Annons

Frosseri i negativa skolnyheter

Skolan är i fokus hela året, men ju närmare läsårsstart vi kommer, desto mer aggressiv och negativ debatten blir mera aggressiv och negativ blir debatten.

Jag har roat mig med att samla pressklipp några år kring skolstarten. Det är i stort sett enbart negativa artiklar.  De positiva inslagen saknas. Varje år, samma sak.

I skottgluggen står elever, lärarstudenter, lärare, skolledare, huvudmän och skolpolitiker. Så här är det inte i våra nordiska grannländer.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se och förhålla sig till detta återkommande fenomen. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten.

Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs.

Man behöver inte ens läsa artiklarna.

Media efterlyser negativa nyheter. Inte positiva nyheter. Sådana är absolut inte av intresse. Jag vet det av erfarenhet, sedan många år tillbaka. Om man meddelar skandaler till media då får man omedelbart gehör. De goda exemplen, de idoga strävanden som görs i skolan för att förbättra verksamheten är inte av allmänt intresse som det heter. Vad skrivs det då om?

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Bristen på legitimerade lärare i kommunerna går det säkert också att göra en negativ publicering kring. Den 1 juli 2016 trädde visserligen en förordning i kraft som innebär att en lärare i bristämnen utan legitimation (med vissa undantag) kan anställas i skolan under högst två år. Men det löser inte alls alla problem.

Sedan har man dragit in en lärares legitimation. Detta är av intresse för media.

Vi väntar också på nyheter om söktalen till lärarutbildningen: Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarutbildningarna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana krav på förkunskaper intresserar inte media.

Testresultat på exempelvis PISA-undersökningen kan säkert också dammas av igen och göras till ett nytt eländes elände. Eleverna som går ut åk 9 är också verkligen ett tacksamt objekt att kritisera. Resultaten har visserligen blivit något bättre, men det behöver man inte skriva om.  Grundskolans resultat är alltjämt mycket dåliga.

Skolledare får sig naturligtvis också sin beskärda del av media. De slutar exempelvis efter kort tjänstgöringstid. De har inte pedagogisk legitimitet.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare, utan att inse att det är de själva som gett ramarna för verksamheten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Ett förslag till alla berörda:

Skriv en kom-i-ihåg-lapp och sätt upp den väl synlig. ”Strunta gladeligen i mediedebatten inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

Sommarläsning: Barnbarnens århundrade – berättelser om en ny framtid

Sommarläsning av det mer ovanliga slaget finns i boken ”Barnbarnens århundrade – berättelser om en ny framtid”.

Hur kommer världen att se ut 2100? Vi kan inte veta det, men framtiden kommer inte bara, utan den skapar vi alla tillsammans. Framtiden är intressant att fundera över och en utmaning för alla, inte bara för lärare, förstås. En grupp forskare/experter har utifrån sin forskning i sina discipliner tänkt hur det skulle kunna se ut vid nästa sekelskifte dvs. 2100. I korta essäer i den populärvetenskapliga genren berättar de om hur ”barnbarnens århundrade” troligen kommer att te sig utifrån den forskning de hitintills genomfört. Arton forskare har tecknat och berättat om möjliga framtidsbilder. De berättar på ett fascinerande och inspirerande sätt.

Projektet är unikt i sitt slag. Lärare som ska arbeta med elevers livsmod och framtidstro har en riktig guldgruva att ösa ur för den egna undervisningen i skolans olika ämnen.

Hur kommer världen att se ut 2100? Det kan Du som lärare få en uppfattning om, om Du läser boken. Boken är utgiven av Strömstads Akademi. ”Barnbarnens århundrade” var titeln på ett tvärvetenskapligt projekt inom Strömstads Akademi, Institutet för avancerade studier, som bildat utgångspunkt för forskarnas texter. Det ligger naturligtvis i vår generations intresse att världen fram till nästa sekelskifte utvecklas så att våra barnbarn kommer att kunna leva ett gott liv hela livet och att vår planet då är i så bra skick så att kommande generationer kan leva ett människovärdigt liv.

Ju mer vi vet om historien dess mer kan vi säga om framtiden. Vi behöver historien för att förstå vilka vi är, vart vi är på väg och varifrån vi kommer. Vår historia säger mer om oss än vad vi kan ana, därför är historien ett av forskarnas viktigaste verktyg för att vi ska kunna förstå vår nutid och sedan skapa vår framtid. I barnbarnens århundrade ser forskarna bakåt, för att kunna studera framtiden.

Strömstads Akademi består av forskare och experter inom många vetenskapsområden. Tvärvetenskap är en förutsättning för att vi tillsammans ska kunna resonera kring olika utvecklingslinjer för vår planet och dess människor.  Boken är indelad i fyra teman: utbildning, miljö, hälsa och demokrati och kultur. Utbildningstemat tecknar den svenska skolan år 2100 och diskuterar vilken kunskap som ger bäst beredskap för de utmaningar barnbarnen står inför. Det finns också en filosofisk berättelse om framtidens utbildning, liksom ett individperspektiv på vilka möjligheter vi har som individer att påverka.

Miljötemat startar med oceanografi, dvs. hur de stora haven kommer att se ut 2100. Det finns också ett avsnitt om klimat-hotet och hur vi trots goda kunskaper inte riktigt förmår agera. Miljötemat handlar också om flöden i atmosfären och om energisystem, allt i perspektivet av hållbar utveckling. Hälsotemat belyser barnhälsovård, barnsjukvård och munhälsa i ett framtidsperspektiv, liksom orsaker till olika sjukdomstillstånd. Framtida behandlingsstrategier av sjukdomar tas också upp.

Demokrati och kulturtemat reser frågan om det kommer att finnas någon demokrati år 2100. Det finns också ett intressant avsnitt om Wallraffare, Whistleblowers och Wikileaks, dvs. om våra informationssystem. Det finns också en intressant essä med rubriken: Hoppar grodan till den önskade framtiden? Stormaktsdrömmar och sönderfall belyses också, liksom gravminnen och kulturarv inför framtiden.

Genom den kunskap framtidsstudierna i Barnbarnens århundrade genererar är det möjligt både att påverka utvecklingen och att skapa bärkraftiga strategier för att möta framtidens utmaningar.

Reagera på inlägget:

Det här borde alla inom skolan läsa

Skolkommissionens delbetänkande skapar nya förväntningar. Blir den här Skolkommissionen lika stor och viktig som 1946 års skolkommission? Den kommissionen lade grunden till grundskolan. Intressant och spännande läsning hur som helst. Betänkandet beskriver fyra stora utvecklingsområden: Ansvarsfördelning, styrning och stöd, kompetensförsörjning, långsiktig skolpolitik med tillit från medborgarna och professionerna. Vård och utveckling av genomförda reformer (SOU 2016:38, s17). Det är egentligen inget område inom skolan i vid mening som är tillräckligt bra för att lämnas utan åtgärder. Mina reflektioner gäller den så viktiga kompetensförsörjningen för skolan.

Avsnittet börjar med att konstatera att det behövs kraftfulla insatser för att öka andelen behöriga lärare. Kraftfulla åtgärder, gör mig nyfiken. Det första handlar om att förbättra löneläget för Sveriges lärare. Det har vi hört förr och det är inget nytt. Sedan menar kommissionen att villkoren för behörighetsgivande och behörighetskompletterande utbildning ska förändras. Nu blir det riktigt intressant. Sedan ska man försöka få pensionerade lärare att återvända till skolan och det är det också lätt att instämma i. Det handlar också om att stärka läraryrket så att det blir mera attraktivt. Det har vi också hört förr. Den som väntar sig något nytt blir besviken.

Lärarutbildningen ska stärkas med avseende på resurser, kvalitet och rekrytering av studenter. Det har också hörts förr. Undervisningstiden ska öka, vilket är helt nödvändigt. Ska man utbildas till lärare måste studenterna åtminstone se lärare i aktion.  Det borde vara ett grundkrav. Behovet av metodiklektioner, tillämpningsövningar av olika slag, praktisk träning och möjligheter till reflektion om erfarenheter från de verksamhetsförlagda delarna av utbildningen skrivs fram.  Har det verkligen gått upp för ansvariga att det är på grund av brister i det yrkespraktiska som lärare misslyckas och i värsta fall lämnar skolan? Lärarutbildningen ska alltså åter nu igen bli mer yrkespraktisk.

Till detta lägger man också att studenternas förkunskaper måste bli bättre. Lärarstudenter får utstå mycket kritik, trots att de verkligen inte är så mycket sämre än andra studenter. Granska exempelvis ingenjörsutbildningar för jämförelsematerial.

En förstärkning behöver också ske av skolans vetenskapliga bas och forskningsanknytning. Naturligtvis måste också forskningen lyftas fram. Vidare behöver lärares kunskapsbas utvecklas. Här kanske det kan hända något nytt? Intressant att se om lärarutbildningen nu får ett gemensamt huvudämne. Eller ska det fortsättningsvis också vara didaktik, pedagogik, lärande, pedagogiskt arbete Eller kanske utbildningsvetenskap. Kunde sjuksköterskorna enas om vårdvetenskap så borde lärare också kunna enas om ett huvudämne. Å andra sidan bryr sig inte lärare om sitt huvudämne. Det gör möjligen administratörer. Ett gemensamt huvudämne kunde stärka lärares kunskapsbas.

Ett system behöver skapas för stöd till utveckling av praktiknära forskning och forskningsförsörjning som svarar mot direkta kunskapsbehov emanerande ur lärares och skolledares praktiska yrkesutövning. Det låter som musik. Ett nationellt professionsprogram för lärare och skolledare bör införas för att säkerställa kompetensförsörjningen. Inom ramen för professionsprogrammet bör det etableras ett antal kvalifikationsnivåer som utgör tydliga utvecklingssteg och karriärmöjligheter för lärare. Det är på tiden. Man kan surfa på nätet under begrepp som carrierladder, steps in teachers professional development, carrier steps etc. En helt ny värld öppnar sig. Hur kan det ha dröjt så länge i Sverige, kan man undra?

Kompetensutvecklingen av lärare och rektorer ska systematiseras och göras mer likvärdig. Förutsättningar bör ges för att staten kontinuerligt utvecklar och erbjuder kompetensutvecklingsinsatser liknande ”Matematiklyftet” och ”Läslyftet” för fler ämnen och kunskapsområden. Här finns en tydlig centralisering och det vill vi inte gå tillbaka till. Det är inte bra.

Det är viktigt att lärare och skolledare ges möjlighet att utvecklas i professionsutövningen under yrkeslivet. Javisst. Självklart, det behöver säkerställas att alla rektorer och lärare får möjlighet till en organiserad kompetensutveckling. De systematiska skillnader som finns i dag mellan huvudmän och skolor i fråga om att tillhandahålla kompetensutveckling måste motverkas.

Sammanfattningsvis är det inget nytt. Det står sådant som vi har hört förr i skolkommissionens delbetänkande. Det blir en ren besvikelse att läsa. Men läsa betänkandet behöver alla inom skolan göra. Lärare som står på golvet framför allt. Det som ska hända måste utgå från de professionellas behov. I kommissionen är det ett annat perspektiv, dessvärre.

Reagera på inlägget:

Inträdesprov löser inte skolans och lärarutbildningens kvalitetsproblem

Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även i dag, exempelvis vid Linnéuniversitetet. Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964:

En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare.

Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra?)

Någon utvärdering fanns inte för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mera enhetlig i högskolan, 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare i dag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter.

I dag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare. Förr fanns det krav på lärarutbildare, att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan i dag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det i dag finns en hel rad olämpliga studenter som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare, som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna också.

Det finns olika modeller som har använts för att göra en bedömning av lärarstudenternas möjligheter att klara av läraryrket. Under den första delen av programmet har kursernas upplägg och innehåll varit av yrkesprövande natur. Ett sådant arbetssätt bygger på en tilltro att läraryrket är något man kan lära sig.

Den nya lärarstudenten har försatts i situationer där man kunnat utbilda och samtidigt få en god bild av om lärarstudentens förutsättningar för läraryrket. Under exempelvis yrkesintroduktionen i den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen har man satsat på att utveckla lärarstudentens förmåga att skapa kontakt med barn och vuxna och att utveckla kommunikationsförmågan med barn och vuxna.

Vidare har man försökt att ta reda på vilket intresse och vilket engagemang lärarstudenten visar. Undervisningen på lärarprogrammet har sedan varit av sådan karaktär att utvecklingsförmågan någorlunda säkert har kunnat bedömas.

Med dessa modeller som tillämpats avråds sedan en hel del lärarstudenter från fortsatt lärarutbildning och får hjälp att ta ny ställning till sitt yrkesval. Om många studenter slutar så får lärarprogrammet problem med examinationsgraden, vilket är en paradox.

Det har förekommit kritik mot lärarutbildningarna genom att det är alltför många som avslutar sin lärarutbildning utan examen. Med ett antagningssystem som baseras enbart på betyg är detta helt i sin ordning och inget att oroa sig över. Rådgivande samtal möter de studenter som av olika skäl inte blir godkända och behöver tänka sig en annan utbildning. Om någon lärarstudent önskar byta program, så finns studievägledare som ger yrkesrådgivning.

Det sätt som tillämpas på lärarprogrammet med intagning på betyg och ett yrkesprövande uppläggning av den första delen av lärarprogrammet är ett bra sätt att gallra ut studenter som av olika skäl inte bör fortsätta på lärarprogrammet.

Det viktigaste är ändå att se om studenterna kan utvecklas till goda lärare som på sikt kan uppfylla examensordningens krav. Det ser man på ett bra sätt när de studerat på lärarprogrammet en hel termin och framför allt syns det i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. En äldre mycket rutinerad lärarutbildare av den gamla stammen uttryckte det hela ungefär så här: ”Det är inte fel på foten, för att den inte passar skon. Det vill säga att det inte är fel på Dig som person för att Du inte platsar som lärare”. Det avdramatiserar en avrådan.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? I dag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare i stället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan.

Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem än de experter på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasi-experter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt.

Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i Skolvärlden: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen – men alla ska inte komma ut”.

Reagera på inlägget:

Vissa studenter ska hoppa av lärarutbildningen

Fler kvinnor än män studerar på högskolan. Andelen kvinnor och män bland studenterna har legat på ungefär samma nivå under läsåren 2002/03–2012/13, på omkring 60 procent kvinnor och 40 procent män. På lärarutbildningen är andelen män dock väsentligt mycket lägre.

UKÄ har studerat lärarutbildningarna och resultatet av studien visar att många lärarstudenter slutar innan examen. Det är nästan var fjärde lärarstudent. Störst är avhoppen bland männen. Det är en oroande utveckling med tanke på att det finns en obalans mellan könen i utbildningen. Männens avhopp är mycket större än kvinnornas, framför allt i lärarutbildningar som riktar sig mot yngre barn som förskola och fritidshem. Det är om detta som den här bloggen handlar.

Det är svårt att svara på varför, men det har funnits en del pedofilfall och män kanske känner sig misstänkliggjorda, menar UKÄ:s utredare. Detta får visst stöd av forskare också, exempelvis Mia Heikiläs resultat som presenterades på radio i P1 häromdagen.  På förskollärarutbildningen, en traditionellt "kvinnodominerad" inriktning, slutade hela 26 procent av de manliga studenterna, mot bara 16 procent av kvinnorna. Ännu större är avhoppen bland de som utbildar sig till ämneslärare för årskurs 7–9 där hela 41 procent av de manliga studenterna slutar.

Min uppfattning är att vissa studenter ska hoppa av, inte minst med tanke på antagningssystemet. Många studenter har diffusa begrepp om vad yrket innebär och upptäcker kanske detta under utbildningen att läraryrket inte var något för dem. Dessa studenter ska givetvis hoppa av och ägna sig åt något annat. Det är inte dessa studenter som samhället ska sörja. Jag har aldrig som lärarutbildare försökt att övertala någon student som vill avsluta utbildningen i förtid, att stanna kvar. Avhopp från lärarutbildningarna har det alltid varit och kommer alltid att bli. Många ungdomar har inte ens läraryrket som sitt förstahandsval och då slutar de om de kommer in på en annan utbildning. Ett annat skäl till avhopp kan vara att de känner när de kommer ut på praktiken att läraryrket inte är något för dem.

Krisen i skolan har fördjupats och bristen på utbildade lärare är stor. Problemet med avhoppen i dag är att det borde utbildas många flera lärare för att klara lärarbristen. UKÄ räknar med 8 000 fler per år för att täcka behovet i en framtid. Tidiga avhopp är allra störst bland de som studerar till ämneslärare med inriktning mot årskurs 7–9 och gymnasiet. Här slutade nästan två av fem studenter eller hela 38 procent, respektive 29 procent i ett tidigt skede. Även bland studenter som läser till grundskolelärare i årskurs 4–9, väljer 27 procent att hoppa av, allt enligt UKÄ:s studie.

Avhoppen mellan lärarutbildningarna varierar och har alltid varierat. I UKÄ:s undersökning tittade man på terminen då studenterna först registrerades på en lärarutbildning och den terminen de senast stod registrerade. Utefter detta gjordes en bedömning av hur troligt det var att en student hoppat av i förtid. I den gamla lärarutbildningen var examensfrekvensen 65 procent, men det är för tidigt att säga hur många som kommer ta examen i den nya utbildningen. Examinationsgraden är låg i den gamla lärarutbildningen. Studenter som läser till ämneslärare via kompletterande pedagogisk utbildning (KPU) hoppar av i lägre utsträckning än de som läser ordinarie program. Det är intressant att fundera över. UKÄ undersöker hur stor andel av de som påbörjade en lärarutbildning höstterminen 2012 senast var registrerade och därmed hur troligt det är att de slutat i förtid. Resultatet visade att nästan var fjärde student, 23 procent, hoppar av redan första året.

Vi har en enorm lärarbrist framför oss och borde ha en situation där det är köer till lärarutbildningarna. Det hjälper inte att riksdag och regering beslutar om ökat antal platser, om inte några vill gå utbildningen. Man måste komma åt grundproblemen, lärarna måste få högre löner och arbetsvillkoren måste bli bättre.

Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, säger att det finns flera åtgärder regeringen arbetar med. Bland annat satsas tre miljarder kronor på lärarnas löner per år, som en del i projektet nationell samling. Vi måste göra ämneslärarutbildningen mer attraktiv och det ska vi diskutera med andra parter som lärarfacken, universitet och skolor vilka förändringar som måste till. Dessutom är det viktigt att skapa högre kvalitet på utbildningarna med mer lärarledd tid, säger hon. Det behövs mer resurser till lärarutbildningen för att säkerställa kvaliteten till exempel har antalet lärarledda timmar minskat de senaste åren.

Reagera på inlägget:

Sidor