dyslexi_0
Debatt

”Skolan riskerar att bli lågpresterande – inte eleverna”

Debatt. ”För många elever som har funktionsnedsättningar är teknikens intågande i klassrummen en lärorevolution. Elever med funktionshinder kan plötsligt skriva och läsa och delta i undervisningen på så lika villkor som möjligt”, skriver Gunilla Danielsson.

För tillfället pågår – till min förvåning – en debatt om digitaliseringen av skolan, trots att forskning angående dess fördelar presenteras. Här följer ett för mig avgörande perspektiv.

För många elever som har funktionsnedsättningar är teknikens intågande i klassrummen en lärorevolution. Elever med funktionshinder kan plötsligt skriva och läsa och delta i undervisningen på så lika villkor som möjligt.

De läser böcker på samma nivå som sina kamrater med öronläsning från telefoner och paddor. De skriver uppsatser med tal till text och de räknar i digitala matteböcker där de kan skriva läsliga siffor med hjälp av tangentbordet och kan tala in svar på redovisningsuppgifter. De är inte svaga elever. De är inte lågpresterande elever. De är inkluderade elever när alla har tillgång till samma teknik.

Räkna med att det finns två elever med dyslexi i varje klass. Därtill kommer elever med andra osynliga funktionshinder. Elever för vilka de alternativa lärverktygen innebär en stor förändring. Diagnoser är jätteviktiga för att få rätt insatser och bemötande och för att förstå sig själv men långt ifrån alla som har osynliga funktionshinder blir identifierade. Med den digitala tekniken och insikten att det är produkten som räknas och inte hur den levererades, kommer allt fler elever klara skolan bättre, oavsett de får en diagnos eller inte. Det är inte ett fåtal elever vi talar om utan många. Det är också så att det som är alldeles nödvändigt för en del är bra för alla.

Naturligtvis måste personalen också få utbildning och kunskap om tekniken och inte bara om den, utan högst väsentligen, om både inlärningsmetoder och om funktionshinder som påverkas av undervisningssituationen och lärmiljön. Digital teknik står alltså inte på något sätt i motsatsförhållande till undervisningsmetoder och kvalitén på undervisningen. Digital teknik är heller ingen quick fix och kan inte ”bota” funktionshinder och svårigheter men är en förutsättning för att uppnå resultat för många.

Förr fick elever med till exempel dyslexi i bästa fall en bok med lättläst innehåll. Min sjuåring som inte kan avkoda på motsvarande nivå som sina jämnåriga, har precis läst ut Harry Potter och det förbannade barnet med behållning. Hon väljer mellan att läsa om (öronläsa för den som behöver veta) Harry Potter eller börja med Percy Jackson. Hon läser till långt efter sovtiden (med hörlurar) på skolkvällarna. Hon arbetar självständigt i en digital mattebok istället för att vi föräldrar eller en lärare är sekreterare. Hon skriver texter med hjälp av tangentbord och tal till text. Hon lär och producerar självständigt som sina klasskompisar.

Hon har ännu inte fått en diagnos men hennes bror har dyslexi. Ärftligheten ger henne en 50-procentig risk. Vem vill ta risken att förvägra henne de hjälpmedel hon använder för att lära och producera? För tio–tjugo år sedan hade inte mycket val funnits. Det är till och med stor skillnad bara på de senaste fem åren. Men nu finns tekniken. Ska vi bakåt då?

En del tycker att det är fel väg att gå av skolan att köpa in digitala verktyg till alla. Till viss del är det begripligt för mig eftersom jag innan jag fick ett barn med dyslexi var oerhört skeptisk till alla metoder jag inte själv var bekant med. Penna och papper var bästa sättet enligt mig. Men, så fick vi ett barn med dyslexi – och jag fick lära mig att dyslexi är ett funktionshinder och att det inte går att träna bort men att det finns alternativa vägar att gå.

Så in med digitalt stöd tidigt – till alla. Än så länge saknas kompetensen att tidigt avgöra för vem stödet är absolut nödvändigt men det är lätt att konstatera att ingen tar skada av det och att fler än man känner till från början kommer att behöva det. Så varför inte göra rätt från början? Vem vill riskera att missa ett enda barn? En enda stjärna? Så många har gått förlorade genom tiderna. Varför inte gå in i framtiden med framgång?

Slutligen till alla er som hyser ett emotionellt motstånd till den digitala tekniken – släpp det. Häng på! Det ena utesluter inte det andra. Stöd livskvalitet och utbildning för alla! Låt inte skolan bli lågpresterande – för barnen är det inte och kom ihåg: för väldigt många elever handlar det inte om ”a thinking problem but a mechanical problem”.

Gunilla Danielsson, förälder till barn med dyslexi

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm