Ny studie: Talängsliga elever skuldbelägger sig själva

Maria Nilsson, språklärare i grundskolan och doktorand i språkdidaktik vid Stockholms universitet, har undersökt hur elever i årskurs 2–5 upplever engelskalektioner samt förhåller sig till att kommunicera muntligt på engelska.

– Dels undersöker jag i vilken mån vanliga klassrumsrutiner triggar nervositet och talängslan. Dels så undersöker jag vilka tankar de har om hur språkinlärning går till och hur undervisning borde bedrivas. Även vad eleverna förväntar sig av sig själva och läraren, säger Maria Nilsson.

Studien bygger på enskilda enkäter och gruppsamtal bland 225 elever i tio klassrum från sex olika skolor.

– I enkäten, som fokuserade på klassrumssituationer i relation till att tala och lyssna, uppgav 18 procent av barnen att de ofta eller nästan alltid känner att det är läskigt eller obehagligt att tala engelska i klassen, säger Maria Nilsson.

Att resultatet visade att en av fem barn har denna rädsla gjorde Maria Nilsson nyfiken. Hon valde då att placera eleverna i smågrupper utan vuxna. Under ljudinspelning har de fått dra lappar med öppna frågor om språkinlärning och berätta hur de upplever engelskundervisningen samt vad de förväntar sig av den.

– Resultaten förvånade mig. Efter att ha lyssnat på samtalen kunde jag se att dessa 225 elever har väldigt samstämmiga språkföreställningar som också är i linje med läroplanen. De konstaterar att det är viktigt att läraren pratar mycket engelska och att eleverna vågar kommunicera. Att det inte är språkriktighet som är mest väsentlig utan att det är okej att chansa och att säga fel, säger Maria Nilsson.

Men för de elever som upplever talängslan menar Maria Nilsson att det blir det en konflikt mellan vad man känner att man borde göra och vad de själva säger att de faktiskt gör.

– De som känner sig talängsliga fixar inte att leva upp till sina egna förväntningar. För dem känns det för läskigt. De är rädda att kompisar ska fnissa eller göra en min. Elever berättade att de vet att de ingen kommer skratta men att det känns så, säger hon.

Studien visar också att eleverna lastar sig själva när de inte lever upp till sina förväntningar.

– Barnen är lojala och lastar inte läraren. Elever med frekvent talängslan konstaterar till exempel att ”Jag har dåligt minne, jag är feg, min pappa och jag är dåliga på engelska”, berättar hon.

I alla klasser jag undervisat har det funnits elever som tycker det är läskigt att prata, ofta har det blivit värre med åldern.

Maria Nilsson menar att olika undervisningsmoment kan skapa stress och talängslan, både då elever arbetar i helklass och individuellt, och som lärare behöver man vara medveten om dessa triggers.

– Det är viktigt att vi tänker på talängslighet som en didaktisk utmaning och ett klassrumsfenomen, snarare än som ett problem hos individuella elever. Vissa är inte talängsliga utanför klassrummet, säger hon.

Avhandlingen visar på att talängsliga elever själva har förslag om vad de skulle behöva.

– Elever förstår att man inte behöver förstå precis allt som sägs i klassrummet, men betonar vikten av att greppa instruktioner. Ibland skulle de vilja ha förtydliganden på svenska, eller sitt modersmål. Det är klokt. Elever lyfte också fram att de vill ha mer tid att öva muntligt i trygga förhållanden som små grupper eller med en kompis. Något som var väldigt intressant då det är i linje med vad samtida språkforskning trycker på, säger hon.

Maria Nilsson har i 20 år arbetat som lärare i grundskolan där hon undervisat svenska, engelska och spanska. Resultatet från avhandlingen stämde väl överens med hennes egen erfarenhet.

– I alla klasser jag undervisat har det funnits elever som tycker det är läskigt att prata, ofta har det blivit värre med åldern. Jag hoppas att Språklärare ska känna igen sig och att avhandlingen ska stimulera till reflektion kring språklärarens eget klassrum och undervisning. Och inspiration att diskutera med eleverna och även kollegiala samtal språklärare emellan, säger hon.