”Vi måste få till en ökad nationell styrning av skolan”

Bara tretton år gammal kämpade Bo Jansson mot regn och snö på postens gula cykel. Han skakar på huvudet när han berättar om sitt första feriejobb och funderar över hur någon kunde släppa iväg en trettonåring sådär.

Att han skulle bli lärare och dessutom göra facklig karriär inom skolans värld var långt ifrån planerat.

– Jag var verkligen inte den flitiga ordningsmannen i skolan, berättar Bo Jansson.

När han pluggade på universitetet tyckte en kompis att han skulle vikariera som lärare. Det tyckte inte Bo.

– Men en dag ringde de från en vikarieförmedling och ville ha min hjälp. Min kompis hade anmält mig trots att jag sagt nej.

Bo Jansson tog vikariatet och där och då väcktes intresset för läraryrket.

I dag kan han se tillbaka på 35 år som högstadielärare i historia, samhällskunskap och geografi.

– Lärarrollen har förändrats under mina år. När jag började var det svårt att komma in på lärarutbildningen och det fanns en stor frihet i yrket. Jag kände mig som en professionell yrkesman, med förtroende från sam-hället, goda ämneskunskaper och med en tydlig respekt från eleverna och deras föräldrar. Jag har haft tur och lyckats upprätthålla auktoriteten genom åren, men jag har försökt att vara ödmjuk och har tänkt att det kan komma en dag när eleverna inte bryr sig längre.

Även synen på skolans roll i samhället har förändrats menar Bo Jansson, inte minst kraven på vilka problem skolan ska lösa.

– Jag upplever att oavsett vilka problem som diskuteras så är det första som sägs att ”det ska skolan lösa”. Och samtidigt som skolan har fått allt fler nya uppdrag, så har kunskapsuppdraget tonats ner. Men kunskap är makt och förringar man betydelsen av skolans kunskapsuppdrag så försämrar man också möjligheterna för de elever som inte har fått med sig rätt förutsättningar hemifrån.

Just skolans kompensatoriska roll återkommer Bo Jansson till flera gånger. Han ser det som en av skolans absolut viktigaste frågor.

– Lärarnas Riksförbund har alltid drivit den här frågan. Medan andra har svängt med opinionsvindarna så har vi envist hävdat att det är skolans uppdrag att utjämna och ge alla elever rätt till just kunskap. Många har tyckt att vi har varit stockkonservativa, men jag är övertygad om att det bara är kunskap som kan bryta den negativa utvecklingen med ökande klyftor. Jag är optimistisk inför framtiden, men det är tråkigt att det har behövt gå så här långt.

Det fackliga intresset väcktes tidigt. När han gjorde värnplikt inom flygvapnet var han med om att starta landets första värnpliktsfack och tidigt i lärarkarriären blev han vald till lokalombud i Lärarnas Riksförbund.

– Istället för att bara knyta näven i fickan har jag alltid trott på att man ska vara med och försöka förändra. Jag har varit kritisk till vissa beslut inom Lärarnas Riksförbund, till exempel till förändringar av skyddsregler, så som regleringen av lärarnas undervisningstid, men jag har hela tiden fortsatt att fajtas för det jag tror på.

Samma år som Metta Fjelkner valdes till ordförande utsågs Bo Jansson till ledamot i förbundsstyrelsen och 2009 blev han vald till vice ordförande. När han fick frågan om att efterträda Metta Fjelkner var svaret givet.

– Självklart ställer man upp, konstigt vore det ju annars. Det är ett oerhört viktigt uppdrag.

Hur kommer medlemmarna märka att du har tagit över?

– Lärarnas Riksförbund har nästan 90 000 medlemmar, så förbundet är mycket större än en person. Jag kommer att fortsätta på den väg vi har slagit in på. Vi har påverkat politiken i rätt riktning sedan år 2000 och mycket har hänt bara de senaste två åren. Så sent som 2010 var vi nästan ensamma om att prata om kommunaliseringens konsekvenser, i dag är det en jättestor fråga. Löner och arbetsvillkor är de områden där vi har mycket kvar att göra och där måste vi tvinga fram förändringar som gör läraryrket attraktivt igen.

Hur ska ni lyckas med det?

– Vi har ett systemfel och befinner oss i en moment 22-situation. Fler och fler riksdagsmän ställer sig bakom våra förslag, men de är inte huvudmän för skolan. När vi pratar med Sveriges Kommuner och Landsting kan de hålla med om att lönerna måste upp, men säger att de inte kan ta det nationella ansvaret eller tvinga kommunerna åt något håll. Vi måste få till en ökad nationell styrning av skolan. Kunde vi omedelbart strejka oss till det skulle vi göra det, men så länge arbetsgivaren inte tänker kvalitet och ser en strejk som en besparing – de slipper betala lärarlöner – så har vi svårt att nå fram. Vi måste använda många olika, ibland slingriga, vägar mot vårt mål. Jag känner mig ofta otålig över att det inte går fortare.

Hur ser lärarnas situation ut i framtiden om du får drömma?

– Då har läraryrket hög status och höga lönenivåer. Vi har lärare med stort ansvar och stor frihet som får koncentrera sig på elevernas kunskapsutveckling. Jag tror inte att det sker i morgon, men det kommer att ske.

LR:s tre viktigaste framtidsfrågor med Bo Jansson vid rodret

1 Alla elevers likvärdiga möjligheter. Skolans kompensatoriska uppdrag är avgörande för att alla elever ska få samma möjlighet att erövra kunskap.

2 Att återupprätta läraryrkets status och kunskapsuppdrag.

3 Att förbättra lärarnas löner och arbetsvillkor. Hela kollektivets lön måste upp rejält.

Mer om Bo Jansson

Ålder: 60 år.

Bor: I Stockholm.

Familj: Är en lyckligt lottad man med två
underbara döttrar.

Yrke: Adjunkt i historia, samhällskunskap och geografi på Engelbrektsskolan. Nytillträdd förbundsordförande i Lärarnas
Riksförbund.
Gör helst på fritiden: Försöker koppla av
så gott det går.

Senast lästa bok: Shantaram.

Brinner för: Kampen att återupprätta läraryrkets status och kunskapsuppdrag. ”Det är så viktigt för elever, lärare och hela samhället.”