Annons

Lärarbristen komplicerar obligatoriskt språkval

Eleverna i den svenska skolan ska nu erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska inför språkvalet i moderna språk (9 kap. 5 § skolförordningen). Eleverna ska välja i åk 5 eller 6 beroende på skolans organisation.

Det är mycket bra att vi lyfter fram språken i skolan. Sverige ligger inte särskilt väl till när det gäller språkutbildning i skolan. Allt fler personer i Sverige är flerspråkiga och nu för tiden är forskarna överens om att det bara innebär fördelar att tala flera språk. Det finns dock många felaktiga föreställningar om skillnaderna mellan enspråkiga och tvåspråkiga, som exempelvis att flerspråkighet kan skydda mot demens.

Det verkar inte finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig. Det hävdar i varje fall Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet. Han forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar. Intressant är att det inte finns någon begränsning för hur många språk man kan lära sig. Det viktiga är dock att man får tillfälle att praktisera språket.

Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk som forskar i språk vid Lunds universitet menar dock att det ändå finns vissa kognitiva fördelar och att man därför borde fokusera på att göra alla barn flerspråkiga.

Flerspråkighet ska inte ses som ett problem, det ska ses som en gåva. Det säger Leena Huss, språkvetare vid Uppsala universitet. Att lära sig ett språk aktiverar hjärnan. Och precis som andra aktiviteter som gör att hjärnan får träna, så gör mer språkträning hjärnan "starkare" och smidigare. Forskningen har visat att barn som växer upp som flerspråkiga är mer kreativa, får lättare att ta till sig nya språk och har en större metaspråklig medvetenhet, enligt Leena Huss. Den metaspråkliga medvetenheten innebär att barnen i större utsträckning kan diskutera och reflektera kring språket och inte bara använda språket. Flerspråkiga barn brukar exempelvis uppmärksamma att andra talar andra språk, fråga hur det fungerar och jämföra med det språk de själva talar. De påpekar likheter och skillnader. Det i sin tur verkar gynna framgång även i andra ämnen än språk, menar Leena Huss.

Ett stort problem finns dock att hantera när det gäller obligatoriska språkval och det är bristen på språklärare. Lärarbristen är stor i hela skolväsendet. Språklärare är en lärargrupp som det är mycket ont om och det försvårar för huvudmännen att fullgöra uppdraget.

Det är egentligen inte så konstigt. Språklärare har sämre snittlön än andra lärarkategorier. Språklärares undervisningsgrupper har elever från olika steg eller årskurser och det ger språklärare en tyngre arbetsbörda.  Det är dessutom stor brist på studenter som vill bli ämneslärare i tyska, spanska och franska. De moderna språkens ställning i den svenska skolan är bekymmersam, visade en rapport med titeln ”Språk – så mycket mer än engelska”. från 2016, av Lärarnas Riksförbund.

Ålderskurvan för språklärarna visar att det är en relativt gammal yrkeskår, med de flesta av gymnasielärarna i åldersspannet 50-59 år. På högstadiet är lärarna i moderna språk något yngre, de flesta inom åldersspannet 30-49 år. Men även där är återväxten  väldigt svag.

Helena von Schantz, lärare i engelska och franska på högstadiet och ordförande i Språklärarnas Riksförbund vill avråda studenter från att bli språklärare, eftersom elevunderlaget är osäkert. Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk då ämnena ändå har låg status bland både elever och föräldrar, och flera elever hoppar av.

Många lärare sätts också in i väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att språklärare får undervisa flera språk i samma klass eller att de får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Inte minst vad det gäller språklärares kompetensutveckling. Annars drabbas inte bara lärarna, utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft.

Elevernas språkval, både i grundskolan och gymnasieskolan, har mycket stor betydelse på olika sätt. Förutom att det är användbart, roligt och berikande att kunna andra språk, kan det ge viktiga meritpoäng både vid ansökan till gymnasieskolan och högskolan. Kursplanerna för moderna språk är gemensamma för alla språk. Det betyder att det är samma kursplan och betygskriterier för alla språk.

Reagera på inlägget:

Är litterär kanon något för Sverige?

Relaterat

Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst. Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat och därför nästan svårt att använda.

Man kan, om man så vill, istället använda begreppet litteraturlista. Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor för olika ändamål?

Varför? Varför inte? Hur bör den se ut i så fall? Vilka intressenter finns? Vilka bör delta i ett arbete med att utveckla en sådan? Vi är alldeles eniga och överens om läsningens betydelse, men inte om en litterär kanon.

I många länder har man utarbetat en litteraturlista för skolan, en så kallad litterär kanon, som visar vilka de allra viktigaste böckerna varit och är. Det kan sägas vara det litterära arvet, som man vill ge de kommande generationerna. Det är böcker som många lärare och andra akademiskt utbildade anser vara något som alla borde ha läst någon gång under sitt liv.

En litterär kanon är kanske allra viktigast för de barn vars föräldrar saknar högskoleutbildning eller har flyttat hit till Sverige från ett annat land. Ett problem är naturligtvis att lekmän kan tycka att andra böcker är viktigare – om man tycker att böcker är viktiga över huvud taget, förstås.

I DELS, (De litterära sällskapens samordning) en paraplyorganisation för de 117 litterära sällskapen, diskuteras nu en möjlig utveckling av en svensk litterär kanon, med stöd av de litterära sällskapen i Sverige. Jag sitter i DELS styrelse och är ordförande i ett litterärt sällskap, Stig Sjödin Sällskapet, en känd arbetarförfattare från Sandviken.

En litterär kanon har debatterats fram och tillbaka, och resultatet har blivit att Sverige, till skillnad från många andra länder, alltjämt saknar en lista över de "viktigaste" böckerna, eller en svensk litterär kanon. Det har varit på tal i många år och diskuterats i många olika sammanhang, men kanske det nu är på väg att utvecklas en litterär kanon på initiativ av DELS. 

Utan att på något sätt mästra, kan vi konstatera att litteraturhistoriska kunskaper berikar läsupplevelser. Många litteraturvetare har skrivit om litterär kanon.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth hävdar i en artikel exempelvis tre skäl för litterär kanon. Det första skälet är det estetiska. Det är alltid bra att ha tillgång till klassiska och konstnärligt kvalificerade texter. Även om det inte finns någon ”absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En litterär kanon ska försöka visa vilka författare som betytt mycket för en nation. Den litterära kvalitén måste givetvis sedan varje läsare själv bedöma.

Ett annat skäl är, enligt Lönnroth, det historiska; ”en traditionell svensk kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder”. Vi får en större förståelse för hur människor tänkte förr i tiden, vilka tänkesätt och normer som var aktuella, men samtidigt behöver vi inte ta till oss dem själva.

Det tredje skälet grundar sig i den språkpolitiska aspekten. Engelskan får en allt större och starkare ställning i världen och en litterär kanon kan hjälpa oss att bevara vårt modersmål. Detta innebär inte att vi stänger ute andra influenser och motsätter oss alla låneord. Det kan dock hjälpa oss att ”bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit”.

Vad finns det mera för motsättningar eller invändningar gentemot en litterär kanon? Vårt nationella styrsystem för skolan innebär att en litterär kanon inte kan beslutas och föreskrivas lärare. Den bör mera ha karaktären av en lista att inspireras av. Vi i Sverige överlämnar till de professionella lärarna att välja arbetssätt och även innehåll.

Fastställandet av en litterär kanon ska inte göras av politiker. De ska ange mål och besluta om resurser. Litteraturlistan bör vara en inspirerande läsning och ett stöd till Sveriges lärarkår. Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.

Med detta sagt, är det min förhoppning att förslaget till litterärkanon ska bidra till att vi får en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Debatten om lärarbristen blir en negativ spiral

Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under cirka sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga berg och djupa dalar. Det har också varit snabba ryck. Katastrofal brist kan ändras på mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott. 

Lärarbristen anses nu vara alarmerande hög, och situationen måste tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror (SCB). 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. 77 000 behöriga lärare har också nämnts.

Vad jag ser så har alla försök till dimensionering misslyckats kapitalt. Olika myndigheter lämnar olika bilder av verkligheten, vilket skapar förvirring. Det är viktigt att det finns en samstämmighet i beskrivningen av verkligheten.   

Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering. Överlämna till de lokala lärosätena att besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan. Tv-programmet från Borlänge i veckan gav inget som helst förtroende för regeringens arbete. Vi har goda statistiker och vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering men jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen.

Skolverket skriver i sin senaste lägesbeskrivning att regeringen bör utreda fler och snabbare vägar in i läraryrket. Vi har haft allehanda utbildningar för oexaminerade lärare genom åren och naturligtvis kan man starta sådana projekt.

Det här visar sammantaget att staten absolut inte klarar av att styra lärarutbildningen. Det har varit känt sedan i varje fall 50-talet. Den aktuella debatten om skolan accelererar snabbt när vi närmar oss läsårsstarten.

Skolan är i och för sig i fokus hela året, men debatten blir mer aggressiv och mer negativ ju mer vi närmar oss läsårsstarten. Så här är det inte i våra nordiska grannländer, men hos oss i Sverige förstoras och exponeras skolans problem varje år inför skolstarten.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen och förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten. Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte ens läsa artiklarna. Man kan bara strunta i dem. De tillför ingenting heller i sak.

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Sedan inväntar vi söktalen till lärarutbildningen. Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana förkunskaper intresserar inte media.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare. Utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga man skjuter sig själv i foten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Skriv kom-i-ihåg-lappar och sätt upp den väl synlig: ”Strunta i mediedebatten om lärarbrist inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Målet måste vara att minska skolbyråkratin

Det är inte ofta som några nedläggningar av skolbyråkratiska överbyggnader föreslås, men nu har det faktiskt hänt. Skolmyndighetsutredningen föreslog nedläggning av Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten. Hör och häpna! Valår och populistiska utspel!

Nedläggning av myndigheter gör att man verkligen höjer på ögonbrynen. Att etablera nya byråkratiska överbyggnader är annars det vanliga. Den statliga överbyggnaden för skolan sväller kontinuerligt, i trenden att förstatliga, och kostar väldigt mycket pengar. Pengar som annars skulle kunna fördelas om till verksamheterna i skolan.

Nåja, det är inte nedläggning, tillika avveckling, som jag först trodde när jag läste pressmeddelandet från utbildningsdepartementet. De tre myndigheterna ska istället övergå till en annan ny myndighet. Skolmyndigheten. Det ser i alla fall ut som någon slags förändring och det är verkligen bra. Varför behöver skolan en så stor administrativ överbyggnad, kan man undra? Varför är det så många olika som ska bestämma över skolan huvudmän, skolledare och lärare? Det borde istället handla om att ge utökat ansvar och förtroende till huvudmän, skolledare och lärare.

Om man börjar att se på Skolverket, så ska verket främja kvalitativt god och likvärdig utbildning i trygg miljö och bidra till goda förutsättningar för barns utveckling och lärande samt förbättrade kunskapsresultat. Skolverket tar fram kunskapskrav, föreskrifter, allmänna råd och nationella prov samt svarar för svenskt deltagande i internationella kunskapsmätningar. Skolverket har också ansvar för lärares kompetensutveckling, liksom för rektorsutbildningen och sedan ska Skolverket sprida information om skolforskning. Sedan har vi Skolverkets roll i lärarlegitimationen. Skolverket ska också underlätta ungdomars etablering på arbetsmarknaden.

Det är stora och tunga arbetsuppgifter. Vilka utvärderingar har gjorts av Skolverkets verksamhet? Vad säger dessa utvärderingar? Vilka slutsatser kan man dra av dem och vilka diskussioner har egentligen förts?

Det går naturligtvis att fördela ut Skolverkets alla uppdrag till andra organisationer, exempelvis till högskolor och universitet och dessutom faktiskt ställa högre krav på huvudmännen. Lägg ut lärares kompetensutveckling och rektorsutbildning på befintliga lärosäten med lärarutbildning. Forskningsinformation och ansvar för prov likaså.

Skolministern vill tydligen inte anta utredningens förslag, men sägs vara med på att den statliga administrativa överbyggnaden behöver decentraliseras. Gott så! Decentralisering borgar inte alltid för bättre kvalitet, men man kan ju alltid försöka! Det handlar naturligtvis också om att se över riktlinjer och uppdrag också.

När Sverige var indelat i högskoleregioner med regionstyrelser och fortbildningsnämnder och länsskolnämnderna levde i hög-önsklig välmåga fanns faktiskt en fungerande decentralisering. Statligt planeringsarbete är som att dansa tango, några steg framåt och några steg bakåt och sedan snirkliga turer åt sidorna. Så börjar man om.

