maria_lantz_bred

Maria Lantz, rektor på Konstfack.

Slöjd

”Slöjden är mer aktuell än någonsin”

Den kallas ”Smörknivsdebatten”, alltså debatten om slöjdens vara eller icke vara i den svenska skolan.
Maria Lantz, rektor på Konstfack, förklarar hur viktigt det är med utbildade slöjdlärare, pedagoger som kan sitt ämne och som kan förmedla vad som sker när material bearbetas och görs till föremål – i skolämnet och i vardagen, och tar det vidare till berättelser om hur världen hänger ihop. 

”Smörknivsupproret” har det kallats, stödet som slöjdämnets försvarare samlat under pågående mediala debatt om slöjdens vara eller icke vara i den svenska skolan. Och visst är det på tiden att slöjden gör sig hörd. I Pisa-studier och vardagligt tal om kunskap är det sällan ämnet diskuteras, mäts eller värderas. Slöjd associeras lätt med hobbyverksamhet eller ett förminskat ”pyssel”, vilket visar att många tycks ha missat poängen.

Begreppet slöjd finns omnämnt sedan 1300-talet och betydelsen av det ursprungliga slöghþ är slughet, flitighet, klokhet och att vara händig, flink, fyndig och påhittig. Kunskapen innebär att lösa ett problem genom att med hjälp av olika redskap omvandla material till ett föremål. Slöjden är både uråldrig och ständigt aktuell, kanske mer samtida än vi riktigt förstått då ordets pedagogiska mening stämmer så väl in på hur vi idag ser på kunskap: Något vi skapar och på så vis kopplat till kreativitet och problemlösning. 

Slöjdämnet infördes i den svenska skolan av pedagogen Otto Salomon som 1874 inrättade ett slöjdlärarseminarium, och snart fanns ämnet i skolplanen. Vi har sannolikt Salomon att tacka för mycket. Ännu finns ingen forskning på vilken effekt slöjdämnet haft på Sverige som innovationsland, men det är inte osannolikt att just den problemlösande filosofin som ämnet bygger på har haft effekt för den ”ingenjörsnation” vi så ofta framhålls som. En ingenjör ska förvisso kunna räkna, men utan idéer om vad man ska räkna på står ingenjören sig slätt. Jag menar vidare att slöjdämnet inte bara utbildar uppfinnare och andra kreatörer. Att vi har en hög standard på design, formgivning och innovation beror i lika hög utsträckning på att vi har konsumenter och medborgare, kunder och brukare som förstår att uppskatta, ställa krav och begära kvalitet. Detta tack vare förståelsen för hur saker är gjorda efter att någon gång sandpapprat en smörkniv, byggt en trälåda, sytt en väst eller virkat en grytlapp. Dessutom ger kunskapen om skillnaden mellan olika material ett slags fundamental trygghet i världen. Slöjden utbildar på så vis inte bara producenter och konsumenter utan också kulturella varelser.

Därmed kan man också se slöjden som ett filosofiskt ämne där man får förståelse och respekt för produktion tack vare egen erfarenhet av att skapa med sin kropp och sina sinnen. Problemet som slöjden har är att dessa aspekter av ämnet så sällan artikuleras. Istället är det oförståelsen som regerar som när Ann-Charlotte Marteus i Expressen 160105 tror att slöjd är synonymt med stoppade gosedjur och smörknivar. Hon ser och bedömer objekten istället för kunskapen. 

Samtidigt måste jag ge slöjdkritikerna viss förståelse då vi är många som har ett dubbelt förhållande till ämnet utifrån egna erfarenheter. Jag minns både frustrationen över att inte kunna hyvla en bräda helt plan och den enorma glädjen över att ha tillverkat något som faktiskt går att använda. För slöjd är, precis som matte och historia, inte bara lätt. Av just det skälet är det otroligt viktigt med utbildade slöjdlärare, pedagoger som kan sitt ämne. Som kan förmedla vad som sker när material bearbetas och görs till föremål – i skolämnet och i vardagen, ta det vidare till berättelser om hur världen hänger ihop. Som kan ge nästa generation kunskap om hur man lagar eller förbättrar något, lär elever att de kan påverka och skapa sin omvärld. Ett tvådimensionellt, platt tyg blir ett tredimensionellt plagg. I en tid då behovet av återvinning är fundamentalt, är lagandet och omgörandet en del av slöjdens väsen som är mer aktuellt än någonsin.

Med detta sagt är det med stor oro jag ser att slöjdämnet hotas av att ersättas med programmering eller fuskas bort genom att till exempel intensivläsas i workshop-form eller att låta barnen välja ett enda material. Det var inte så Solomon tänkte sig slöjdämnet i skolan.

Sammanfattningsvis är slöjdämnet en fundamental kulturbärare som resulterar i såväl innovation som rekreation. Det är inte i så många länder man ser människor förnöjt snickra på sina hus, måla fönsterbågar eller slipa båtdäck – som i Sverige. Slöjden behövs och behöver ta plats både i läroplanen och i våra liv. I slöjden finns potential för omtänkande, hållbarhet, uppfinningsrikedom och lust. Precis som ordets ursprungliga betydelse antyder, är det i slöjdens väsen problemlösningar tränas. Här kan det nya tänkas och utprovas, det gamla återbrukas, repeteras och utvecklas.

MARIA LANTZ, rektor Konstfack

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm