Pia ville bara stoppa elevbråket

Det är på väg till idrottshallen som Pia ser ett par yngre pojkar bråka. Hon känner ingen av dem, men rusar fram och försöker sära på pojkarna. Då tar den ene killen ett rejält tag i hennes hår och sliter henne mot marken. På vägen ner knäar han henne i ansiktet. Pia ramlar i backen.
– När jag ligger i snöslasket får jag ett knä till, säger Pia.
En kollega som råkar passera hjälper sedan Pia till rektorsexpeditionen då nästa chock kommer. Rektorn försvinner. Han som ska vara det första och största stödet om något händer är plötsligt inte där.
– Det känns som en ny spark. Han trodde att det var bråk i idrottssalen och sprang dit. Jag kände mig väldigt kränkt och övergiven. När rektorn försvinner kommer i alla fall skolsköterskan och tittar på Pias skador. Sedan bär det av till akuten. Där får hon veta att inget ben är krossat eller brutet. Hon har fått en lätt hjärnskakning. Redan två dagar senare är Pia tillbaka på jobbet.
– Jag tror det var bättre än att gå hemma och grubbla.

Svårt att sova

Men det känns långt ifrån bra när hon är tillbaka. Ett möte med den egna rektorn och rektorn i grannskolan där den 13-årige pojken går blir inte vad hon tänkt sig. Hon får reda på att pojken har en personlig assistent, i grunden är snäll och oerhört känslig om någon rör hans keps. Det var precis vad Pia hade gjort i tron att han då skulle släppa taget om hennes hår.
– Jag börjar anklaga mig själv och tänker att jag aldrig borde gått emellan. På nätterna har jag svårt att sova och jag gråter om kvällarna. Men på dagarna i skolan håller jag masken och jobbar på som duktig fl icka. Men samtidigt mal tanken på att sluta som lärare.
Jullovet kommer som en välbehövlig återhämtning. Inte bara hennes ansikte läker, som ser ut som ”en färgrann julgran”, utan det blir en slags semester för själen. Och när vårterminen börjar fortsätter hon sina samtal med den beteendevetare som företagshälsovården ordnat före jul.
– Det var tur jag fick börja prata med henne redan före jul. Jag hade akuta stressymptom. Risken är att jag hade grävt ner mig annars och inte vågat komma tillbaka till skolan.
Men Pia träffar inte bara beteendevetaren på sin väg tillbaka. Det blir också ett möte med 13-åringen som slog henne.
– Det kändes bra. Han sa att han inte var arg på mig utan han hade blivit retad på bussen till skolan och ville ge igen.

Gjorde polisanmälan

En vecka efter händelsen polisanmäls pojken, men först efter påtryckningar från personalen. Både rektorn och Pia är först tveksamma, men tillsammans kommer de överrens om att rektorn ska polisanmäla. Pia menar att det kändes som en form av upprättelse.
– Några dagar senare läser jag om händelsen i vår lokaltidning. Det blir som en bekräftelse på att det verkligen har hänt. I och med att pojken är minderårig blev det inte polisen utan socialen som fick ta tag i frågan, berättar hon.
Självklart har händelsen på skolgården en decembermorgon 2008 påverkat Pia både som människa och lärare. Hon har blivit lite mer försiktig. Men säger att hon skulle ingripa om det händer något liknande igen.
– Det ligger inte för mig att blunda, men jag är mer medveten om att något kan hända, till exempel när jag är rastvakt.

Fotnot: Pia heter egentligen något annat.