Annons

Låt lärarna avgöra mobiltelefonens roll i klassrummet

Mobiltelefonen diskuteras nu av politiker på riksnivå, bland annat debatterades det i ett inslag i Aktuellt på SVT. I Frankrike har man nu beslutat om förbud för mobiltelefoner såväl på lektioner som på raster. Kanske borde mobiltelefonen förbjudas här i Sverige? 

Är mobiltelefoners vara eller inte vara verkligen en fråga för våra rikspolitiker?

Idag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Nu går våra politiker återigen in i detaljer i skolarbetet, det vill säga de övertar professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras rättmätiga ansvar. I vårt styrsystem sätter politiker mål, ger de professionella ramar och förutsättningar att nå målen. Politiker ska absolut inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och försöka öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man av de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och ansvar, så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan istället bli en ren deprofessionalisering.

Skolans uppgift är alltjämt att disciplinera. Folkskolan etablerades vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket. Skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Vi går till skolan givetvis för att lära, men vi går också dit för att disciplineras och bli en social samhällsmedborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler, olika sätt att kommunicera och så vidare är naturligtvis problematisk.

Den skoldebatt som förs idag, utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt i tid. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling, vare sig vi vill det eller inte. Politiker ska inte gå in på detaljer, inte vara klåfingriga och besluta om mobiltelefonens vara eller inte vara. Det är inte meningen.

Alla som går och sätter sig på ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur och när och var den ska användas. Kan mobiltelefonen istället bli en integrerad del av det pågående arbetet med skolans digitalisering? Mobilen blir allt viktigare för oss alla i vardagen. Med smartphones har vi kraftfulla datorer och kan vara uppkopplade, delta i social samvaro, följa med i nyheterna, lyssna på musik, betala etc. Mobilen är ett mångsidigt verktyg som både ger nytta och nöje och har utvecklats till en omistlig del av tillvaron för många. Mobiler är också vanliga bland barn och ungdomar i skolan. I stort sett alla elever från tioårsåldern och uppåt har egen mobil, som de också använder i skolan. I skolverkets rapport om IT-användning och IT-kompetens sägs att 69 % av grundskolorna och 93 % av gymnasieskolorna tillåter att eleverna använder egen digital utrustning i skolan.

Skolan behöver dra nytta av teknikens möjligheter för att förbättra och effektivisera skolans undervisning. Det är också viktigt att alla elever ges likvärdiga möjligheter att utveckla digital kompetens. Skolverket föreslår exempelvis att varje elev från och med grundskolan har minst en digital ”enhet”, exempelvis laptop eller platta. Eleverna ska kunna använda egen utrustning om de vill det. Är det då riktigt klokt att hetsa upp sig och säga nej till mobilen?

Den tekniska utvecklingen av mobilerna, och hur de används i skolan, har förändrats mycket, under de senaste åren. Än så länge finns det inte så mycket forskning, men det kommer så småningom intressant forskning. I Karlstad och i Åbo används fallstudier och forskarna observerar och analyserar hur gamla och nya praktiker kring samtal, läsning och skrivning flätas samman när mobilen används i klassrummet. En kritisk reflektion kring hur skolans undervisning ska hantera nya förutsättningar är också en del av forskningen.

Mobilen är tyst och diskret och syns inte konkurrera om något talutrymme i klassrummet. Det speciella med mobilen som artefakt är att den är mångsidig, lockande och gör det möjligt att interagera med andra, utanför klassrummet. Mobilen kan också ses som en utvecklingsmotor för ett förändrat arbetssätt. Det behövs naturligtvis didaktisk forskning och didaktisk utveckling för att få en tydlig bild av hur mobilen ska fungera som ett multimodalt verktyg i skolan. Mobilen kan dock användas för att utmana den traditionella undervisningen i skolan och för att hitta nya vägar. Mobiltelefonen kan förena formellt och informellt lärande, liksom utveckla mer kunskap om hur klassrummet kan kopplas ihop med världen utanför.

Det behövs en didaktisk grund för mobilens roll i skolan, när den ska användas och när den ska stoppas undan. Men den grunden ska skapas av de professionella och inte av politiker.

Reagera på inlägget:

Digitaliseringens hjältinnor

Skolan står inför en reviderad läroplan. Digitaliseringen knackar på skolporten. Många av oss jobbar redan oftast digitalt, men nu ska vi systematiskt låta samtidens och framtidens digitala förutsättningar prägla oss. Informationsflöde ska hanteras. Medieteori ska beröras. Eleverna ska vara kunniga inom källkritik på nätet. Vi ska använda nya lässtrategier för digitala texter. Och inte minst ska vi programmera.

Jag är förstelärare med uppdrag att utreda hur min gymnasieskola ska arbeta för att möta upp den reviderade läroplanen. Vi har kommit ganska långt när det kommer till digitala verktyg. Överlag så innebär den reviderade läroplanen inte så stora förändringar för oss. Bortsett från matematikundervisningen. I och med att programmering nu skrivs in i ämnesplaner har de ett ganska stort uppdrag framför sig. Utifrån detta har jag själv börjat tänka, inte på att sadla om till matematiklärare, utan på alla föregångskvinnor det finns inom programmering. Kvinnor som har fått kriga både mot könsstereotyper men även mot rasistiska samhällsstrukturer. Till dessa hjältinnor tänkte jag ägna detta blogginlägg.

1815-1852 Ada Lovelace (den första programmeraren)

Ada Lovelace var den första programmeraren. Bildkälla: Wikimedia commonsRedan som barn visade Ada Lovelace intresse för matematik. För att undvika att hon skulle gå i sin fars, poeten Lord Byrons, fotspår ser hennes mamma, Lady Byron, till att hon får undervisning i matematik redan från fyra års ålder. Något som förstås är väldigt ovanligt på 1800-talet. Vid tolv års ålder kommer hon även att konstruera ritningen för en flygmaskin.

När hon var 28 kom hon att publicera en artikel, signerad med enbart hennes initialer, som angav hur en maskin skulle kunna programmeras för att kalkylera. Vissa menar att detta representerar den första algoritmen riktad till en maskin, och därav det första datorprogrammet.

Lovelace ansåg, redan på 1800-talet, att såväl musik som bild och text kan bli överförd till digital form och på så vis förutsåg hon funktionen för den moderna datorn.

1924-2011 Jean Jennings (första räknemaskinen)

Jean Jennings arbetade med den första räknemaskinen. Bildkälla: Wikimedia commons

Om Ada Lovelace skrev den första algoritmen, men i övrigt rent tekniskt var före sin tid, kan man säga att Betty Jean Jennings och hennes parhäst Betty Snyder var delaktiga i programmeringen av den första datamaskinen, en avancerad räknemaskin som kallas ENIAC.

Jean Jennings tog collage-examen med matematik som huvudämne 1945. I en tid där ett världskrig rasade och stor del av männen var i krig, fick Jennings anställning på Pennsylvanias universitet, trots att hon var kvinna. På universitetet påbörjades arbetet med ENIAC, en 24 meter lång och 2,5 meter hög räknemaskin som sex kvinnor arbetade med att programmera. När maskinen lanserades blev ingenjörerna bakom, alla män, kända men kvinnorna fick vänta 40 år på erkännande.

Efter tiden med ENIAC kom Jennings att fortsätta sin karriär inom datorprogrammering och då bland annat med datorer för kommersiellt bruk.

Margaret Hamilton 1936– (månlandningen)

Margaret Hamilton och koden som räddade månlandningen. Bildkälla: Wikimedia commonsRent historiskt sett har de mer avancerade tekniska utbildningarna varit stängda för kvinnor. Men kvinnor har ändå ägnat sig åt teknik. En annan av våra centrala historiska kvinnor som ägnat sig åt matematik är Margaret Hamilton. Det är tack vare henne månlandningen blev möjlig.

Efter utbildning i matematik och filosofi blev hon nämligen Apolloprogrammets första programmerare på MIT. Hon utvecklade datorprogram för att flyga människor till månen. 

Värt att notera här är även att datavetenskap och programvaruteknik inte är egna discipliner och det fanns inte utbildning i programmering och mjukvarudesign. Ändå kom Hamilton att bli expert på en mängd områden inom detta. Kunskap som hon får tillskansa sig genom hårt arbete i samband med andra arbetsuppgifter. Idag anser vi, förutom att vi har Hamilton att tacka för månlandningen, även att det är hon som grundat begreppet ”mjukvarudesign”.

Katherine Johnson 1918–, Dorothy Vaughan 1910–2008 och Mary Jackson 1921–2005 (rymdkapplöpningen)

Dessa kvinnor började som mänskliga datorer vid tiden för rymdkapplöningen. Bildkälla: Wikimedia commons

Männen stod för ingenjörskonsten. Men kvinnorna stod för programmeringen. I slutänden var det männen som prisades, men dessa tre kvinnor lyfts fram som tre av NASA:s absolut skarpaste matematiker. Bland annat handlar filmen och boken ”Hidden figures” om dem. Som afroamerikanska kvinnor kom dessa programmerare inte enbart att behöva kämpa mot den mansdominerade världen inom NASA, utan de kom även att diskrimineras och tvingas arbeta rassegregerat på en egen avdelning.

Under andra världskriget expanderade USA:s rymdprogram och trots ett kraftigt segregerat och diskriminerande samhälle gavs dessa tre kvinnor möjligheten att arbeta med NASA:s rymdprogram. De, bland många andra kvinnor, fick anställning som mänskliga datorer ”med kjolar” som skulle lösa matematiska ekvationer och kalkylationer för hand. Johnson, Vaughan & Jackson spelade en absolut avgörande roll för USA:s rymdkapprustning, bland annat i samband med den första raketuppskjutningen.

Dorothy Vaughan blev NASA:s första färgade överordnade. Hon stannade på NASA i 22 år och bidrog även, som expert på ett av dåtidens prominenta kodspråk, till en uppskjutning av en satellit.

Mary Jackson kom att stanna på NASA i 30år, där hon så småningom blev ingenjör. Hon kom även att arbeta aktivt med jämlikhetsfrågor rörande kvinnor och minoriteter.

Efter bara två veckor som mänsklig dator blev Katherine Johnsons förflyttad till avdelningen för ingenjörer istället. Hon var så bra på matematik att hon fick kontrollräkna det datorerna räknat ut inför rymdresorna. Hon har på senare dagar fått många utmärkelser och sprider budskap till unga att varken låta kön eller hudfärg sätta stopp för mål och drömmar.

Framtidens programmerare

Att göra ett urval mellan alla fantastiska kvinnor som arbetat med programmering, kvinnor som ofta fått vänta ett halvt sekel på att få uppmärksammas för sin insats, är förstås jättesvårt. Det finns massor. Men av utrymmesskäl kan jag inte ta upp alla. Att digitaliseringen nu präglar oss alla är ingenting vi kan välja bort. Kanske kan vi också ta med oss budskapet från dessa hjältinnor när vi fostrar framtidens matematiker. Än idag är andelen kvinnliga programmerare så låg som 20 procent, och dessutom sjunkande. Förhoppningsvis kan vi tillgängliggöra programmering för unga tjejer och vända statistiken för detta viktiga arbete. Kvinnliga förebilder finns det dessutom gott om.

Reagera på inlägget:

Värdet av en lärarlegitimation

Relaterat

Under hösten har det i lärarbristens svallvågor uppstått ett ifrågasättande av värdet av att lärarna har en legitimation. Snabbt som blixten väcks det till synes enkla förslaget att slopa kravet på legitimation så löser vi den akuta lärarbristen.

Inget vore mera förödande än att vidta en sådan åtgärd, men ack så lättvindigt och så helt fel – för landets elever och föräldrar. Den kvalitetsgaranti som lärarlegitimationen utgör måste vara grunden för att vända den resultatnedgång som präglat svensk skola sedan 1990-talet.

Samhället har rätt att förvänta sig att skolan ska vara en plats där deras barn, våra elever, ska få möjlighet att tillägna sig kunskaper i en miljö där de känner sig trygga. De ska kunna vistas i skolan utan att bli trakasserade. Det är med bestörtning vi får ta del av elevers, och lärares, beskrivningar av hur de blivit utsatta. Om inte skolan kan utgöra den frizon som den måste vara, är det illa ställt.

Vi legitimerade lärare är en viktig garanti för att skolan är en trakasserifri zon. All skolpersonal har givetvis ett ansvar i detta. Men lärares legitimation innebär att vi rakryggade ska stå emot och ingripa om det förekommer. Vi måste, genom vårt agerande, vara de föredömen i vuxenvärlden som står upp för varje elevs värde. Det har omvärld och elever rätt att förvänta sig av en lärarkår med legitimation.

Lärarbristen har varit ett ord på allas läppar under hösten. Som om den vore lika oväntad som ett sommaråskväder. Lärarnas Riksförbund har under många år varnat för vad som kan hända om lärarna inte ges rätta förutsättningar. Decennier av försyndelser och underlåtenhet har lett till att alldeles för få väljer lärarstudier och att alltför många yrkesverksamma lärare slutar. 