Jag har själv ringt Skolverket många gånger i olika ärenden. Erfarenheterna är mycket dåliga. Att bli lotsad hit och dit och svårligen få svar på det man frågar efter, gör att en nedläggning känns logisk och nödvändig.  Erfarenheterna av Skolverkets lärarlegitimationsarbete talar också för en snabb avveckling. Det kunde inte ha blivit sämre. Staten kan utan problem överlåta lärarlegitimationen till lärosäten med lärarutbildning. Man tar sin examen och får sin legitimation.

Skolinspektionen ska nu också bli stödjande, tycker politikerna i Skolmyndighetsutredningen. Här blir det faktiskt riktig rundgång. Först ska man inspektera, sedan bedöma och slutligen döma, men sedan också stödja.

Vad utbildningsdepartementet borde göra är en noggrann översyn av vad som verkligen behövs av skolans överbyggnader. Rensa upp i råd och riktlinjer och uppdrag. Det är viktigt att ta bort sådant som kan skötas av andra organisationer och som verkar vara dubbelarbete.

Målet måste vara att minska ner den statliga kontrollapparaten och därmed också skolbyråkratin. De pengar man sparar ska gå tillbaka till verksamheterna i skolan.

Reagera på inlägget:

Lärarnas röster måste höras inför valet

Vilken skolpolitik kommer att föras i höst? Det är något alla lärare funderar över. Hur kommer valet och resultatet att påverka lärares arbetsförhållanden och uppdrag?  Det var samtalsämnen under en fikarast på en skola i mellersta Sverige. Det var höjda röstlägen, högröda kinder och hårda ord, men också många glada skratt och humoristiska kommentarer.

Oron för snabba ryck uttrycks tydligt, eftersom byte av politisk inriktning av skolan påverkar lärares arbete i förskolan och skolan. På mycket kort tid kan valresultat ge förändrade förutsättningar för lärararbete. Det har lärare upplevt tidigare. Det syns tydligt i partiprogrammen också.

Intresset för skolan har sjunkit något, enligt en undersökning från Novus, fortsätter man, men skolan är ändå väldigt intressant. De tröttaste och lataste politiker vaknar upp när skolan diskuteras. Politiker tycks också veta hur skolan ska utvecklas, för att de själva gått i skolan. Det är förödande menar lärargruppen. De ska ge tydliga mål och ekonomiska ramar, säger alla med en mun!

Om praktiskt arbetande lärare på klassrumsgolvet fick bestämma, hur skulle det då se ut efter valet i höst? Det är många intressanta och viktiga önskemål som förs fram. Lärares arbete är politiskt känsligt och alla reformer som avlöser varandra i rask takt uppfattas som turbulenta och oroliga. Skolan behöver lugn och arbetsro och politiker måste lita på lärare och sluta upp att detaljstyra skolan! Politiker måste överlämna så många beslut som möjligt till oss professionella. Täta reformer och brist på kontinuitet är förödande för skolan. Det är man helt överens om och fyller på sina kaffemuggar.

Politiker får absolut inte orsaka tvära kast i skolans utveckling. Det behövs tillit till lärare och skolledare och långsiktiga mål, som alla partier kan sluta upp bakom. Hur det nu ska gå till, undrar man både länge och väl!

Det som också ligger de kaffedrickande lärarna varmt om hjärtat är en större kompensatorisk resursfördelning mellan kommuner och mellan skolor. Finns inte tillräckligt goda ekonomiska ramar och resurser, så faller möjligheter att skapa en likvärdig skola är man rörande överens om behövs. Skolsegregationen bekymrar.

Lärarna önskar också involvera andra samhällssektorer i skolans arbete, till exempel socialförvaltning och polis. Det skulle vara både en socialassistent och en deltidspolis på skolan funderar man och man exemplifierar behovet av andra kompetenser. Tidiga specialpedagogiska insatser är också viktiga för elever med behov av särskilt stöd. Det behövs också stöd för föräldrar/vårdnadshavare. Eleverna är hemma största delen av sin vakna tid!

Det blir också en lång avslutande diskussion om behovet av kompetensutveckling för lärare. Listan på angelägna område blir längre och längre.  Lärares kompetensutveckling är eftersatt är alla överens om.

Lärarbristen måste lösas menar alla! Det måste gå att lösa lärarbristen är alla plötsligt helt överens om. Bättre arbetsvillkor för lärare och högre löner är receptet menar man.

Tack för att Du initierade den här diskussionen, säger den som dröjer sig kvar längst! Det var inga aktiva politiker bland lärarna, men deras röster måste höras. Det var alla överens om.

Reagera på inlägget:

Sidor