”Skolan har alltid varit en del av min vardag”

För mig var skolan den vuxna världen. Jag minns saften och vaniljrånen i lärarrummet när jag fick vara med pappa på jobbet. Han är högstadie-lärare och min stora förebild. Men när jag gick ut gymnasiet ville jag bli vad som hest utom lärare. Jag ville inte gå i pappas fotspår.

Jag åkte till Tyskland, läste tyska och litteraturvetenskap och upptäckte världen.

Det var först sedan, när jag var 21–22 år, och började fundera på vad man gör när man tycker att språk är det häftigaste som finns och kan tyska flytande som pappa och skolan dök upp igen.

Hans glöd och engagemang för eleverna ljöd någonstans i mitt bakhuvud. Jag hörde hans ord – om man verkligen vill göra skillnad för en annan människa så är det i skolan man ska jobba. Inte för att göra karriär och bli rik. Men vill man göra skillnad och forma framtidens samhälle, då är det lärare man ska bli.

Nu är det jag som står där och vill leva upp till min förebild.

Pappa är tydlig, inlyssnande och uppmuntrande i klassrummet. Jag tror att jag har fått med mig det – och hans struktur. Det går inte att hitta på under lektionens gång, det märker eleverna och det blir kaos.

Det är hans idoga arbete för att få alla elever att utvecklas utifrån sin förmåga som fått mig att välja läraryrket.

Det roligaste är att få vara med när elever lyckas i det lilla. När de som kämpar lyckas tack vare vårt gemensamma flit. Det syns i elevens ögon, ett litet ögonblick gnistrar det till, då känner jag att jag gör skillnad.

Svårast är vägen dit, när jag inte kan förklara så att eleven förstår.

Det roligaste och det svåraste är två sidor av samma mynt. Läraryrket är häftigt och mångfacetterat. 

Berättat för Anna-Lena Hernvall

Mer om Malin Karlsson

Ålder: 28 år.
Jobbar: Som språklärare i årskurs 6-9 på Nya läroverket i Luleå.
Bor: I Sikfors, mellan Älvsbyn och Piteå.
Lärarförebild: Pappa Keith Sandin.
Ledord i klassrummet: ”Ingen är bäst på allt, men alla är bra på något.”