Sunnerbyskolan

Anna Kesselfors och Sara Scot arbetar på Sunnerbyskolan som genomgått projektet ”Samverkan för bästa skola”. Foto: Markus Marcetic

| Foto: Markus Marcetic
Arbetsmiljö

De utvalda – så får de sin skola att lyfta

Sunnerbyskolan i Sorunda är en av skolorna i satsningen ”Samverkan för bästa skola” – skolor vars resultat ska lyftas med hjälp av Skolverket.
När den första orosfasen nu lagt sig är man enig om att stödet är bra.
Och skolutvecklingsarbetet genomsyrar precis allt.

Om Samverkan för bästa skola
  • Syftet med insatsen är att höja kvaliteten och förbättra elev­resultaten på ett antal utvalda skolor. I dialog med de utvalda huvudmännen erbjuder Skolverket sedan olika utvecklingsin­satser som ska stödja skolan. Alla insatser ska vila på en vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Här kan du läsa mer om projektet.

”Vi börjar med att alla berättar något positivt som hänt under dagen. Tänk en minut, sen går vi laget runt”.

Det är tisdagseftermiddag, eleverna har lämnat Sunnerbyskolan och arbetslagsmötet för lärarna i årskurs 8 och 9 har precis börjat. Sara Scot, lagets ledare, fördelar ordet under mötet som följer en tydlig struktur med givna tidsramar och där alla förväntas dela med sig av sina tankar.

Berättelser som ”Jag hade åttorna igen, och det gick mycket bättre i dag än i går”, ”Det är kul att se utvecklingen hos niorna” och ”jag var med min mentorsgrupp på matten – och de jobbade jättebra!”, fogas samman till en första bild av skolan.

Men vi backar lite, till varför vi är här. Sunnerby­skolan i Sorunda i Nynäshamns kommun är en av skolorna i ”Samverkan för bästa skola”. Satsningen riktar sig till skolor med låga kunskapsresultat, skolor som varje termin väljs ut av Skolinspektionen, och tillsammans med Skolverket ska skolan sedan komma fram till lämpliga insatser. Ytterligare en skola i kommunen, Vanstaskolan, har valts ut.

– Skolinspektionen tittade på våra resultat och de sticker ut. Sen tyckte ju vi att vi redan hade påbörjat ett utvecklings- och förbättringsarbete men som inte riktigt hade börjat ge den frukt vi hoppats på, när Skolinspektionen gjorde sin koll. Så det beslutades att det skulle göras insatser hos oss, berättar Anna Kesselfors, arbetslagledare för årskurs 6 och 7.

Sorunda ligger i ett vackert böljande landskap och beskrivs av Sara Scot och Anna Kesselfors som ett typiskt glesbygdsområde. Kommunen – lärarna hänvisar till hur den beskrivs av forskarna i projektet – har en ganska låg andel högutbildade föräldrar och ganska låg medelinkomst, på många sätt en ganska genomsnittlig ort. Skolan har ett stort upptagningsområde vilket gör att det finns andra skolor att välja på om man är elev i kommunen och skolan står därför också inför utmaningen att fylla klasserna.

Känner man sig utpekad som en dålig skola när man blir utvald av Skolverket, eller är det bara tacksamt att få stöd?

– Både och, säger Anna Kesselfors.

– Jag tycker att det är positivt att vi får stöd. Men vår lokaltidning valde att överdriva det negativa. De hade nästan som en dödsruna, ”skolorna är utdömda”, men så var det ju inte alls. Mycket behövde bli bättre men det fanns massor som var bra. Men jag har inte upplevt att kollegorna deppat ihop över detta utan snarare har vi blivit ännu mer taggade på skol­utveckling, säger Sara Scot.

”Det får effekt i klassrummet och höjer vår nivå”

Först infann sig dock vad de båda kollegorna kallar orosfasen.

– Det var innan vi visste vad som skulle finnas i paketet. Vi höll ju redan på med ett utvecklingsarbete som vi tyckte var en framgångsväg och vi värnade om det. Tänk om de kommer hit och säger ”ni ska inte jobba med formativ bedömning” eller ”ni får inte fortsätta med er mötesstruktur”. Vi gillade det vi gjorde och tyckte att det fungerade. Det var den oron, säger Sara Scot och Anna Kesselfors fyller i:

– Det handlade om att vi gjort ett jätteförändrings­arbete och äntligen fått med alla medarbetare – en del tycker att förändring är jobbigt. Men nu hade alla kollegor börjat känna självförtroende och tänk då om vi skulle behöva säga: ”Alltså, vi skojade bara, Skolverket har hittat på lite nytt”. Men så blev det inte. Mycket av det vi gör nu stämmer väl överens med det vi redan gjorde.

Arbetslagsmötet för lärarna i åk 8 och 9 är en del i Samverkan för bästa skola.

Det var då, i januari. Nu ett halvår senare har mycket landat. I rummet där arbetslagsmötet pågår har man gått över till ”Specialpedagogiska lyftet”, en viktig pussel­bit i utvecklingsarbetet. Varje möte följer en tydlig form – strukturerade samtal – med en samtals­ledare som fördelar ordet, man talar i tur och ordning, och ledaren styr rätt om man hamnar utanför ämnet. ”Berätta något konkret, från lyftet, som påverkat din undervisning”. Sara Scot ger instruktionerna. ”Vi tänker i fyra minuter, sen går vi laget runt, motsols den här gången”.

Det är ingen enkel sak att få en överblick över allt som sker på skolan – lärarna säger själva att de kan ha svårt att särskilja de olika insatserna. Men skolutvecklingstänket tycks genomsyra det mesta. Många av lärarna har tilldelats olika roller, några har gått handledar­utbildning inom Specialpedagogiska lyftet, andra deltar i en processledarutbildning med fokus på bedömning för lärande. Till våren börjar en insats om lågaffektivt bemötande.

Har ert arbete hunnit få någon effekt?

– Det får effekt i klassrummet. Och det höjer vår generella nivå. Vi är många som har jobbat mycket med och börjar bli duktiga på att få med alla elever, till exempel, säger Anna Kesselfors.

– Både inom ramarna för Specialpedagogiska lyftet och när vi pratar formativ bedömning sitter vi tillsammans i kollegiet och pratar om ”hur” och det upplever jag att lärare längtat efter i alla år och man har klagat på att man aldrig hinner det. Arbetslagsmötena har i stället gått åt till praktiska saker. Du frågade om det gett något handfast och jag tror att det verkligen gör det på det sättet att det ger ett lugn till kåren att man verkligen får diskutera pedagogik och att det utvecklar oss som lärare, säger Sara Scot.

Anna Kesselfors nickar och tillägger:

– Sen handlar det till syvende och sist om vad jag som lärare gör med det. Vad tar jag med mig och prövar, och prövar igen? Man kan naturligtvis vara med skenbart och sen ändå fortsätta göra som man alltid gjort.

”Förändringsarbete är jobbigt, man måste ur sin comfort zone”

Är alla i kollegiet med på noterna?

– Ja, men det har inte varit lika lätt för alla. Förändringsarbete är jobbigt, man måste ur sin comfort zone. Men alla har utvecklats och skolledningen har hela tiden varit tydlig med att den här vägen ska vi gå.

Enligt Skolverket bygger stödet inom ”Samverkan för bästa skola” på dialog. Skolorna och huvudmannen ska ha myndigheten som diskussionspartner om vad som skulle kunna vara tänkbara insatser för att vända resultaten på sikt. Men enligt flera lärare på skolan fick skolledningen strida en del för att mötas på vägen.

– Jag var med på två av de inledande träffarna med Skolverket och jag upplevde inte att de mötena innehöll speciellt mycket dialog. Rektor jobbade hårt på att få dem att förstå vilket gigantiskt arbete vi redan påbörjat. Skolverket har ju sina färdiga moduler, sitt kit som de vill erbjuda, säger Anna Kesselfors men tillägger sedan:

– Å andra sidan gör vi inte exakt samma saker som Vanstaskolan, så på så vis har man ju anpassat stödet till oss. Och vi har som sagt inte behövt börja om från början.

”Vi har inte fått mer tid, men vi har styrt om vad vi gör med tiden”

I alla fall sju olika insatser pågår mer eller mindre samtidigt på skolan. Hur hinner de med allt? Lösningen stavas struktur. Mer precist är de ”vansinnigt strukturerade”, som någon säger.

– Vi har inte fått mer tid, men vi har styrt om vad vi gör med tiden. Det är ganska häftigt. Man kan älta i timmar kring vad som är jobbigt kring en elev. Men nu har vi en struktur som sitter i ryggmärgen, som har lösningsfokus och är framåtsyftande, så vi inte fastnar i problemet. Det är ganska revolutionerande, säger Anna Kesselfors.

– Och man går inte längre ifrån mötet med känslan av att den tiden hade jag velat ha till något annat. Man ska känna att det är värt tiden. Det är en framgångsfaktor att vi jobbar så mycket med struktur. Men det är intressant att du frågar hur vi hinner, säger Sara Scot och fortsätter:

– Innan vi gick in det här projektet så var det mycket prat om brist på tid. Det var ständigt detta ”vi hinner inte”. Men eftersom vi har fått en sådan otrolig struktur på möten och har fokus på rätt saker, så upplever vi inte bristen på tid på samma sätt. Vi lägger till exempel inte tid på att gå ut med information på ett arbetslagsmöte, det kommer i mejl, chop så har man sparat det. Mer tid kommer man aldrig få och det uppstår inte mer tid för att Skolverket bestämmer att vi ska göra vissa saker.

– Vi måste använda tiden som finns på rätt sätt, då minskar det stress­känslan.


UPPDATERING – 16 april 2021:

Sedan reportaget skrevs har högstadiet på Sunnerbyskolan avvecklats och personerna som nämns i reportaget arbetar inte kvar. Sara Scot är rektor på Sunnerbyskolan sedan augusti 2020. Hon förklarar att mycket av det hon lärde sig av satsningen har hon tagit med sig in i den organisation som hon leder idag.

– Inte minst tänker jag att ”Samverkan för bästa skola” hjälpte mig att utvecklas inom mitt arbete och som person, säger Sara Scot.

Detta gör Sunnerbyskolan – sju insatser

1. Kollegialt lärande med fokus på bedömning.

2. Kollegialt lärande genom Specialpedagogiska lyftet.

3. Fortbildning av rektorer i pedagogiskt ledarskap.

4. Processledarskap för arbetslagsledare och förstelärare.

5. Kollegialt lärande: formativ bedömning.

6. Kompetensutveckling i lågaffektivt bemötande, startar vår­terminen 2018.

7. Utbildning i att leda samtalsgrupper och lärsamtal.

Anna Åseby Lindahl, specialpedagog. Handledare inom Specialpedagogiska lyftet.

  • ”Ska vi vara helt ärliga så var vi lite provocerade i början när Skolverket kom. Vi tyckte att vi redan var igång med bra saker och att de i inledningsskedet inte riktigt lyssnade på vad vi behövde. Men jag tycker att vi har mötts i det sen. Och att det blivit insatser som ligger i linje med det vi gjorde innan och som faktiskt fördjupar dem.”

Jimmie Sörensen, arbetslag 8–9, undervisar i svenska och SO. Deltar i processledarutbildningen.

  • ”Även om det tagit mycket tid och bitvis varit mycket så tror jag att många uppskattat detta att man nästan blir tvingad–alltså att det finns öronmärkt tid – till att sätta sig in aktuell forskning. Många vill sätta sig in forskning, men det är svårt att ta sig den tiden. Nu kan vi inte prioritera bort det.”

Annika Tanner, arbetslag 6–7, undervisar i svenska och SO. Handledare inom Specialpedagogiska lyftet.

  • ”Den här strukturen vi har, det är inget vi kan backa ifrån. Nu har det blivit så inrutat att vilket möte vi än går på så faller vi in i mönstret direkt. Det är så skönt.”

Martin Keberg, arbetslag 8–9, undervisar i svenska och SO. Förste-lärare. Deltar i process-ledarutbildningen.

  • ”När jag kom ny hit hade jag verkligen saknat att jobba med skolutveckling. Tidigare hade jag och mina kollegor fått driva många frågor själva, här finns det en helt annan struktur och systematik i arbetet och en vilja att utvecklas tillsammans. Jag har jobbat på många skolor och här har vi kommit långt med det kollegiala lärandet.”
Kommentera
Reviderat
Redaktionen Skolvärlden

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm