Annons

Skolans otryggaste plats

Relaterat

Som idrottslärare bland de yngre åldrarna får man ofta möta elevers bekymmer kring idrotten.

”Måste man duscha idag?”

”Jag blev inte ens svettig”

Eller ”jag har glömt mina kläder, måste jag vara med?”.

Vad är det egentligen som ligger bakom dessa bekymmer som eleverna lyfter? Jag tror det har att göra med skolans otryggaste plats – omklädningsrummet.

Det lever fortfarande kvar en jargong att en människa behöver utsätta sig för jobbiga situationer för att övervinna dem. Att tvinga in en person med fobi för spindlar in i ett rum med dessa kommer inte göra personen mindre rädd för spindlar. Detta är således en sanning med modifikation. För att övervinna en rädsla behöver den mötas stegvis i en trygg miljö.

Ändå hävdas det fortfarande att barnen måste utsättas för dessa omklädningssituationer för att det är så det ser ut i verkligheten. Det här tycker jag är ett felaktigt argument, för det ser inte ut så i verkligheten. Förutom att jag upplever att det är få vuxna som duschar på träningslokaler upplever jag även att det är få vuxna som byter om. Detta görs istället innan hemma, och varför är det så?  Kanske kan det vara så att personen som inte bytte om på gymmet har jobbiga minnen från barndomen. Kanske är det så att hemmet upplevs som en trygg miljö medan gymmet inte gör det.  Men de vuxna som byter om i offentliga omklädningsrum är förhoppningsvis säkra på sig själva, och har sluppit bli exponerade i jobbiga omklädningssituationer som barn.

Själv kommer jag väl ihåg omklädningsrummen under min tid på högstadiet. Som kille, lätt överviktig utan att ha kommit in i puberteten, blir det en känslig fråga att visa sig naken inför andra. Det var även det enda alternativet vi hade på min skola, trots att det fanns duschbås.

De tre alternativen som fanns var ganska enkla. Antingen var du först in i duschen, sist in eller så struntade du i att duscha.

De flesta av oss behövde duscha efter idrotten, de flesta av oss ville. Men klimatet tillät det inte, för att exponera sig själv som tonåring är ingenting man bara gör. Det blir en jobbig situation för någon som älskar att röra på sig. Frågan jag ställde mig själv var ofta hur mycket jag kunde ta i och fortfarande inte behöva duscha, något som ibland hämmade den fysiska aktivitet jag behövde.

När man vill poängtera och hårdra brukar militären kunna användas som referens då den i många fall går åt ett mer extremt håll och visst, det finns exempel att hämta från den verksamheten för detta syfte.

Jag minns ett tillfälle från min värnplikt då vi skulle tvätta oss ute i fält genom att bada i en sjö. Tydliga instruktioner fanns om hur det skulle gå till. Inga kläder, tillsammans med sin stridsparskamrat och max djup upp till knäväcket. När tvagningen var klar skulle man anmäla sig till ett befäl som skulle se till att man var ren.

Men trots att dessa exempel finns är även försvarsmakten tidig med att slussa ut det gemensamma duschandet. De hygienbaracker jag besökt nyligen har fått skiljeväggar men inte bara det, många har även fått låsbara dörrar.

Sen kommer förmodligen den viktigaste poängen av dem alla; finns det belägg för obligatorisk dusch och ombyte i läroplanen? Vi kollar vad skolinspektionen skrev i sin rapport 2012:

”I de fall skolor inte erbjuder eleverna tillräckligt med undervisning, handlar det i de flesta fall om att skolorna räknar in aktiviteter i undervisningstiden som enligt skollagen inte kan ses som undervisning. Det är till exempel inte ovanligt att ombyte inför och dusch efter lektionen räknas som undervisning.

Det är viktigt att peka på att dusch och ombyte kan vara en del av undervisningen. Men detta kräver att skolan utför dessa aktiviteter inom ramen för skollagens definition av undervisning och utgår från innehållet i kursplanen för idrott och hälsa. Vid de observerade tillfällena var dock detta inte fallet, utan dusch och ombyte leddes inte av någon lärare och saknade koppling till kursplanen.” (Skolinspektionen, 2012, ss. 10-12)

Enligt skolinspektionen ska dusch och ombyte vara lärarledda aktiviteter för att de ska kunna kopplas till undervisningen. Dessutom ska det återfinnas en tydlig koppling till kursplanen. Det gör att dessa blir svårmotiverade som obligatorium kring undervisningen. Påverkar det en elevs betyg ifall hen inte skulle duscha? Ifall eleven då ifråga kan redogöra för när man bör duscha, varför och hur ofta – väger det praktiska momentet med att visa det tyngre än kunskapen?

Trygghetsundersökningar på skolan jag jobbar på har sammantaget visat att omklädningsrummen ligger i topp bland skolans otryggaste platser. Vilket i sig inte är så konstigt. Här ska barn, vars kroppar befinner sig i förändring, samexistera. Innan våra trygghetsundersökningar gjordes genomfördes detta även utan vuxenuppsyn.

För de yngre eleverna är det alltid viktigt att en vuxen finns nära till hands, särskilt i utsatta situationer. Det är en trygghet barnet behöver få i omklädningsrummet och frågan blir då vad som krävs för att skapa denna. Miljön på en skola ska inte vara så pass sårbar att det ska behövas en vuxen i varje omklädningsrum vid varje ombyte. 

Jag skulle hävda att skiljeväggar och draperier är bra, men inte tillräckligt. Ett draperi skapar enbart en falsk trygghet då man som barn, naken i duschen, inte garanteras full kontroll över när draperiet öppnas. När man är naken ska man ha rätt att kunna bestämma vilka som kan se en eller inte, särskilt som barn.

Att en elev lyfter sitt bekymmer med att duscha eller byta om är inte heller en självklarhet. Det bygger på att eleven har en tillit till läraren, något som kan minska med åldern, då eleven inte fått sina bekymmer bekräftade. Det gör att många elever lider i det tysta, utan att våga nämna sitt bekymmer. Oroliga för konsekvensen, att bli tillrättavisad eller att sticka ut från normen. I bra fall så kommer eleven till lektionen ändå, men är inte ombytt. Eleven kanske till och med deltar ändå. I värsta fall så kommer eleven inte alls. Denna press känner flera elever av på sin skola. En rädsla för att befinna sig i en utsatt miljö som gör att valet att inte gå till skolan upplevs som en mildare konsekvens än att behöva byta om och duscha. Det är ett problem vi bör ta på allvar.

Så tills omklädningsrummen är trygghetssäkrade kan jag inte motivera att en elev måste duscha efter idrotten. Till och med när de är trygghetssäkrade är det svårt att hitta argument som gör duschandet obligatoriskt efter en lektion. Särskilt när det finns elever med en sensorisk överkänslighet som upplever smärta vid duschning eller det faktum att många duschar för ofta som ger motsatt effekt på hygienen.

Jag motsäger inte att fysisk aktivitet bör efterföljas av en dusch, det är något jag ofta rekommenderar mina elever efter en högintensiv idrottslektion. Det jag ifrågasätter är varför denna duschning ska ske exponerat bland ett dussin andra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer