SPSM: Minskningen av särskilt stöd är naturlig

Siffror, som Dagens Nyheter fått från Skolverket, visar att andelen elever som får särskilt stöd i grundskolan fortsätter att gå ned. Under läsåret 2012/2013 var det 13,9 procent av eleverna som deltog i ett åtgärdsprogram för särskilt stöd. Under läsåret 2018/2019 hade den andelen sjunkit till 5,2 procent. 

Lennart Hansson, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM), upplever att sifforna i sitt sammanhang lätt kan missuppfattas. 

– Det riskerar att sprida missuppfattningar om våra styrdokument och hur stödet fungerar i skolan i dag. Den här minskningen visar bara hur det precis ska vara, säger han.

Lennart Hansson menar att det är oerhört viktigt att berätta om bakgrunden till varför siffrorna ser ut som de gör:

Den 1 juli 2014 genomfördes en lagändring om extra anpassningar. Bakgrunden var att det förekom en överdokumentation och kvalitetsbrister i stödarbetet i svensk skola. Därför tillsattes utredningen som utmynnade i en statlig offentlig rapport, ”Tid för undervisning”, och förslagen i utredningen låg till grund för reformen. 

– Tanken med lagändringen var helt enkelt att minska lärarnas dokumentation, förtydliga reglerna om extra anpassningar och förenkla lärarnas arbete med åtgärdsprogram, berättar Lennart Hansson.

Skolinspektionen gjorde en kvalitetsgranskning 2016, två år efter reformens införande, som visade att antalet elever som befann sig i åtgärdsprogram för särskilt stöd i grundskolan hade halverats under läsåret 2014/2015, från 13,9 procent till runt 7 procent. 

– Den här minskningen var avsikten med reformen. Det är absolut inget konstigt, utan snarare tvärtom. Jag kan tänka mig att människor reagerar på detta och tänker: ”elever får inte det stöd som de har rätt till”. Men det har att göra med att stödpaketet har ändrats, säger Lennart Hansson och fortsätter:   

– Åtgärdsprogram är bara för de elever som har det som benämns särskilt stöd. Det finns inga åtgärdsprogram för elever som har extra anpassningar. Det är förklaringen.

Redan före 2014 fanns det krav på att man skulle anpassa undervisningen efter elevers individuella behov och förutsättningar. Men i och med lagändringen förtydligas området. 

– Det införlivades ett formellt begrepp som heter ”stöd i form av extra anpassningar inom ramen för den ordinarie undervisningen”, och det är ett sätt att göra undervisningen mer tillgänglig. Det förklaras inte i rapporteringen tyvärr. 

I samband med att kvalitetsgranskningen 2016 genomfördes släppte SPSM ett stödmaterial där myndigheten hade intervjuat rektorer och lärare som arbetade på skolor där man hade lyckats bra med arbetet med extra anpassningar. 

– Det fanns bland annat två skolor i Malmö, Gullviksskolan och Rosengårdsskolan, och en skola i Landskrona, Dammhagskolan, som enligt Skolinspektionen och våra rådgivare arbetade helt förtjänstfullt med extra anpassningar. 

Det som de skolorna gjorde bra redan då när det kommer till arbetet med extra anpassningar handlade framför allt om skolledningens arbete, berättar Lennart Hansson.

– Det finns en oerhört viktig person som är av avgörande betydelse för att det ska finnas tillräckligt med tid och kompetens för lärarna – och det är rektorn naturligtvis. Det är rektorn som har det övergripande ansvaret för hur kvalitetsarbetet ser ut. Tyvärr är det så att rektorn inte har den drivande rollen på en del skolor. Då kan konsekvensen bli, som vi nu får signaler om, att lärarna känner sig övergivna och tror att de ensamma ska göra någonting.

Vad kan det få för konsekvenser i längden? 

– Det kan leda till att lärarna känner att de inte har tillräckliga kunskaper kring att klara av det här – och stödet till eleverna uteblir tyvärr. Det måste avsättas tid till lärarna och det måste finns tydliga rutiner och riktlinjer. Återigen så ligger det på rektorns bord, säger Lennart Hansson och tillägger:

– Vi får tyvärr ibland signaler om att stödarbetet inte fungerar i skolorna som det är tänkt, man får inte rätt förutsättningar, samt att de bristande resurserna begränsar lärarnas möjligheter att göra rätt anpassningar. Dessutom får vi signaler om att den specialpedagogiska kompetensen inte är tillräcklig på många skolor.