Mer tid ute på skola ska rusta blivande lärare
I Linnéuniversitetets unika lärarutbildning tillbringar studenterna två dagar varannan vecka ute på en övningsskola utöver den vanliga praktiken – under hela utbildningen.
Den verksamhetsintegrerade profilen startade i Kalmar i liten skala hösten 2013 och har växt till att omfatta hela grundlärarutbildningen och fritidshem med stöd från regeringens försök med övningsskolor. Försöket pågår fram till 2019.
Vid sidan av den vanliga lärarutbildningen bedriver Linnéuniversitetet vad de kallar för grundlärarutbildning med verksamhetsintegrerad profil, som sedan hösten 2015 erbjuds med inriktning mot fritidshem, F-3 och 4-6.
Inom den verksamhetsintegrerade profilen bedrivs en del av den teoretiska utbildningen ute på övningsskola, eller ”VI-skola” som det kallas, utifrån ordet ”verksamhetsintegrerad”. Efter att ha läst in sig på relevanta teorier för ett visst moment beger sig studenterna ut till sina tilldelade VI-skolor för att observera, intervjua och testa.
– Enkelt uttryckt kan man säga att vi fördubblar tiden i skolvardagen jämfört med den vanliga lärarutbildningen, säger Katarina Herlin som är projektledare för utbildningen.
Det är än så länge en försöksverksamhet, men förhoppningen är att den ska bestå och kanske även växa i framtiden. Bakom försöket finns den enkla idén att blivande lärare blir bättre rustade att möta jobbverkligheten om de får mer erfarenhet av att vistas i den under utbildningen.
Men hur, rent konkret, tillgodogör sig studenterna de teoretiska kunskaperna när de är ute i verksamheter snarare än läser i böcker?
– Vi tullar inte på teorin, men det teoretiska kunnandet och det praktiska yrkeskunnandet ska ge varandra något. Om man tar på sig teoretiska glasögon när man går ut i verksamheten så ser man saker annorlunda. Det kan exempelvis handla om att observera lärarens dubbla uppdrag av kunskap och fostran, eller lärares kommunikation och elevers kommunikation. Under kursen om livsvillkor och sociala relationer letar de upp skolans likabehandlingsplan och resonerar om den med den lärare som är handledare.
Katarina Herlin menar att studenterna på det här sättet snarare får större teoretisk kunskap.
– Seminarierna kan få ett helt annat djup inom den här utbildningen. Häromdagen föreläste jag om läsförståelse, och studenterna hade sett så mycket ute i verksamheten att de själva bidrog med exempel på läsförståelsestrategier. Så brukar det inte vara, säger hon.
Men skillnader märks också på andra sätt. Av de studenter som hoppar av utbildningen menar Katarina Herlin att en tydligt större andel än vanligt gör det i ett tidigt skede.
– Det beror på att de konfronteras redan från starten med hur en lärarvardag ser ut, istället för att vänta ända till VFU-perioden med att upptäcka att ”oj, det här var inte min grej”.
När det är dags för VFU (”verksamhetsförlagd utbildning”, lärarstudenternas praktik) kommer eleverna dessutom igång snabbare.
– De behöver inte en vecka åt att lära sig namn, känna in verksamheten och så vidare. De är redo att starta direkt.
Varje år knyts studenterna till en ny övningsskola, ungefär sex studenter per skola. När en fyraårig utbildning är avklarad har varje student alltså egen erfarenhet av fyra olika skolor. VFU-perioder genomförs också på den VI-skola studenten är knuten till under det läsåret.
– Vi försöker välja ut lite olika typer av enheter. Det är många skolor i regionen som vill vara med som övningsskolor eftersom det underlättar deras rekrytering. För studenterna är det lite som världens längsta anställningsintervjuer.
De lärare ute på VI-skolorna som tar på sig att handleda studenterna, kallade ”VI-lärare”, får egna utbildningsdagar på universitetet och förstår vad varje kurs handlar om och vilken teori eleverna behöver behärska. På så sätt kan de rigga situationer som uppfyller kraven.
– Men universitetet ska inte tala om för lärarna hur det ska gå till, och inte heller tvärtom. Båda verksamheterna ska förgylla och utveckla varandra, säger Katarina Herlin.