Medpedagog = kejsarens nya kläder

Medpedagogen – det är kejsarens nya kläder. Jag hoppas verkligen inte att alla elever har en fackutbildad bibliotekarie inom överskådlig framtid. I alla fall inte när det gäller grundskoleelever.

För 20 år sen betraktade vi skolbibliotekarier oss som ”spindeln i nätet” och begreppet stod för en skolbibliotekarisk framtidstro och även naivitet. Redan då upplevde vi att skolbibliotek var ”plats+verksamhet+funktion” och att vi utförde ett pedagogiskt arbete i klassrummen. Och kanske var det då det började bli enformigt i diskussionerna kring skolbibliotek? Är det inte dags att tänka om?

Det finns inga skäl till att dagens fackutbildade bibliotekarier skulle vara första valet när det gäller anställning på ett grundskolebibliotek. De är inte fackutbildade inom områdena grundskolebibliotek, pedagogik eller didaktik. Fackutbildade bibliotekarier anser exempelvis att de agerar smått revolutionerande när de grupperar bokbeståndet enligt skolans behov (lärare och bibliotekarier kan dessvärre ytterst sällan prata ”Dewey” med varandra eftersom var och en syftar på sin egen Dewey).

De arbetsuppgifter/situationer som Sofia Malmberg beskriver fungerar med vissa fackutbildade bibliotekarier under vissa förutsättningar. Det är glädjande att det kan vara så, men det är exemplariskt utan att kunna vara exempel i betydelsen förebild. Den svenska skolan borde vid det här laget kunna bättre.

Tänk om grundskolerektorer konsekvent skulle se sitt skolbibliotek som en del av skolans verksamhet? Inte som något som behöver integreras. Om de skulle få hjälp med att skapa biblioteksmodeller som passar just deras skola? Traditionella biblioteksrutiner kan idag skötas av nästan vem som helst efter en snabbkurs. Men vad sägs exempelvis om en svensklärare som ges utrymme i sin tjänst att arbeta övergripande som litteraturpedagog, om ett fungerande arbetslag som möjliggör kommunikation över ämnesgränserna, en lärare som ansvarar för projekt istället för att vara mentor, fortbildning där lärare kan lära sig det som kursplaner och styrdokument förutsätter de redan kan. Möjligheterna ryms inom skolverksamheten, men med en fackutbildad bibliotekarie försämras chansen att göra verklighet av dem.

Tänk om Sveriges 4000 grundskolerektorer börjar lita på sina egna omdömen istället för att låta sig indoktrineras av folkbibliotekschefer. Om rektorerna börjar se skolbibliotek just som SKOLbibliotek. Och för barnens bästa börjar de kräva att den som arbetar där ska ha passande (pedagogisk) utbildning helst kombinerad med annat som tillför skolans profil något (inom litteratur, konst, kommunikation…). Då kan visst också en och annan fackutbildad bibliotekarie utmärkt passa in.

Bibliotekarieutbildningar i Sverige får idag oemotsagt påstå att det räcker gott med enstaka ”skolbibliotekskurser” eller någon allmänhållen kurs i pedagogik för att kunna arbeta på ett grundskolebibliotek. Är detta att se seriöst på våra barns utbildning? Sverige är det enda landet, som jag känner till, där skolbibliotekarien inte behöver ha lärarexamen eller pedagogisk utbildning. Detta är enastående i (väst)världen, snacka om att ha skolbibliotek i världsklass! Eller medpedagoger.

Innehållet av ”pedagog” är svårt att greppa; inte alla som kan arbeta pedagogiskt är per automatik pedagoger, inte alla som lär ut är lärare. ”Medpedagog” är ett flummigt påhitt hur populärt det än må bli. Men den svenska skolan är på väg att sakta återerövra sitt goda rykte; fackutbildade bibliotekarier som vill vara accepterade som skolbibliotekarier behöver nog snart (upp)finna ännu ett nytt begrepp – vad sägs om Superbibliotekarien?

Av Astrid Deppert