Det är även stor brist på studie- och yrkesvägledare. Studier har visat att tillgången på studie- och yrkesvägledare med rätt utbildning spelar stor roll för elevernas möjligheter i skolan. Det ökar deras möjligheter att göra välgrundade val inför framtiden. Därför anser vi att det måste införas ett krav på studie- och yrkesvägledarutbildning för att få fast anställning som sådan.

Det tar naturligtvis många år att rätta till dessa brister. Långsiktiga lösningar måste skapas, men under tiden är det samhällets skyldighet att se till att elever får en kvalificerad undervisning. På kort sikt krävs akuta lösningar. Verksamheten kan organiseras så att den utbildning och erfarenhet som legitimerade lärare har, används, och betalas, bättre. Organisera så att de legitimerade lärarna tar hand om övergripande planering, kvalificerad undervisning och bedömning, uppgifter som personer utan legitimation inte kan, och inte får göra. De som saknar legitimation måste ges hand- och vägledning av dem som har behörighet och erfarenhet. På så sätt kan vi se till att alla elever ges en kvalitativ utbildning!

Lärarnas Riksförbund räds inte att lyfta problemen i skolan, men vi är också konstruktiva och kommer med lösningar. Det är viktigt! 

Och med dessa ord önskar jag er alla ett riktigt härligt och välförtjänt jullov!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2017

Relaterat

Reagera på inlägget:

Värdet av en lärarlegitimation

Relaterat

Under hösten har det i lärarbristens svallvågor uppstått ett ifrågasättande av värdet av att lärarna har en legitimation. Snabbt som blixten väcks det till synes enkla förslaget att slopa kravet på legitimation så löser vi den akuta lärarbristen.

Inget vore mera förödande än att vidta en sådan åtgärd, men ack så lättvindigt och så helt fel – för landets elever och föräldrar. Den kvalitetsgaranti som lärarlegitimationen utgör måste vara grunden för att vända den resultatnedgång som präglat svensk skola sedan 1990-talet.

Samhället har rätt att förvänta sig att skolan ska vara en plats där deras barn, våra elever, ska få möjlighet att tillägna sig kunskaper i en miljö där de känner sig trygga. De ska kunna vistas i skolan utan att bli trakasserade. Det är med bestörtning vi får ta del av elevers, och lärares, beskrivningar av hur de blivit utsatta. Om inte skolan kan utgöra den frizon som den måste vara, är det illa ställt.

Vi legitimerade lärare är en viktig garanti för att skolan är en trakasserifri zon. All skolpersonal har givetvis ett ansvar i detta. Men lärares legitimation innebär att vi rakryggade ska stå emot och ingripa om det förekommer. Vi måste, genom vårt agerande, vara de föredömen i vuxenvärlden som står upp för varje elevs värde. Det har omvärld och elever rätt att förvänta sig av en lärarkår med legitimation.

Lärarbristen har varit ett ord på allas läppar under hösten. Som om den vore lika oväntad som ett sommaråskväder. Lärarnas Riksförbund har under många år varnat för vad som kan hända om lärarna inte ges rätta förutsättningar. Decennier av försyndelser och underlåtenhet har lett till att alldeles för få väljer lärarstudier och att alltför många yrkesverksamma lärare slutar. 

Det är även stor brist på studie- och yrkesvägledare. Studier har visat att tillgången på studie- och yrkesvägledare med rätt utbildning spelar stor roll för elevernas möjligheter i skolan. Det ökar deras möjligheter att göra välgrundade val inför framtiden. Därför anser vi att det måste införas ett krav på studie- och yrkesvägledarutbildning för att få fast anställning som sådan.

Det tar naturligtvis många år att rätta till dessa brister. Långsiktiga lösningar måste skapas, men under tiden är det samhällets skyldighet att se till att elever får en kvalificerad undervisning. På kort sikt krävs akuta lösningar. Verksamheten kan organiseras så att den utbildning och erfarenhet som legitimerade lärare har, används, och betalas, bättre. Organisera så att de legitimerade lärarna tar hand om övergripande planering, kvalificerad undervisning och bedömning, uppgifter som personer utan legitimation inte kan, och inte får göra. De som saknar legitimation måste ges hand- och vägledning av dem som har behörighet och erfarenhet. På så sätt kan vi se till att alla elever ges en kvalitativ utbildning!

Lärarnas Riksförbund räds inte att lyfta problemen i skolan, men vi är också konstruktiva och kommer med lösningar. Det är viktigt! 

Och med dessa ord önskar jag er alla ett riktigt härligt och välförtjänt jullov!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #10 2017

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolcheferna vill ha frihet och mandat

I en artikel i Svenska dagbladet skriver 23 skolchefer att de önskar mindre statlig styrning. De skriver att de:

”...vill ha ett nära och tillitsfullt samarbete med staten. Vi behöver tillsammans arbeta för att utveckla en likvärdig skola och som skolchefer behöver vi vara mer involverade för att kunna påverka på nationell nivå. För att det ska fungera i praktiken är det väsentligt att nationella förslag och reformer utformas så att arbetssätt och lösningar utgår från lokala förutsättningar och behov samt att vi har befogenheter att hantera det vi ansvarar för. Vi ser varje dag fördelar med att skolan organiseras och förvaltas lokalt...”.

Jag tycker artikeln är både bra och behjärtansvärd. Jag tycker att det är väldigt bra att det finns engagerade förvaltningschefer och att de tydligt uttrycker sin vilja att ta ansvar för likvärdigheten. Jag har också en gång i Skola och samhälle skrivit om en del av de förslag de lyfter fram som att ta bort alla de riktade statsbidragen. Jag tycker precis som de att man ska ta ett större ansvar lokalt. Problemet är ju bara att så inte har skett. Så här ser utvecklingen ut av skolor där få respektive många elever misslyckas med att nå gymnasiebehörighet ut i Sverige. Det är uppenbart att den lokala nivån INTE tagit/tar ansvar för likvärdigheten.

Detsamma gäller den lärarbrist som på grund av decentraliseringen vi har så svårt att komma åt.

Den slutsats både OECD och svenska utredare (Kommunaliseringsutredningen och Skolkommissionen) är ju att ”staten inte kan abdikera” från sitt ansvar för detta.

Vad är det som ska få oss att tro att bara för att 23 skolchefer uttrycker en sådan vilja att de andra 270 skolcheferna också kommer att göra det? Och de glömmer faktiskt en viktig del av verkligheten i sitt resonemang. Jag tror inte att det vore ett problem om man gjorde som de säger, förutsatt att det verkligen var de som både hade makt och mandat i kommunerna att se till att skollagen uppfylls. Men så är ju faktiskt inte fallet. De är ju tjänstemän i politiskt styrda kommuner. Det är kommunfullmäktige som bestämmer och inte de.

Men samtidigt återigen – det är väldigt positivt att de uttrycker sig som de gör. Och jag tycker att de bör få en chans. Det finns ju också i Skolkommissionens betänkande ett förslag som skulle ge dem större möjlighet till det. Kommissionen föreslår ju att det ska läggas ett tydligt ansvar för det statliga skoluppdraget på en person i varje huvudmannaorganisation. Detta tillsammans med ett statligt grundläggande finansieringssystem skulle möjliggöra för dem att ta ett större ansvar än vad de kan göra nu. Men det har ju vad jag förstår kommunernas medlemsorganisation SKL sagt nej till i sitt remissvar på kommissionen. Man kan inte både ha kakan och äta upp den skulle jag vilja säga till dem om det.

Jag pratade en gång med den förre skolministern Bengt Göransson. Han menade att den stora missen vid kommunaliseringen var att man flyttade makten bort från skolan genom att det blev just kommunfullmäktige som fick hand om både pengarna och uppdraget. Meningen med kommunaliseringen var ju att maktutövandet skulle komma närmare de som berördes – lärare och rektorer – men genom att det hamnade i kommunfullmäktige så blev det fel menade han. Han menade att makten över skolan och pengarna lokalt skulle ha hamnat hos det som då hette skolstyrelserna. Då hade det kanske fungerat. Det kan hända att han har rätt. En sak är säker. Staten kan inte fortsätta låta det vara som det är. Och då krävs det att ett ansvar kan utkrävas och att det finns människor i kommunernas ledning som kan stå upp för det statliga uppdraget.

Så – vill ni ha mandatet och uppdraget måste ni också bära ansvaret rent formellt – och då bör ni bejaka kommissionens förslag. Vilket innebär att skolchefer måste hävda det statliga uppdraget även i de kommuner där det inte är lokalpolitiskt prioriterat. I artikeln skriver ni också att 40 % av kommunernas budget går till skola och förskola – ja, just det.

Det är en av samhällets allra viktigaste institutioner. Fattas bara annat!

Reagera på inlägget:

Sidor