tjej_huvtroja
NPF

Forskning: Diagnoser riskerar lägga skolans problem på eleven

Elevers diagnoser tenderar att förklara oro och stök i skolan – snarare än skolmiljö, det sociala klimatet eller hemförhållanden. Det visar en forskningsstudie från Göteborgs universitet.
– Det finns en risk att man fastnar i diagnosen, kanske behöver eleven ett annat typ av stöd, säger docent Ylva Odenberg.

Om studien
  • Det övergripande syftet med studien är att titta på hur elevvårdspersonal talar om och använder olika former av neuropsykiatriska diagnoser, som ADHD, ASD och Aspergers syndrom, för att förklara situationer där elever hamnar i olika konflikter med andra elever.
  • Artikeln är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Power & Education och skriven inom ramen för det nu pågående och av Vetenskapsrådet finansierade projektet Brottsplats skola: förrättsligande av unga som offer och förövare i skolan.

I projektet som bedrivs vid Göteborgs universitet har tre forskare i pedagogik intervjuat elevhälsopersonal och observerat elevhälsans arbete vid nio olika grundskolor, i olika demografiska områden. Rektor, kurator, skolsköterska och specialpedagoger har varit närvarande vid alla skolor, ibland även skolpsykologer, skolvärdinnor och lärare.

Tre av skolorna tilldrog sig extra intresse hos forskargruppen eftersom man upptäckte intressanta aspekter kring hur man diskuterade elevernas diagnoser. Elevhälsopersonalen pratade om diagnoserna på olika sätt beroende på den professionella kulturen på respektive skola.

– Det visade sig att diagnoser, på vissa skolor, många gånger används som en vanlig förklaringsmodell till varför vissa elever har utåtagerande beteende, till exempel, i stället för att söka förklaringen i sociala faktorer, hemförhållande eller skolmiljö, säger Ylva Odenbring, docent i pedagogik, huvudförfattare till artikeln och en av forskarna bakom studien.

Tre förhållningssätt presenteras i studien.

– På den första skolan var de väldigt positiva till diagnoser. Och i varje klass fanns många med diagnos. På den här skolan pratade man också uttryckligen om att utan diagnos får eleverna inte den hjälp de behöver, diagnosen blev ett viktigt instrument för att få resurser till skolan.

På den andra skolan hade man en mer ambivalent inställning till diagnoser. Man pratade om vikten av att ha på fötterna innan man gör en utredning och vikten av att det blir korrekt utrett. Man resonerade också mer kring vad eleven hade för typ av problem, är det hemmiljön, bristande språkmöjligheter eller inlärningssvårigheter, vad beror elevens problem på? Det var också viktigt att eleverna fick hjälp tidigt oavsett om det var medicinska eller sociala problem.

– På den tredje skolan var diagnoser i princip frånvarnade vid samtalen. Man ville inte kategorisera problemen som diagnoser. Ibland tryckte även föräldrar på om att man inte ville etikettera problem som diagnoser. Man ville förstås erbjuda eleverna stöd, men man använda inte etiketterna. 

Forskarna reagerade på det faktum att elevens diagnos, ibland, blev en stark förklaringsmodell till oro och stök i skolan – snarare än skolmiljön i stort och det sociala klimatet.

Är det genomgående på alla de här tre skolorna?

– Nej, det skiljer sig åt definitivt. Framförallt på den första skolan lutade man mer åt att använda diagnoser som förklaringsmodell.

Ylva Odenbring menar att ett sådant förhållningssätt gör att det finns en stor risk att man fastnar i diagnosen och tar till medicinska lösningar när det är ett annat typ av stöd eleven behöver.

– Man använder diagnosen som förklaringsmodell till vissa elevers utåtagerande och ofta då kopplat till elevens bristande sociala förmågor och att de inte kan de sociala koderna. Men man måste gå till botten med vad det är som gör att eleven gör som den gör, som de gjorde på den andra skolan, det kan finns ju finnas många anledningar till beteendet. 

– Jag tror att man måste tänka bredare. Man måste gå till grunden med vad som är problemet för att kunna ge rätt stöd och hjälp. Det kan handla om aspekter i skolmiljön, problem hemma, eleven kanske är orolig över sitt skolarbete. Det är inte säkert att medicinsk hjälp är rätt hjälp, även om det förstås kan vara det. Det finns risk att man skyller på eleven och det är farligt, det är aldrig barnets fel.

Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm