Socialdemokraterna
”Obligatoriskt gymnasium en anpassning till arbetslivet”
Annons
”Obligatoriskt gymnasium löser inte problemet”
Sverige har, precis som många andra länder, en hög ungdomsarbetslöshet. Störst svårigheter har de som inte klarat gymnasiet. Det är i denna grupp som många hamnar långvarigt utan arbete. Ungdomars arbetslöshet kommer alltid vara högre, men så länge som den är kortvarig är det ett hanterligt problem. Att däremot, år efter år, varken jobba eller studera är inte det.
Frågan är om socialdemokraternas förslag om obligatorisk gymnasieskola upp till 18 års ålder ens är i närheten av att lösa detta. I gymnasieskolan är det inte många 16- och 17-åringar som hoppar av, för att istället söka jobb. Däremot är det stora grupper som inte ens får börja på de nationella programmen. I och med 1990-talets betygsreform infördes krav på godkänt i svenska, matematik och engelska för att påbörja ett nationellt program. De som inte klarade det fick börja på det individuella programmet, IV. Det var antagligen tänkt som en lösning för ett litet fåtal med speciella problem, men blev ett av de största gymnasieprogrammen. Prognosen för IV-eleverna har hela tiden varit dålig. Få av dem har lyckats ta sig igenom gymnasiet.
Dagens nya betygssystem – som ställer ännu hårdare krav för godkänt – och det faktum att kraven skärpts ytterligare för att börja ett nationellt program kommer leda till att ännu fler hamnar utanför. Är det rimligt? Bland de som började den gamla tvååriga fordonslinjen på 1980-talet var det få som hade ett snittbetyg över tre. Trots det klarade de flesta gymnasiet, fick jobb och etablerade sig väl i samhället.
Den politiska kapprustningen mellan höger och vänster om vem som ställer högst krav på teoretiskt kunnande börjar bli ett stort problem för svensk utbildningspolitik. Det drabbar dem med inlärningssvårigheter, de som är omogna eller helt enkelt skoltrötta och som inte har föräldrar, som trots problemen, piskar dem genom högstadiet. Självklart skulle skolan kunna göra mer, men det finns ändå en tydlig gräns för vad som är möjligt att uppnå inom ramen för den tid som finns till förfogande, de resurser som är möjliga att uppbåda och den reglering som styr vilka åtgärder som är möjliga. Det vore betydligt bättre om fler kunde få börja på ett nationellt gymnasieprogram med en studiegång som anpassades till att de inte klarat alla behörighetsgivande ämnen i grundskolan. Dessutom måste vi ställa oss frågan om dagens betygssystem får rimliga konsekvenser. Att bli underkänd på en mindre del av ett ämne innebär att man överhuvudtaget inte blir godkänd, trots att man presterar bra i alla andra delar.
Ett obligatoriskt gymnasium kommer inte innebära att fler får börja ett nationellt program. Många får istället, ofta tröstlöst, fortsätta att reparera luckorna från högstadiet. Inget pekar heller mot att ett obligatorium skulle hjälpa för den lilla grupp som helt struntar i att delta i undervisningen. Problemet finns redan på högstadiet, och där hjälper inte skolplikten.
Ett annat problem är att elever vistas i gymnasieskolan, men inte lär sig det de ska. När de lämnar gymnasiet – och inte någon verkar anse att den obligatoriska gymnasieskolan kan fortsätta förbi myndighetsåldern – har de stora luckor i såväl kunskaperna som betygen. Inte heller detta problem löses med en obligatorisk gymnasieskola. För att verkligen se till att fler går ut ur gymnasiet med godkända betyg krävs helt andra insatser.
Irene Wennemo
Huvudsekreterare för socialförsäkringsutredningen och tidigare näringspolitisk chef för LO