Samarbetsläxa vidgar perspektiven

När Stockholms Universitet arrangerade Forskardagarna var Max Strandberg en av föredragshållarna. Han är lärare och filosofie doktor i didaktik och disputerade förra året med avhandlingen ”Läxor om och för kulturell mångfald med föräldrars livserfarenheter som resurs – några kritiska aspekter”. Läxor var också temat för hans föreläsning där han talade om hur föräldrars livserfarenheter kan bli till en resurs för hela skolklassens lärande.

– Det handlar om en form av läxa som jag började testa när jag jobbade som lärare i Rinkeby. Senare har jag, inom ramen för ett forskningsprojekt, utvecklat en modell och ett innehåll för läxorna tillsammans med lärare på en skola. Genom samarbetsläxan blir föräldern den som bidrar med innehållet till undervisningen istället för att vara den som kontrollerar resultat.

Syftet från början var att eleverna, inom SO-ämnet, skulle utveckla sina kunskaper och sin förståelse för etnisk och kulturell mångfald. Och för att göra det ville Max Strandberg dra nytta av alla de olika livserfarenheter som elevernas föräldrar, eller andra närstående vuxna, bär med sig.

Läraren formulerar frågor utifrån kursplanerna som först diskuteras i klassen, sen hemma. Tillbaka i klassrummet får eleverna berätta för varandra om diskussionerna hemma och sen följer läraren upp, kanske genom en helklassdiskussion, så att alla får ta del av de vuxnas berättelser.

– Att föräldrarnas berättelser togs tillvara bidrog till att det blev ett mycket varierat innehåll i klassrumssamtalen. Samarbetsläxorna ska dock inte ersätta alla andra former av läxor. Lärarna som deltog i projektet gav tre, kanske fyra stycken samtalsläxor per termin. Och det fungerar både på låg-, mellan- och högstadiet, säger Max Strandberg.

I sin forskning tittade han också på vilken typ av frågor som fungerade. I klasserna som ingick i projektet talade eleverna många olika språk och deras föräldar hade rötter i en rad länder.

– Frågor om religion var något en del föräldrar med svensk bakgrund inte alls var beredda att diskutera medan föräldrar med rötter i Mellanöstern inte tyckte att det var konstigt att prata om. När vi hade en fråga en om förälskelse var det tvärt om, eleverna med rötter i Mellanöstern och Centralasien kunde inte tänka sig att fråga sina föräldrar om det, säger Max Strandberg.

Frågor som däremot var, som han säger lyckosamma, var frågor där föräldrarna fick berätta om sin barndom eller om sin skolgång. Även existentiella frågor som frågor om rädsla fungerade bra liksom klassiska etiska frågeställningar som ”är det är rätt att döda den som dödat”.

Vad lär sig eleverna? 
– Dels lär de sig att diskutera men framförallt utvecklar de förmågan att växla mellan olika perspektiv och utvecklar förståelsen för hur andra tänker. De får möta många olika livserfarenheter.  Elevernas fantasi utvecklas också när de tar del av varandrars berättelser.

Skulle det fungera även i en etniskt mer homogen klass?
– Ja, absolut. Vi betonar livserfarenhet, det skulle kunna relateras till olika yrkeserfarenheter. I ett annat projekt, i en skola som helt dominerades av elever med svenska som modersmål, ställde läraren frågor om familjen och vilka som kan ingå i den, det fungerade jättebra. Och etiska frågeställningar kan man alltid diskutera. 

Vad ska man tänka på som lärare, alla elever vill kanske inte bli allför privata? 
– Som lärare är det svårt att förutsäga vad eleverna tar med sig hemifrån, kanske ska man testa det här tillsammans med en kollega.  Föräldrarna måste få möjlighet att kommentera om de tycker innehållet var passande att diskutera hemma. Man måste också garantera att man inte ställer frågor som gör att vissa elever inte kan svara. Det finns många aspekter att ha i åtanke.