Tankar efter Trollhättan

Visst kan man bli olidligt trött på alla krav på skolan. Allt nytt innehåll som skall klämmas in i redan välfyllda läroplaner. Och alla kompensatoriska insatser skolan skall orka åstadkomma. Det kan kännas som omöjligt att uppfylla allt detta.

Men om man vänder på det, så är grundskolan ibland det sista stadiet av normalitet för en lite kvaddad och sårig, ung människa. I skolan är du ändå efterfrågad, du måste vara på plats och om du inte kommer, blir det en reaktion. 

Sen kommer gymnasieskolan. Den är inte obligatorisk och du kan lätt hoppa av. Allt för lätt. Och att då komma in på arbetsmarknaden, är inte lätt. Den som har egna kontakter kan sugas upp och få en hyfsad framtid. Annars kanske det blir korta vikariat i jobb du själv inte skulle valt. Och tillsvidareanställning utan utbildning, det händer inte så ofta. Kraften att ta sig samman och börja plugga, den kommer inte som en skänk från ovan, inte så ofta i alla fall. 

Men för den som var lite egen redan innan och över huvud taget inte har så många kontakter, kan det gå riktigt illa. Det kan bli ett liv i marginalen, ett liv som blir dyrbart för omgivningen. Men det kan gå värre. Utanförskapet kan vändas i ett hat, som yttrar sig i våld mot andra människor.

När jag ser dessa våldshandlingar, som den senast i Trollhättan, tänker jag alltid: ”Hur var eleven på högstadiet? Såg man tendenser? Såg man utanförskapet och reagerade man och gjorde allt man kunde?” Det handlar oftast, eller alltid, om ensamma killar med liten förankring i arbetsliv och social omgivning.

När vi har dessa ungdomar i våra klasser, har vi ett extra stort ansvar. Vi måste reagera och involvera elevhälsa och föreningsliv. Är det verkligen lärarens ansvar? Elevhälsobiten absolut. Sen kan en klok kurator lotsa vidare och det finns massor med ungdomar som vänder rätt. De som sen kan komma och berätta, eller bekräfta, hur fruktansvärt nära katastrof det en gång var. Det kanske inte hade slutat i våld riktat mot andra. Det kanske hade slutat med att personen tog sitt eget liv, också det en katastrof för många omkring. 

Inte kan skolan lösa allt, men skolan är en oerhört viktig del och den kan minimera och ibland helt ta bort destruktiva beteenden. Det finns inte ett facit och ibland går det rakt åt helvete för unga, som verkat ha haft allt. Studiebegåvning, engagerade föräldrar, bra kompisgäng.

Men när vi ser, att för den här eleven fattas det mycket av det, som för andra kan verka självklart, då måste vi reagera. Då måste vi kraftsamla och åtminstone kunna känna, att vi gjorde det vi kunde. Vi ignorerade inte och tyckte att det var någon annan som skulle ta i det. Detta är så mycket viktigare än att ha bockat av varje enskild del i varje enskilt ämne. Vi måste det också, men detta handlar om framtiden för både individen och för oss alla runt omkring. 

Detta är tankar framåt, ingen önskan om att skuldbelägga någon. Man skall vara nöjd, när man vet, att man gjort sitt bästa. Mer kan man inte göra. Då kan man en dag i framtiden avsluta sitt arbetsliv i stolthet.

Man har inte lyckats med allt, det har ingen, men man har haft medkänslan och engagemanget påkopplat hela vägen genom lärarlivet. Och det är det allra viktigaste. 

Ulla Stålstedt Ghose, lärare.