Annons

Lärplattformar är en återvändsgränd

Rikspolitiker, kommunpolitiker, fackförbund och arbetsgivare säger alla att administrationen för lärarna måste minska. Tilltron till digitaliseringens möjlighet att effektivisera skolrelaterad dokumentation är skyhög hos de som styr ute i kommunerna och det är många som dreglar över möjligheten att samla in stora mängder data.

Samtidigt vittnar allt fler lärare om tvånget från sina respektive kommuner/arbetsgivare att använda så kallade lärplattformar till att utöver föra in frånvaro och boka utvecklingssamtal också dokumentera och kommunicera elevernas kunskaper med vårdnadshavarna.

Då lärplattformarna bidrar till en fragmentariserad syn på kunskap och de tekniska specifikationerna inte klarar av att stödja lärare att göra holistiska bedömningar vid exempelvis betygsättning har dessa lett till att lärares dokumentationsbörda istället har ökat markant, till ingen nytta.  Det finns heller inget som tyder på att lärplattformarna har bidragit till ökade kunskaper hos eleverna eller en ökad transparens i skolan. 

När elever visar läraren sina kunskaper kan det ske vid både formella bedömningssituationer (t.ex. prov eller andra bedömningsuppgifter) och informella bedömningssituationer (t.ex. när eleven visar prov på ett kunnande under en vanlig lektion). Det finns inga lagkrav på att läraren måste dokumentera alla kunskaper eleverna visar vid bedömningssituationer. Det finns därmed inte heller några krav på hur dokumentationen ska se ut eftersom den kan, och till och med bör, se olika ut beroende på ämnets karaktär och dokumentationens syfte.

Det som är viktigt är att dokumentationen är utformad på ett sådant sätt att fortsatt undervisning kan planeras och att läraren kan använda den som en sammanställning av olika underlag inför betygssättningen. Det finns inga bestämmelser som säger att resultatet av varje bedömningssituation ska kommuniceras med vårdnadshavarna. Däremot ska information ges om elevernas kunskapsutveckling vid varje utvecklingssamtal.

Verktygen för dokumentation behöver alltså stödja läraren att kunna planera vidare undervisning och kunna sätta betyg/skriva omdömen. Marknaden för så kallade lärplattformar har exploderat utan att det ställts explicita krav på vad plattformarna ska innehålla. Snarare är det de plattformar som dumpat priserna mest som blivit mest lyckosamma. Ekonomiska incitament får därmed styra mer än behoven.

De företag som tillhandahåller dessa tjänster omsätter uppskattningsvis tillsammans mellan en halv och en miljard årligen. Det är dags att plattformarna möter det behov på flexibilitet som finns hos lärare i olika ämnen istället för att kräva förändrade arbetssätt av lärarna. Läraren måste ha eleven och dennes kunskapsutveckling i centrum, inte lärplattformens ramverk. Men som en lärare uttryckte det nyligen, problemen är inte bara av teknisk art utan också av pedagogisk.

Vilka är egentligen de stora problemen med lärplattformarna idag?

  • Lärares arbetsbörda ökar när de använder en lärplattform. Alla har hört om det orimliga antalet musklick som krävs bara för att göra en bedömning av ett område eller sätta betyg.
  • Lärplattformarna ger en falsk bild av vad likvärdighet innebär. Strävan mot likvärdighet sker vid själva bedömningen av elevalster och vid helhetsbedömningen vid betygsättning, inte vid dokumentationen av detsamma.
  • Lärplattformarna bidrar till en fragmentariserad syn på kunskap och stödjer inte en holistisk bedömning. Lärare tvingas genom plattformarnas konstruktion göra val så att undervisningen är utvärderbar utifrån den aktuella plattformens kommunikationsmöjligheter med vårdnadshavarna och plattformsföretagens tolkning av kunskapskravens konstruktion. Informella bedömningssituationer får inget värde. Dokumentationen måste se lika ut oberoende av ämne vilket påverkar arbetsformerna då allt måste vara dokumenterbart enligt det/de sätt som lärplattformen erbjuder.
  • Lärplattformarnas sätt att kommunicera kunskapsnivåer till vårdnadshavare förstärker ytterligare en fragmentariserad syn på kunskap. Olika arbetsområdens tyngd och omfattning framgår inte vilket bidrar till onödiga konfliktsituationer vid betygsättning.
  • Lärplattformarna bidrar inte till transparens gentemot vårdnadshavare kring hur bedömning och undervisning ser ut, snarare tvärtom. Vi ger genom plattformarna en bild av verksamheten till vårdnadshavare att skolan handlar om avprickning snarare än processer.

Jag förstår att vårdnadshavare behöver få information om frånvaro, betyg och resultat på nationella prov. Men när det gäller kommunikation med vårdnadshavare om hur det i övrigt går i skolan tycker jag absolut inte att lärare ska kommunicera resultatet av varje enskild bedömning, såvida de inte själva önskar göra det. Det räcker gott med omdömen/betyg och utvecklingssamtalet i normalfallet.

Jag tycker utöver det att kommunerna ska erbjuda administrativa GDPR-säkrade plattformar som lärarkåren kan nyttja för egen dokumentation och som inte ska användas som kommunikation med vårdnadshavarna. De behöver vara flexibla då inte alla ämnen ser lika ut och behöver möjliggöra allt från resultatsammanställningar till att kunna spara filer av olika slag.

Lärarens behov ska styra och läraren ska själv avgöra vad och hur mycket som är lämpligt att dokumentera för att kunna planera vidare undervisning och sätta betyg.

Kan inte det behovet tillgodoses vill jag inte ha något!

Ytterligare kommunala dokumentationspåhitt är inte ett sätt att minska arbetsbördan för lärare. Att samla in mängder data av rent okynne kan inte ses som ett led i ett systematiskt kvalitetsarbete då det varken är systematiskt eller med kvalitet. Om administrationen ska minska är det dags att lita på lärarna och ge oss mandat att sköta vårt jobb.

Jag vägrar använda tidsödande lärplattformar där dokumentationen i sig är viktigare än vad den ska leda till och antalet klick ens är något för mig att reflektera över.

Jag hoppas att det är okej?

Reagera på inlägget:

Det är dags att slakta några heliga kor

Relaterat

Ingen har undgått att höra att vi har en brist på lärare i Sverige och att den kommer att öka under de närmsta åren. Samtidigt är alla rörande överens om att det är viktigt att barn möter lärare som är utbildade i de ämnen de ska undervisa i. I vissa kommuner är dock färre än 50% av lärarna legitimerade. I genomsnitt är ungefär 70% av de som innehar en lärartjänst legitimerade och behöriga i minst ett ämne. Trots detta har skolans uppdrag och skyldigheter inte minskat i omfång, snarare tvärtom.

När andelen behöriga lärare på en skola endast är 50% måste fortfarande 100% av elevernas betyg sättas. En skola kan inte planera undervisning till 50% eller ha 50 % av utvecklingssamtalen.

Ekvationen går inte att lösa då många lärare i en ansträngd tid inte längre orkar och hinner genomföra alla uppgifter. Lärares skyldigheter har ökat, endera utifrån i lag fastställda krav på skolan eller genom kommunala och lokala påhitt som tyvärr ofta går under samlingsnamnet “systematiskt kvalitetsarbete”. Det som i lagar formuleras ”skolan ska…” tolkas i praktiken som ”lärare ska…”.

Det är trots allt vi lärare som är utförare längst ned i ledet och får bära hundhuvud för skolans tillkortakommanden. Slutsatsen är att lärares skyldigheter/uppdrag behöver minska i omfång.

Det finns många heliga kor i lärarkåren. Det finns nästan inget vi kan enas om att vi är beredda att plocka bort. Men vill vi ha en bättre arbetssituation är det nödvändigt.

Inte heller från politiskt håll verkar det finnas en tanke om att vi i en tid av lärarbrist behöver reducera lärarnas ansvarsområde. Läser vi tidningsrubriker är det snarare tvärtom. Lärare måste enligt rubrikerna bli bättre inom allt från sex och samlevnadsundervisning till att arbeta mot extremism och bemöta diskriminering.

Samtidigt talar många i politiken om vikten av tillit, att lita på lärarna. För att tillit ska växa fram behöver förutsättningar finnas för lärarna och uppdraget vara rimligt. En förbättrad arbetsmiljö genom att skära i antalet uppgifter är ett logiskt sätt att bota lärarbristen.

Jag tillhör de som inte tror att idén om lärarassistenter är lösningen då det, vad det låter, verkar vara ytterligare en kontaktyta för läraren att ansvara för.

Att administrera dokumentationen för elevernas kunskapsutveckling är något som läraren behöver fortsätta göra för att kunna planera fortsatt god undervisning och att sätta betyg. Men kraven kring hur sådan dokumentation ska se ut behöver minska i omfång. Lita på att lärarna kan det.

Till politiken vill jag föreslå att istället ta itu med skolmarknadens påverkan och tilltron till läroplanens i skrift formulerade kunskapskrav som i ett gemensamt plundringståg minskat likvärdigheten. Detta har det senaste decenniet lett till att man försökt parera bristerna med en gigantisk kontrollapparat som enbart resulterat i brist på tillit, ökad dokumentation och utbrända lärare.

Jag tror att vi lärare, likväl som människor utanför skolan, behöver utmana våra tankar om vad skola måste innehålla och ta bort några heliga kor.

Vad skulle exempelvis hända…

…om inte alla elever hade ett utvecklingssamtal varje år?

…om inte veckobrev eller pseudoämnet “elevens val” fanns?

…om USK:en återinfördes?

…om ingen dokumenterade extra anpassningar?

…om de förpliktelser en skola har när en elev riskerar att inte nå godkänt betyg förbjöds påverka lärares arbetsbelastning?

…om lovskola slopades?

…om lärare inte agerar rast-/bussvakt?

…om elevhälsan byggdes ut med fler anställda (t.ex. speciallärare och kuratorer/socionomer) och ett utvidgat uppdrag kring elevers hälsa?

…om lärare fick mandat att välja bort dåliga tidsslukande lärplattformar och andra kommunala dokumentationspåhitt?

Jag tror vi behöver tänka tankar vi inte tidigare tänkt, förslag i smått och stort. Jag tror att med en minskad lärarkår behöver saker tas bort för att de lärare som slutat ska komma tillbaka. Lärarassistenter riskerar att bli en ytterligare kontaktyta som lärare tvingas ha för att de dokument som behövs för att hålla ryggen fri ska bli ifyllda, till ingens nytta.

Relaterat

Reagera på inlägget: