Annons

Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten

Vi väntar med spänning på vem som blir utbildningsminister. Vi kanske får Helene Hellmark Knutsson ännu en gång? Kanske blir det Anna Ekström? Eller kommer Jan Björklund tillbaka? Eller möjligen Tobias Krantz? Eller blir det mer oprövade ministerkort som får ansvar för högre utbildning och forskning? Eller kanske någon lika okänd som Hellmark Knutsson var när hon utnämndes 2014? Vi vet inte vilka som får bilda regering och då vet vi förstås inte vem som får ansvar för högskolepolitiken.

Vem det än blir, så kommer absolut lärarfrågor och lärarutbildningsfrågor högt upp på agendan och blir föremål för åtgärder. Vi har i stort sett haft en lärarutbildningsreform vart tionde år, så det är säkert dags igen. Det finns så många kritiska synpunkter som måste åtgärdas, tycker ambitiösa politiker. Ärmarna kavlas upp direkt och sedan kör ministern igång. Det handlar om den egna politiska karriären framför lärarnas väl och ve.

I Finland, vårt grannland, med så mycket bättre skola och bättre lärarutbildning är det däremot lugna gatan på reformsidan. ”Kritiken mot den svenska lärarutbildningen har varit och är alltjämt stor, men i Finland kritiseras över huvud taget inte lärarutbildningen, därför tillber vi i Sverige också det finska undret”, för att citera Anna Forsell, forskare.

I Finland är lärares status hög och rekryteringen till lärarutbildningen är helt oproblematisk. Läget i Finland är helt unikt i Europa. Mycket av det som görs i Sverige från politikerhåll, verkar i rakt motsatt riktning. Prenumererar man på nyhetsbrev från utbildningsdepartementet så kommer det i stort sett ett brev varje dag med nyheter och reformer som påverkar utbildningssystemet, lärare och lärarutbildning.

Nu ska någon överta ministerposten och med största sannolikhet fortsätta reformerandet. Det måste utbildas flera lärare. Lärarsituationen är katastrofal och det måste skapas flera vägar in i läraryrket.

Förutom att inse att fler lärarutbildningsplatser kräver flera universitetslärare skulle en ny utbildningsminister kunna initiera en omfattande utvärdering av alla åtgärder som hittills har gjorts.

Då skulle kanske reformhysterin stanna av en tid. Jag har aldrig tidigare förespråkat lugn och ro i utbildningsväsendet, men det gör jag nu. Det är inte rimligt att politiker går in och styr så detaljerat och så frekvent som nu skett och sker.

Det måste ges utrymme för de professionella att arbeta utan detaljstyrning. Hindren för läraryrkets professionalisering växer, snarare än minskar, i Sverige. Samtidigt som det talas om nödvändigheten av att höja lärarnas status och öka yrkets attraktionsförmåga. Jag har inte tillhört dem som applåderat finska modellen i alla delar, men jag är vän av den lugnare reformtakten. Måtte vi få en minister som kan bromsa reformtakten. Vi är mycket influerade av den finska skolan och den finska lärarutbildningen alla redan. Vi har importerat övningsskolan exempelvis. Vi har tagit in trepartssamtalen i lärarutbildningen också från Finland.

Jag är ingen vän av importen, men jag anser att reformtakten i Finland är föredömlig och bör importeras! Kanske ska vi önska en minister som är lite latare än tidigare och lugnar ner reformtakten? En minister som stoppar upp flödet av nya direktiv och detaljerade åtgärder. Det skulle gagna läraryrket, de professionella lärarna och därmed lärarutbildningen.

Reagera på inlägget:

Matematiklärare är högvilt på arbetsmarknaden

Det är brist på behöriga och kompetenta lärare i matematik sedan lång tid tillbaka. Det gäller också behöriga lärare i naturvetenskap. Det är absolut ingen överraskning, utan det är väl känt sedan lång tid tillbaka av alla. Arbetsförmedlingen stöder skolhuvudmännen att rekrytera matematik – och naturvetenskapslärare utifrån de behov som finns, men om det inte finns några lärare att rekrytera?

