Så bemöter du främlingsfientlighet i klassrummet

För snart tjugo år sedan, 1995, mördades tonårspojken John Hron av svenska nazister vid en sjö i närheten av Kungälv. Mordet är ett av de mest uppmärksammade och chockerande rasistbrotten i svensk historia. För många var händelsen en väckarklocka – hur kunde det hända?

På den tiden var Christer Mattsson grundskollärare och bodde i Kungälv. Redan då hade han erfarenhet av att arbeta med elever med främlingsfientliga åsikter. Dessutom var han en flitig föredragshållare, bland annat åkte han och författaren Stieg Larsson runt i Sverige och föreläste om antidemokratiska yttringar. Av Kungälvs kommun fick Christer Mattson därför uppdraget att utarbeta en metod för att möta elever som stör och kränker i skolan. Metoden – som senare uppmärksammats och rekommenderats av FN – går ut på att förstå vilka drivkrafter som finns bakom ett intolerant beteende.
– Först när läraren förstår vad som ligger bakom elevens rasism och främlingsfientlighet kan den möta elever med dialog och pedagogik, säger Christer Mattsson.

Kommer händelserna i Norge att förändra samtalsklimatet och intoleransen i skolorna?
– På kort sikt: ja. På lång sikt: nej. Det tar tid att påverka enskilda individers värderingar, de traditioner som finns på olika orter och sociala strukturer. Men intolerans blir ett naturligt samtalsämne efter händelserna i Norge. Det är en möjlighet för en lärare att påbörja en dialog om hatets konsekvenser. Men det är viktigt att vara försiktig med de elever som tidigare har visat intoleranta åsikter. De får inte hållas ansvariga för det som hände i Norge.
Hur ska lärarna närma sig de här frågorna i klassrummet?
– Vi vet hur intoleransen ser ut, att det i snitt finns en till tre elever i varje klass med intoleranta åsikter. Som lärare måste jag bestämma mig för om min intention är att påverka dessa elever. Jag måste veta om jag ska ta upp vissa frågor trots att det finns en kraftig intolerans i klassrummet. Jag måste tänka efter hur mitt metodurval påverkar klassens sammansättning. Om jag bestämmer mig för att jobba med intoleransen bland eleverna måste jag vinnlägga mig om tid. Det tar tid för eleverna att utveckla nya perspektiv. Jag måste också ha en tydlig struktur för undervisningen.

Gemensamt för dina projekt är att integrera elever som har rasistiska och nazistiska idéer i den vanliga demokratiska skolgemenskapen.
– Vi löser inga problem genom att isolera eller särbehandla elever. Däremot kan vi nå framgång om vi inriktar oss på att med pedagogiska metoder och kunskap angripa idéer. Genom ett särskilt kurserbjudande under till exempel ett år vill vi frivilligt låta eleverna delta i en utbildning som ger dem en ny trygghet och identitet.
En lärare ska aldrig starta en debatt med sina elever, säger du.
– Debatten som form kräver en motståndare. För att jag ska kunna visa slagfärdigheten i mina argument behöver jag en motståndare. Men mina elever får aldrig bli mina motståndare. Min elev ska jag vara rädd om; jag ska hjälpa den att utvecklas, och respektera dess rätt till åsiktsfrihet.

Men om eleven själv vill starta en debatt?
– Det är ett väldigt positivt utgångsläge. Då ska jag som lärare säkerställa en grundläggande princip: att alla har rätt att säga vad de vill och att fråga vad de vill i klassrummet – så länge de inte kränker någon annan. Om vi är överens om den spelregeln så kan vi börja prata. Då har jag – läraren – direkt tagit kontroll över situationen. Därefter ska jag ägna mig åt det som är min uppgift som lärare, nämligen att undervisa. Jag kan ta deras fråga eller påstående som utgångspunkt.
Du har själv erfarenhet av en debatt som spårade ur.
– Ja, jag var nyutexaminerad lärare och föreläste om Sverigedemokraterna i en gymnasieskola på Gotland. En elev provocerades av min föreläsning och ville att vi skulle debattera: ”Anytime.”, svarade jag. Han kallade dit flera medier och vi hamnade i en debatt som gick överstyr. Jag vann naturligtvis debatten, fick alla att skratta åt honom. Han blev anmäld för hets mot folkgrupp. I dag är han en av Sveriges ledande nazister. Jag vann en debatt, men förlorade en elev.

Ser du att du är ansvarig i den elevens livsval?
– Under alla omständigheter kan man säga att den debatten inte hjälpte honom.
Vad lärde du dig?
– Att min elev aldrig får vara min motpart. Jag kan bara vinna elevens respekt genom att respektera min elev.

Varje år besöker du koncentrationsläger i Polen tillsammans med dina elever. Varför tar du avstamp just i förintelsen i din undervisning?
– Eftersom den är en provkarta på fördomar och hat, och för att den ledde till en extrem situation. Därmed är förintelsen och nazismen didaktiskt tacksamma.
Ska alla lärare vara lika engagerade i toleransfrågor?
– Alla lärare har naturligtvis ett ansvar. Men det är ju SO-lärarna och svensklärarna som bör ta ansvar för frågorna inom ramen för sin ämneskompetens.
Ditt eget engagemang startade i en konkret händelse.
– På gymnasiet hade jag inget intresse för de här frågorna. Jag gick teknisk linje och ville bli ingenjör. Vi hade en fysiklärare, Olga, som vi följande termin också skulle få i matematik. Men mina klasskamrater tolererade inte henne. De skrev ett fruktansvärt chauvinistiskt brev där de påtalade att Olga är invandrare, har brytning och inte är en bra lärare. Brevet skickades runt i klassen och alla skrev på. Vissa var drivande i frågan, andra var medföljare och en del likgiltiga. Men alla skrev under. Jag fick brevet sist. Jag sa som det var: att jag inte höll med om att Olga är en dålig lärare, och att jag inte står bakom budskapet och därför inte kan skriva under. Elever samlades i en halvcirkel runt mig: ”Men det faller om inte alla är med…”. Det som störde mig mest var att hela händelsen utspelades under en lektion. Läraren såg vad som hände, men valde att inte ingripa. Teknologilärarens flathet störde mig.

Skulle samma scen kunna utspelas i ett klassrum i dag?
– Ja, det skulle kunna hända i dag. Vissa delar av intoleransen har blivit bättre, annat sämre. Jag jobbar ju också för Forum för levande historia och de undersökningar som vi har gjort visar att det blivit lättare att vara ung och homosexuell, men svårare att vara ung och muslim.
Är lärare okunniga?
– Jag skulle önska att det fanns lite mer ren ämneskunskap i historia.
Varför har Kungälvsmodellen varit framgångsrik?
– Jag gillar inte ordet ”Kungälvsmodellen”. Varje skola har sina förutsättningar. I Kungälv fungerade det här. I Falun får de jobba med Falumetoden. Det är ett exempel på hur ett pedagogiskt projekt med långsiktig verkan kan se ut. Jag är väldigt nyfiken på hur arbetet på olika skolor utvecklas.