobiska sätt i ett klassrum. Filmen bygger på Francois Bégaudeau egen bok och författaren själv spelar huvudrollen som läraren i en klass där etnisk tillhörighet, frågor kring auktoritet, respekt, generationer och pedagogik debatteras under samma tak. Vi leds med hjälp av handhållen kamera genom ämnen som berör om läraren alltid kan ha moralen på sin sida. Det som också känns unikt i ”Mellan väggarna” är att filmen vågar visa en lärares svaga punkter och misstag. Vi blir också medvetna om komplexiteten inom skolsystemet, motsägelserna i livet och samhällets multikulturella aspekter.

Hjältefigur

Läraren på film har över huvud taget klarat sig undan väl om man jämför med många andra yrkesgrupper. För att ta några tydliga exempel så har både jurister, journalister, präster och arkitekter råkat illa ut på vita duken. De framstår oftast som självupptagna, ondskefulla, manipulativa eller upphöjs till en slags onåbar genistatus. Läraren är mer av en inspirerande hjältefigur med en agenda. Visserligen har yrket olika status beroende på vart du kommer i världen. Hollywood är inte till exempel inte blyga med att hissa frälsar-flaggan när det kommer till att skildra sina lärare genom filmhistorien.
Ironiskt nog är min egen favorit Jan Troells ”Ole dole doff” (1968) med en Per Oscarsson som vaknar svettig av panikattacker mitt i natten på grund av hans elevers trakasserier. Och vem minns inte den sadistiske Caligula i ”Hets” (1944), briljant spelad av Stig Järrel? En karaktär som skrevs av Ingmar Bergman mitt under ett brinnande andra världskrig och lätt kan jämföras med en viss tysk diktator. Kanske är det så att de mörka porträtten sätter djupast spår, men överlag är filmläraren en god hänförare som finns där för att vägleda, bygga broar och bli en vän mer än en diffus karaktär bakom en kateder.