Det har absolut inte gått att åtgärda lärarbristen, hur man än försökt. Det finns faktiskt en rad lovvärda försök. Ett exempel är att Högskolan i Gävle satsade för ett antal år sedan på en förskollärarutbildning med naturvetenskaplig inriktning, för att på så vis börja åtgärda problemet i en annan ände. Det finns matematikdidaktiska projekt som är lovvärda för att kvalitetsförbättra utbildningen av lärare.

Nu händer det, som media berättat om, nämligen att skolväsendet rekryterar lärare från högskolan/universitetet, där det i bästa fall finns utbildade lärare. Det är definitivt inget överskott på matematiklärare någonstans i utbildningssystemet, men lockbetet är högre lön, och också faktiskt bra arbetsvillkor.

Grundskolor och gymnasieskolor höjer lönerna för lärare i matematik för att få behöriga lärare, och då blir högskolor/universitet utan matematiklärare på sina lärarutbildningar, berättar Dagens Nyheter. Högskolans löner har inte riktigt följt med i utvecklingen och nu erbjuds matematiklärare och lärare i naturvetenskap på högskolan/universitetet hela 10 000 till 12 000 kronor mer i lön ute i skolväsendet, allt enligt Bengt-Olov Molander, prefekt vid institutionen för matematikämnets och naturvetenskapsämnenas didaktik på Stockholms universitet.

DN berättar också att ett tiotal lärarutbildningar som tidningen har varit i kontakt med upplever liknande situationer. I våras lämnade två lärarutbildare Stockholms universitet och övergick till grundskolan med bättre betalt. Många sökte tjänsterna som uppstod. Det gick bra ända tills vi kom till löneförhandling – då blev det tvärstopp. De begärde 55 000, det är en docentlön hos oss, säger Bengt-Olov Molander. Det här är inte första gången det här händer. Under min tid som akademichef på högskolan förlorade vi också högskollärare till skolväsendet, men också till näringslivet. Det är ingen ny företeelse.

Hur ska den här situationen lösas kan man undra? Det kan inte fortsätta att kompetenta matematiklärare lämnar högskolor/universitet,  för då flyttas problemet från grundskola/gymnasieskola till högskolor/universitet. Inga behöriga matematiklärare på högskolan, ger problem att utbilda matematiklärare för skolväsendet och då blir det problem med matematiken för eleverna som sedan fortplantas till en rundgång.

Bristen på matematik- och naturvetenskapslärare är absolut inte ett internationellt problem. Det finns länder som har bra tillgång på lärare i matematik och naturvetenskap. En översikt kan man få om man åker till en ATEE konferens i Braga, Portugal, i april som handlar om forskning och utveckling inom matematik och naturvetenskap för lärare.

Om man går in på nätet och söker så finns det många bra uppslag om hur man ska kunna åtgärda bristen på matematiklärare men också stärka matematikämnet. Det är bara att välja och vraka bland förslagen.

Utvecklingsarbeten i högre utbildning är inte alltid prioriterade. Forskningsmedel är dessvärre viktigare, men utveckling av arbetssätt och arbetsformer behöver också prioriteras. Högskolan/Universitetet är främst till för utbildning, även om man kan tro att dessa lärosäten är till för forskning.

Reagera på inlägget:

Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?

”Bara vara lärare – en omöjlig uppgift?”

Rubriken är ett citat från Skolportens nyligen publicerade temabrev om arbetsmiljö i skolan. Det är ett brev som ger en dyster och ledsam läsning. Det finns belägg för påståendet också i temabrevet. Men kan det verkligen vara så? Är det verkligen så illa? Om det är så illa, vad kan vi göra för skolans lärare?

I Skolportens arbetsmiljöbrev sägs att lärare uppger att de har för många arbetsuppgifter idag i jämförelse med tidigare. Det har ställts ökade krav på lärarna på olika sätt. Reformerna har kommit tätt för skolan och alla reformer har i stort sett inneburit ökade och tuffare krav på lärarna. Nya och förändrade arbetsuppgifter har lagts på lärarkollektivet, men ingenting tas bort, samtidigt som lärarstödet i form av s.k. annan personal minskats. I många skolmiljöer får lärare sköta både ”kanslipersonalens”, “elevhälsans” och ”vaktmästarens” arbetsuppgifter.

Ser vi på situationen för lärarna i Finland, så är den annorlunda. Finland har haft färre reformer och statusen är bättre för de finska lärarna. Det syns exempelvis på att Finland har många sökande till lärarutbildningen, som i stort sett det enda land i Europa. Sverige bör minska reformtakten för skolan. Pressmeddelanden från utbildningsdepartementet påverkar skolans lärare i stort sett varje dag.

Lärare är också den yrkesgrupp som har flest långtidssjukskrivna på grund av psykisk ohälsa, allt enligt Moa Duvarci Engmans ledare i Skolportens forskningsmagasin. Lärare idag får ägna mindre och mindre tid åt att undervisa. De får istället ägna sig åt andra arbetsuppgifter. Att undervisa är en kreativ uppgift som kräver både förberedelser och efterarbete. Om lärare inte kan påverka sin egen tid och inte hinner med kärnuppgifterna, så mår lärare självklart dåligt. Det säger sig självt. Annan personal måste anställas som övertar uppgifter som lärare inte är utbildade för och inte tillhör lärarprofessionen.

Det som också lyfts fram i temabrevet är lärarens ensamhet i själva klassrumssituationen. Arbetslagen finns bara på papperet. Fortfarande är det ensamarbete som gäller. Lärare behöver stöd av kolleger i arbetsenheterna. Föräldrar går idag på offensiven mot skolan och lärarna får backa. Gruppen missnöjda föräldrar ökar.  Det handlar mycket om friskolor och skolpeng. Är föräldrar inte nöjda hotar de att flytta sina barn och ungdomar till andra skolor. Man kan också se på anmälningarna till skolinspektionen som har ökat varje år sedan 2004. I Finland är inte skolan och lärarna så utsatta som här i Sverige. Föräldrarna har stor tilltro till lärarna och utsätter dem inte för motsvarande press.

Arbetsmiljöverket beskriver också i sina rapporter vanliga arbetsmiljöproblem i skolan, som alltför stor arbetsbörda, buller, och hot och våld. Många anställda i skolan känner psykiskt obehag av att gå till jobbet, allt enligt undersökningen Jobbhälsoindex. Hur man ska komma tillrätta med detta är inte lätt att säga?

Kravet på dokumentation av elevernas kunskapsutveckling behöver ses över och minskas ned. Det måste finnas tid för skolans kärnverksamhet som är undervisning. Möten och konferenser har ökat väsentligt och tar tid av undervisningsplanering. Det går absolut att minska möten och konferenser och ge lärare mera tid för kärnverksamheten. Skolan syns ha alltför många chefer som styr och ställer och som alla påverkar lärares arbete. Minska ner antalet chefer i skolan. Lärare behöver inte så många chefer som i dagens skola.

I skolan finns mycket engagemang och god vilja och många idéer hos lärare om vad man kan göra för att förbättra arbetsmiljön, förbättra kvaliteten och uppnå bättre resultat bland eleverna. Lyssna till lärarna själva är viktigt. Om det finns några som vet hur man ska förändra situationen i skolans arbetsmiljö så är det faktiskt lärarna själva.

I Finland är läraren respekterad. Har hög status i samhället. Finska föräldrar har ett starkt engagemang för skolan, och tilltron till lärarprofessionen är så stor, att man inte anser sig behöva vare sig skolinspektion eller nationella prov.

Att stärka, stödja och stimulera lärare är en nationell uppgift. Nätverk är bra där lärare kan dela med sig av sina erfarenheter och lära av varandra. Att ändra attityden till skolan och till lärarna är vår gemensamma uppgift – din och min!

Vi vill alla att lärare ska vara en möjlig uppgift i vårt svenska samhälle och att det ska fungera att bara vara lärare.

Reagera på inlägget:

Lärarbristen komplicerar obligatoriskt språkval

Eleverna i den svenska skolan ska nu erbjudas minst två av språken franska, spanska och tyska inför språkvalet i moderna språk (9 kap. 5 § skolförordningen). Eleverna ska välja i åk 5 eller 6 beroende på skolans organisation.

