”Undervisningen får mig att glömma kriget”

Yuliia Povalchuk flydde från Kiev – men hamnade nära ett annat av Putins strategiska bombmål.
– Undervisningen får mig att glömma kriget. Är det lektion struntar jag i att gå till skyddsrummet när det blir flyglarm.
Här är hennes berättelse om hur det är att vara lärare mitt i kriget.

Alla lärare har sin egen röst.

Yuliia Povalchuks är som gjord för att läsa Astrids Lindgrens böcker högt; den är ljus och klar, men bestämd och hon har en medfödd förmåga att betona rätt ord utan att behöva dramatisera det som är nog dramatiskt precis som det redan är. Det är lite på samma sätt som när en skicklig pianist trycker ner tangenterna med perfekt tajming i ett stycke av Erik Satie.

Yuliia ber plötsligt om ursäkt för oväsendet i bakgrunden och säger att det är så dålig kvalitet på uppkopplingen att vi måste göra en paus.

– Flyglarmen låter så mycket och det är dålig mottagning i skyddsrummet i källaren, säger hon när vi hörs igen efter att sirenerna tystnat.

Skolan ligger i rykande ruiner

Nu är hon tillbaka i den hall som hon delar med fem andra i släktingarnas hus som ligger i den region som också inhyser staden Zythomir.

Anledningen till flyglarmen – som gör att Yuliia så fort måste ta skydd i källaren – är att Zythomir är ”logistiskt strategiskt viktigt”, som det brukar heta när krig döps om till speciella militära operationer. I klarspråk innebär det att Putin bombar sönder den väg som människor flyr på från Kiev. Industrier och myndigheter är också viktiga mål.

Bara under invasionens två första veckor träffade Ryssland staden med 40 missiler. Avfyrningarna följs upp med flyganfall med bombplan, vars explosiva last ibland slår ner urskiljningslöst.

Skola 25 är en byggnad som borde vara fredad i ett krig, men som nu är en av alla dessa oräkneliga, rykande ruiner i Zythomir.

Yuliia säger lugnt och konstaterande att hon har det bra här efter flykten från Kiev.

– Jag ska väl inte säga att jag är på en säker plats nu heller, men vi har till sist lyckats komma över lite bensin och skulle det bli värre får vi försöka ta oss till en annan stad. Men du måste komma ihåg att vilken stad som helst faktiskt kan träffas av bomber just nu, säger Yuliia.

Det hon menar med bra är hallen hon sitter i. Det är trångt med sex personer i en hall, men hon säger att de är glada för att de är oskadda och för att det finns väggar och tak.

– Jag kan sitta här bland tyger, kuddar och mattor och lära mina elever engelska under våra digitala lektioner.

Hon undervisar lite äldre elever under den här lektionen. Hennes pappa ställer upp som tillfällig filmare och fotograf åt Skolvärlden och Yuliia har blicken fäst på eleven hon pratar med via datorn.

Efter lektionen, och efter ännu ett flyglarm, säger hon spontant:

– Undervisningen får mig att glömma det här förfärliga kriget för en stund.

Skolan har varit Yuliias liv så länge hon kan minnas. Kanske är det ofrånkomligt med en pappa som undervisar i kemi och en mamma som är biologilärare.

– Men när jag var liten tittade jag på mina föräldrar och sa ”Jag kommer aldrig bli lärare – det är för svårt för mig”.

Hon är 26 år – och har undervisat i åtta

Översättare och tolk. Det var vad Yuliia trodde att hon ville bli. Men under universitetsstudierna drygade hon ut kassan genom att ge privatlektioner i engelska till vuxna. Sedan fick hon chansen att göra praktik på en skola och hennes egna lärare på universitet sa att hon var född till att undervisa.

Räknar man med privatlektioner, praktik, kvällslektioner i Cambridges engelskakurser, förberedande lektioner för ZNO (slutproven för ukrainska elever vid deras examen), vikariat och fasta anställningar så har Yuliia undervisat i någon form i åtta år. Ändå har hon inte hunnit fylla 26.

Det var ett svårt beslut att fly från Kiev och den privatskola hon arbetar på.

– Jag låg och sov och hörde inte ljuden när kriget bröt ut. Det var mina grannar som väckte mig. Jag visste inte hur jag skulle göra. Skulle jag packa ner allt jag hade och åka eller skulle jag stanna i Kiev?

Sprang till skyddsrum tio gånger per dag

Yuliia och hennes familj bestämde sig för att bara ta med sig pengar, ID-handlingar och vatten och fly så fort de kunde. Det tog dem 17 timmar att ta sig till grannregionen, Zythomir.

– Det kom ut ett erbjudande om att undervisa digitalt, men jag kunde inte förstå hur det skulle vara möjligt att vara lärare under sådana här förhållanden. Då hade en missil precis slagit ner nära oss och vi fick springa ner i skyddsrummet så ofta som tio gånger per dag.

Men när det gått en tid kunde Yuliia helt enkelt inte låta bli att börja undervisa sina elever igen.

– Det gör mig så glad att se mina yngsta elever. De är så positiva och kanske har de inte riktigt tagit in vad som händer omkring oss.

Yuliia har accepterat att hon inte kan göra något åt barnens situation. Hon har ju svårt att påverka sin egen.

– Naturligtvis händer det att eleverna pratar om kriget och berättar om något de hört eller varit med om. Oftast svarar jag på engelska: ”My dear kids, we are here to learn English – let’s relax and enjoy this time”. Då brukar de lugna sig och vi kan fortsätta lektionen.

Lektionerna är 40 minuter som är heliga för Yuliia.

– När jag undervisar struntar jag i flyglarmen. Jag vill inte avbryta lektionerna. Då får sirenerna låta i bakgrunden.

Liknande undervisning som före kriget

Hon har hittat formen för sina digitala lektioner.

– Det var svårt i början, men sedan enades jag och föräldrarna om att låta undervisningen vara så lik den som vi hade i skolan som det bara är möjligt. Det var lite av ett grundkrav från mammorna och papporna. Så vi har samma lektioner och använder samma undervisningsmaterial.

Hennes elever är utspridda i Europa. Några har flytt till Tjeckien, andra har tagit sig till Tyskland och många finns i lägren i Polen.

– Men jag har en elev kvar i Kiev. Han och hans mamma har inte lyckats ta sig ut. Han heter Sasha och är åtta år gammal och är så fin och så begåvad. Jag har kontakt med hans mamma flera gånger om dagen för att höra att de är okej. Han har skickat mig en teckning som jag så gärna skulle vilja visa dig och dina läsare i Sverige.

Vi gör ett nytt avbrott i intervjun.

Yuliia får tag i Sashas mamma mitt under ett flyglarm i Kiev. Hon och sonen har tagit sig ner i ett skyddsrum och skickar en hälsning från en yta med mobiltäckning; ungefär där ett parkeringsgarage i en källare övergår till en korridor som leder mot ett skyddsrum:

– Visa Sashas teckning och visa hur vi som inte tagit oss ifrån Kiev har det. Barnen här vill ha fred.