Mod kan vara smittsamt
När jag föreläser på gymnasieskolor och universitet är tårar en vanlig reaktion från eleverna. Jag talar om personer som har riskerat sina liv för främlingar och det är något i de här historierna som berör oss djupt.
Ta Sophie och Hans Scholl till exempel, två syskon som studerade i München när de bestämde sig för att skriva och dela ut broschyrer mot Adolf Hitlers regim. År 1943 fängslades de av Gestapo, ställdes inför rätta och halshöggs.
När yngre tyskar för ett par år sedan fick svara på en enkät om vilka som var historiens största tyskar blev resultatet Sophie och Hans Scholl. Framför Bach, Beethoven och Einstein.
Både på Harvard och nu i Uppsala har mina elever ibland fått träffa heroiska risktagare. En gång träffade vi journalisten Amy Goodman, som försökte stoppa en massaker och nästan fick betala med sitt liv. Efteråt ville många studenter prata mer med henne och flera undrade: ”Hur anmäler jag mig? Hur kan jag bli en så stark och modig kvinna som du är?”. Det slog mig då att mod kan vara nästan lika smittsamt som rädsla.
Några av mina föreläsningar borde kanske förses med varningstext: ”Gör inte detta hemma!”. Jag berättar ofta om Witold Pilecki, en polsk man som frivilligt lät sig fängslas i Auschwitz så att han kunde smuggla ut meddelanden från koncentrationslägret till motståndsrörelsen. Han gjorde det under 947 hemska dagar samtidigt som han organiserade motståndsaktiviteter bland de intagna.
Harvardprofessorn Elaine Scarry har skrivit att när vi ser något vackert vill vi ofta återskapa det. Så är det även med hjältemod.
Mina elever drömmer om att återskapa hjältemod i världen, att bli nästa Amy Goodman eller (Gud hjälpe dem) Sophie Scholl.
Själv har jag hittills nöjt mig med att återskapa hjältemod i ord, senast i boken ”101 historiska hjältar”, där Ola Larsmo och jag berättar några av våra hjältars livs historier.
Vi lärde känna våra hjältar bättre när vi skrev boken. Jag fick till exempel veta att Hans Scholl blev inkallad i armén en kort period, som sjukvårdare vid den ryska fronten. På tågresan hem blev han starkt berörd när han såg en utmärglad ung kvinna med en gul davidsstjärna som utförde reparationsarbete vid järnvägsspåret. Han försökte ge henne sitt matpaket, men hon ville inte ta emot något från en tysk soldat. I en bok om Hans Scholl står det: ”Hon kastade paketet på marken. Han tog upp det, borstade av dammet och plockade en prästkrage som växte vid sidan av spåret. Han lade paketet, med prästkragen ovanpå, vid hennes fötter. … Han klev ombord på tåget. När han vände sig om stod flickan kvar och tittade på tåget som avlägsnade sig. I sitt hår hade hon blomman.”
Mot den eviga bakgrunden av mänsklig girighet och likgiltighet inför andras lidande är det dessa glimtar av godhet som håller mig uppe.
Sophie och Hans: Jag tror på er hemliga konspiration av hopp! När mina studenter och jag fäller tårar är det inte bara för att ni mördades. Ni påminner oss också om att det är möjligt för vår art att lysa så magnifikt.
Brian Palmer
Socialantropolog och universitetslektor vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet. 2002 utsågs han till Harvarduniversitetets bäste lärare. På bokmässan i Göteborg släpps hans och Ola Larsmos bok ”101 historiska hjältar”.