Det är mycket bra att vi lyfter fram språken i skolan. Sverige ligger inte särskilt väl till när det gäller språkutbildning i skolan. Allt fler personer i Sverige är flerspråkiga och nu för tiden är forskarna överens om att det bara innebär fördelar att tala flera språk. Det finns dock många felaktiga föreställningar om skillnaderna mellan enspråkiga och tvåspråkiga, som exempelvis att flerspråkighet kan skydda mot demens.

Det verkar inte finnas några direkta kognitiva fördelar med att vara flerspråkig. Det hävdar i varje fall Niclas Abrahamsson som är professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet. Han forskar om hur mottaglig hjärnan är för att lära sig nya språk vid olika åldrar. Intressant är att det inte finns någon begränsning för hur många språk man kan lära sig. Det viktiga är dock att man får tillfälle att praktisera språket.

Anna Flyman Mattsson, lektor i svenska som andraspråk som forskar i språk vid Lunds universitet menar dock att det ändå finns vissa kognitiva fördelar och att man därför borde fokusera på att göra alla barn flerspråkiga.

Flerspråkighet ska inte ses som ett problem, det ska ses som en gåva. Det säger Leena Huss, språkvetare vid Uppsala universitet. Att lära sig ett språk aktiverar hjärnan. Och precis som andra aktiviteter som gör att hjärnan får träna, så gör mer språkträning hjärnan "starkare" och smidigare. Forskningen har visat att barn som växer upp som flerspråkiga är mer kreativa, får lättare att ta till sig nya språk och har en större metaspråklig medvetenhet, enligt Leena Huss. Den metaspråkliga medvetenheten innebär att barnen i större utsträckning kan diskutera och reflektera kring språket och inte bara använda språket. Flerspråkiga barn brukar exempelvis uppmärksamma att andra talar andra språk, fråga hur det fungerar och jämföra med det språk de själva talar. De påpekar likheter och skillnader. Det i sin tur verkar gynna framgång även i andra ämnen än språk, menar Leena Huss.

Ett stort problem finns dock att hantera när det gäller obligatoriska språkval och det är bristen på språklärare. Lärarbristen är stor i hela skolväsendet. Språklärare är en lärargrupp som det är mycket ont om och det försvårar för huvudmännen att fullgöra uppdraget.

Det är egentligen inte så konstigt. Språklärare har sämre snittlön än andra lärarkategorier. Språklärares undervisningsgrupper har elever från olika steg eller årskurser och det ger språklärare en tyngre arbetsbörda.  Det är dessutom stor brist på studenter som vill bli ämneslärare i tyska, spanska och franska. De moderna språkens ställning i den svenska skolan är bekymmersam, visade en rapport med titeln ”Språk – så mycket mer än engelska”. från 2016, av Lärarnas Riksförbund.

Ålderskurvan för språklärarna visar att det är en relativt gammal yrkeskår, med de flesta av gymnasielärarna i åldersspannet 50-59 år. På högstadiet är lärarna i moderna språk något yngre, de flesta inom åldersspannet 30-49 år. Men även där är återväxten  väldigt svag.

Helena von Schantz, lärare i engelska och franska på högstadiet och ordförande i Språklärarnas Riksförbund vill avråda studenter från att bli språklärare, eftersom elevunderlaget är osäkert. Det är inte ett klokt val att bli lärare i språk då ämnena ändå har låg status bland både elever och föräldrar, och flera elever hoppar av.

Många lärare sätts också in i väldigt märkliga undervisningssituationer. Det förekommer att språklärare får undervisa flera språk i samma klass eller att de får undervisa flera årskurser i samma grupp. Möjligheten att göra ett bra jobb som språklärare är dålig. Villkoren för lärare i moderna språk måste förbättras. Inte minst vad det gäller språklärares kompetensutveckling. Annars drabbas inte bara lärarna, utan i förlängningen även Sveriges internationella konkurrenskraft.

