”Mobbning har bagatelliserats”

Lisbeth Pipping är beteendevetare, författare och föreläsare – men i grunden teckenspråkslärare. 2004 släppte hon en självbiografi om att vara dotter till en mamma med utvecklingsstörning och därtill om en skolgång präglad av svår mobbning.

Sedan dess har hon bland annat skrivit ytterligare två böcker om mobbning – varav en tillsammans med dåvarande barn- och elevombudsmannen Lars Arrhenius, numera generalsekreterare på Friends – och föreläst på många skolor.

Lisbeth Pipping beskriver den svenska lagstiftningen rörande skolans skyldigheter som en av världens bästa. Men 60 000 elever mobbas i landets skolor, enligt Friendsrapporten, och det finns mycket att önska när det gäller stöd till elever, föräldrar och skola, menar hon.  

– Man har för lite kunskap om vad mobbning är; hur man för samtal och hur man dokumenterar. Vi lägger mycket skuld på det utsatta barnet, att det är annorlunda och måste ändra på sig eller tvingas byta skola. Dessutom finns ingen praktisk hjälp att få, ingen som kan åka till skolan och föra barnets talan, säger hon och fortsätter:

– Anmälan till barn- och elevombudet kan göras först när föräldrar upplever att kommunen inte gjort tillräckligt. Det är i regel för sent och leder ofta till konflikt med skolan.

Ytterligare ett fel som görs i dag är enligt Lisbeth Pipping att mobbning i det närmaste bagatelliseras, genom användningen av ordet.

– Vi har använt sönder ordet mobbning. Vi måste prata klarspråk om att det handlar om misshandel, sexuella övergrepp och förtal. Men när vi använder begreppet mobbning upplevs det som mindre allvarligt, säger hon.

Lisbeth Pipping nämner ett antal viktiga förändringar som måste genomföras för att stävja mobbningen.

Hon efterfrågar först och främst en extern instans specialiserad på konflikthantering, mobbning och samtal.

– Det behövs en typ av fackligt ombud för barn och föräldrar, som berättar hur de ska göra i en situation av mobbning, vilka rättigheter de har, hur lagarna ser ut, vad kommunen ska göra och som hjälper till med att skriva en anmälan. Och det måste komma in tidigt, när man misstänker mobbning.

Hon vill också se handledning på schemat, likt yrkesverksamma terapeuter. Enligt henne har lärare en stor arbetsbörda. Att kräva att de ska hantera mobbningen på egen hand, är enligt henne att kräva för mycket.

– Terapeuter har omkring fem klienter per dag. Lärare däremot möter flera hundra elever, många med anorexi, självskadebeteende, som mobbas, är utsatta för övergrepp och trakasserier samt bevittnar våld i hemmet. Och de har ingen handledning, säger hon fortsätter:

– Varje lärare måste få ett antal handledningstimmar per termin där de får stöd och hjälp av psykologer med handledarutbildning.

Enligt henne måste skolorna dessutom jobba mer förebyggande i klassrummet, utan att det stjäl alltför mycket tid från den vanliga undervisningen. Arbetet skulle innefatta att etablera värdegrund och skapa kommunal samsyn.

Och dokumentation är a och o, menar hon.

– Skolan måste dokumentera noga vad som händer och vad barnet gör, precis som polisen. Och först då kan man kontakta mobbarens föräldrar. Det är då man får reaktionen ”vi ska lösa det här” från familjerna. Om man inte har tillräcklig dokumentation och till exempel berättar att en elev ”upplever” sig vara mobbad av deras barn, brukar reaktionen snarare vara ”så skulle mitt barn aldrig göra”.

 Slutligen måste mobbning få större utrymme i lärarutbildningen, menar Lisbeth Pipping. Där ska de blivande lärarna utbildas i att hålla samtal med familjerna och hur man dokumenterar rätt.

– Man vet att alla lärare kommer att möta mobbning, men trots det förekommer enormt lite kurser om det i lärarutbildningen. Det tycker jag är att sätta lärarna på pottkanten, säger hon.