”Varje dag lär de mig att vara lärare”
Det fanns inte på kartan att jag skulle bli lärare. Jag hade läst fyraårig teknisk linje på gymnasiet och pluggat på KTH, jag skulle bli husbyggare, berättar Annalena Hedlin för Skolvärlden.
Mitt första vick var i en niondeklass. De spolade ner mina papper i toaletten och eldade upp anteckningarna. På något sätt blev jag ändå biten. Jag såg charmen hos dem, det fanns en nyfikenhet och en vilja att opponera sig som jag gillade. Jag träffade också många inspirerande lärare och kände att jag gick från den penningstyrda byggbranschen till den fritt skapande lärarrollen. Så jag valde att börja om igen, läste fyra och ett halvt år till på universitetet.
Visst kan jag ibland sakna saker från mitt tidigare yrke. Som att det var tydligare vad mitt uppdrag var och att jag kunde sätta på radion och göra klart en uppgift i lugn och ro.
Läraryrket har blivit tyngre på senare år. Men när det känns tufft hittar jag kraft i mina kollegor. Och när jag ser att eleverna behöver mig, inte bara som lärare utan också som en närvarande stark vuxen, så kan jag inte vackla.
Skolan har ett jätteuppdrag i dag. Ibland undrar jag varför man inte anställer kuratorer och coacher i stället för ämneslärare. Om huvudmännen låter skolan bli en social arena ska de inte anställa någon som kan matematik. För att locka nya lärare i kemi och fysik måste de få ägna sig åt just det – ämnena är ju deras intresse. Jag tänker också att någon gång måste det vända, man kan inte köra slut på en hel yrkeskår.
Det bästa med läraryrket är den lilla frihet som finns kvar. Att jag får vara delaktig i att lösa problem tillsammans med nyfikna och kreativa ungdomar.
Varje dag lär de mig att vara lärare, de utvecklar mig i min roll. Det är lite som att bygga, fast något annat än hus.”
Mer om Annalena Hedlin
Ålder: 45 år.
Jobbar med: Matematik och fysiklärare på Väsby nya gymnasium i Upplands Väsby.
Bor: I Upplands Väsby.
Ledord i klassrummet: Vi ansvarar tillsammans för vårt lärande.