Elevernas språkval, både i grundskolan och gymnasieskolan, har mycket stor betydelse på olika sätt. Förutom att det är användbart, roligt och berikande att kunna andra språk, kan det ge viktiga meritpoäng både vid ansökan till gymnasieskolan och högskolan. Kursplanerna för moderna språk är gemensamma för alla språk. Det betyder att det är samma kursplan och betygskriterier för alla språk.

Reagera på inlägget:

Är litterär kanon något för Sverige?

Relaterat

Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst. Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat och därför nästan svårt att använda.

Man kan, om man så vill, istället använda begreppet litteraturlista. Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor för olika ändamål?

Varför? Varför inte? Hur bör den se ut i så fall? Vilka intressenter finns? Vilka bör delta i ett arbete med att utveckla en sådan? Vi är alldeles eniga och överens om läsningens betydelse, men inte om en litterär kanon.

I många länder har man utarbetat en litteraturlista för skolan, en så kallad litterär kanon, som visar vilka de allra viktigaste böckerna varit och är. Det kan sägas vara det litterära arvet, som man vill ge de kommande generationerna. Det är böcker som många lärare och andra akademiskt utbildade anser vara något som alla borde ha läst någon gång under sitt liv.

En litterär kanon är kanske allra viktigast för de barn vars föräldrar saknar högskoleutbildning eller har flyttat hit till Sverige från ett annat land. Ett problem är naturligtvis att lekmän kan tycka att andra böcker är viktigare – om man tycker att böcker är viktiga över huvud taget, förstås.

I DELS, (De litterära sällskapens samordning) en paraplyorganisation för de 117 litterära sällskapen, diskuteras nu en möjlig utveckling av en svensk litterär kanon, med stöd av de litterära sällskapen i Sverige. Jag sitter i DELS styrelse och är ordförande i ett litterärt sällskap, Stig Sjödin Sällskapet, en känd arbetarförfattare från Sandviken.

En litterär kanon har debatterats fram och tillbaka, och resultatet har blivit att Sverige, till skillnad från många andra länder, alltjämt saknar en lista över de "viktigaste" böckerna, eller en svensk litterär kanon. Det har varit på tal i många år och diskuterats i många olika sammanhang, men kanske det nu är på väg att utvecklas en litterär kanon på initiativ av DELS. 

Utan att på något sätt mästra, kan vi konstatera att litteraturhistoriska kunskaper berikar läsupplevelser. Många litteraturvetare har skrivit om litterär kanon.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth hävdar i en artikel exempelvis tre skäl för litterär kanon. Det första skälet är det estetiska. Det är alltid bra att ha tillgång till klassiska och konstnärligt kvalificerade texter. Även om det inte finns någon ”absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En litterär kanon ska försöka visa vilka författare som betytt mycket för en nation. Den litterära kvalitén måste givetvis sedan varje läsare själv bedöma.

Ett annat skäl är, enligt Lönnroth, det historiska; ”en traditionell svensk kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder”. Vi får en större förståelse för hur människor tänkte förr i tiden, vilka tänkesätt och normer som var aktuella, men samtidigt behöver vi inte ta till oss dem själva.

Det tredje skälet grundar sig i den språkpolitiska aspekten. Engelskan får en allt större och starkare ställning i världen och en litterär kanon kan hjälpa oss att bevara vårt modersmål. Detta innebär inte att vi stänger ute andra influenser och motsätter oss alla låneord. Det kan dock hjälpa oss att ”bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit”.

Vad finns det mera för motsättningar eller invändningar gentemot en litterär kanon? Vårt nationella styrsystem för skolan innebär att en litterär kanon inte kan beslutas och föreskrivas lärare. Den bör mera ha karaktären av en lista att inspireras av. Vi i Sverige överlämnar till de professionella lärarna att välja arbetssätt och även innehåll.

Fastställandet av en litterär kanon ska inte göras av politiker. De ska ange mål och besluta om resurser. Litteraturlistan bör vara en inspirerande läsning och ett stöd till Sveriges lärarkår. Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.

Med detta sagt, är det min förhoppning att förslaget till litterärkanon ska bidra till att vi får en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor