”Pisa ett nationellt trauma”
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika? Vad visa kan Amerika? Vad Asien? Vad allt Europa? Jag trotsar öppet alltihopa. Men Skandinavien – det är alla dar! Blott Sverige svenska skolor har.
Redan för snart tvåhundra år sedan gjorde Carl Jonas Love Almqvist sig lustig över den svenska provinsialismen. Nu är det förstås jag som har ersatt ordet ”krusbär” med ”skolor”, i akt och mening att komma åt en isolationistisk attityd som många svenskar har, nämligen att vi är världsbäst på allt och ett föredöme för övriga världen.
Det är med den utgångspunkten man kan förstå den förbluffelse över våra katastrofala PISA-resultat som nu ventileras överallt. Det är på väg att bli ett nationellt trauma. Som rumpnissarna i Ronja Rövardotter står vi där och bräker kränkt: ”Voffor gör di på detta viset?”
Jag är inte förvånad. I åratal har jag känt mig som den ropandes röst i öknen med mitt tjat: ”låt oss lära av Finland.” I dag noterar jag förnöjt ett genombrott för den finländska skolmodellen i svensk debatt. Men ännu 2008–2011, när jag satt i Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) fick jag höra att Finland inte var något exempel för Sverige, eftersom finländska elever inte trivs lika bra i skolan som våra gör.
Det är sant att finländska barn inte tycker sig ha roligt i skolan, men kanske kan det vara en poäng att placera det roliga efter skoltid. I en kunskapsskola finns det förhållningsregler som du kommer att ha nytta av i arbetslivet. Som konsten att förbereda dig (=läxor), inte störa andra i klassrummet (=samarbeta), känna stolthet över hur du växer med uppgifterna (=prestation). Kort sagt, få hjälp på vägen att bli en fungerande vuxen. Vi svenskar har istället gjort våra barn en björntjänst genom att låta dem tro att livet är ett enda stort dagis.
Avgjort har vi förstört mångas chanser att ta till sig högre utbildning, om man får tro larmrapporterna, senast i SULF-tidningens intervju med Ebba Lisberg Jensen vid Malmö högskola: ”Studenter på 13-åringsnivå kräver nya arbetssätt”. Hon pekar på att många studenter inte kan uttrycka sig i enklaste skrift och inte heller förstår enkla instruktioner. Värre är den vanliga kombinationen ”stort självförtroende men låg självkänsla”, som gör studenterna kränkta när man vill hjälpa dem.
Eftersom jag nu jobbar som professor vid Helsingfors universitet kan jag konstatera att den finländska skolan levererar studenter som är på sin ålders nivå. I språkbehandling och läsfärdighet befinner de sig ljusår från många jag undervisade på Södertörns högskola. Mitt hjärta värker när jag tänker på den himmelsskriande orättvisa som drabbat ett par generationer unga vuxna i Sverige. Det är bråttom kamrater: finlandisera svenska skolan och gör det bums!
Ebba Witt-Brattström
Litteraturhistoriker, feministisk debattör och medarbetare i Dagens Nyheter. Hennes senaste bok är ”Å alla kära systrar”.