”Om inte läraren sätter ribban, så gör eleverna det”
När jag var fjorton år kom RFSL till min skola. Det är troligen mitt starkaste minne från hela högstadiet. Jag minns att det var i NO-salen, jag minns vilken tröja jag hade och vilka som satt omkring mig. Jag minns att informanterna sa att det i varje klassrum fanns i genomsnitt två homosexuella, och att jag nästan tänkte tanken som var förbjuden att ens tänka: ”Vem är den andra, om den ena är ja…”
Jag minns också att det var den enda gången någon vuxen ens berörde det faktum att alla inte är heterosexuella. Selma Lagerlöfs flickvän nämndes aldrig på svensklektionerna (däremot fick vi veta att hon inte kunde få någon man på grund av att hon haltade), inte ett enda exempel eller engelsktext innehöll några samkönade par.
Det gjorde inte sexualkunskapen heller. Det fanns ett avsnitt i biologiboken, det var cirka fem rader långt och jag läste det hundra gånger. Jag minns att läraren valde att hoppa över det.
Jag vill påstå att det var den där tystnaden som gjorde att det tog ytterligare fem plågsamma år för mig att acceptera min läggning och sluta bruka våld på min egen vilja. Under hela högstadiet gick jag i villfarelsen att mitt liv skulle vara dömt till evig plåga om jag vågade erkänna hur jag kände.
Som öppen bloggare och författare får jag många mejl från läsare, och många av dem ger en hemsk bild av hbt-ungdomars verklighet ute i Sverige. Mobbning, misshandel, rädsla att komma ut eller bli avslöjad, utfrysning. Självhat helt utan motvikt. Ni vet. Alla som jobbar i skolan har antingen sett dem, valt att inte se dem eller gått förbi dem utan en aning. Hade ni sett mig, är jag säker på att ni aldrig hade tänkt ”den här lilla tjejen med långt hår och ljus röst går nog i skräck för sina lesbiska tendenser”.
”Så vad ska vi göra då?” frågar mina kollegor. ”Alla lärare är faktiskt inte bekväma med att prata om homosexualitet, alla vågar inte ta diskussionen.” Mitt svar är alltid detsamma. Om inte läraren sätter ribban, så gör eleverna det.
Ofta handlar det inte ens om att ”prata om homosexualitet”. Är det att ”tala om heterosexualitet” när vi läser att Anders Zorn hade många kvinnor? Nyckeln är snarare att tänka inkluderande och inte backa. Jag besöker mig själv som femtonåring. Jag ser mig i mattesalen, vi räknar procent och läraren ger exemplet: ”Marja och Kristina ska bli sambo och lånar pengar till en lägenhet. Lånet är på 1,2 miljoner. Hur mycket blir räntekostnaderna om räntan är 4 %?”
Jag ser en liten bit ångest lyfta från mitt tonåriga hjärta. Jag ser en lärare jag kan anförtro mig åt. Och jag känner, i ett enkelt matematikexempel om en annan verklighet, det viktigaste en ung och avvikande människa kan få känna: Någon som jag kan ha en framtid.
Sara Lövestam, lärare och författare