Annons

”Dags för oss vägledare att sluta acceptera små tjänster”

Låt oss diskutera kvalité i studie- och yrkesvägledning, orimligt stor arbetsbelastning och välmående. Enligt skollagen har alla elever i alla skolformer, utom förskolan och förskoleklassen, rätt till studie- och yrkesvägledning. Vidare står det att studie- och yrkesvägledningen ska utgå från elevernas behov. Hur detta sedan tolkas och konkretiseras är upp till varje huvudman. Resultatet? En studie- och yrkesvägledning av svajande kvalité och på många håll inte likvärdig över huvudtaget. När jag skrollar runt bland jobbannonser så möts jag, inte sällan, av tjänster på 40% eller där i krokarna.

Jag vet att flera skolor i Stockholmsområdet har tjänster på 10% och för inte så länge sedan såg jag en annons från en skola med nästan 1000 elever i södra Stockholm som sökte en vägledare på 50%. Dessa små tjänster innebär en helt horribel arbetsbelastning för studie- och yrkesvägledare. Jag har kollegor med ständig huvudvärk, som är stressade till tusen, kollegor som blir utmattade, ja utbrända. De jobbar så de springer ända in i kaklet och blir sjukskrivna. Är det värt det? Sjukskrivningarna i Sverige har sedan 2010 ökat kraftigt och detta kostar samhället flera miljarder kronor årligen, visar en rapport från Vision. Har vi råd med att inte ta hand om personalen? Studie- och yrkesvägledare är också bara människor, vi är inga robotar. Vi kan utföra mycket, men vi kan inte trolla med knäna. Dessutom finns det oftast bara en av oss på arbetsplatsen.

I olika SYV-forum på Internet läggs det upp jobbannonser med helt oacceptabla premisser. Upplägg som jag bara häpnar över. Jag vill vara tydlig från början med att jag vet att det finns individer som varken kan eller vill arbeta heltid och att mindre tjänster är det bästa alternativet utifrån individens situation. Det har jag stor respekt för. Syftet med det här inlägget är snarare att belysa de orimliga arbetsförhållanden som råder för många studie- och yrkesvägledare i vårt land.  Där spelar små tjänster en huvudroll. Små tjänster där man förväntas göra lika mycket som på stora tjänster.

Jag vill med det här inlägget visa på att det finns huvudmän och även skolledare runt om i landet som inte tar ansvar för studie- och yrkesvägledningen och som kanske inte ens vet vad uppdraget studie- och yrkesvägledning innebär i praktiken. I längden drabbar det eleverna. Det drabbar alltid eleverna. Jag skulle nästan vilja säga att dessa huvudmän och skolledare inte tar ansvar för sina elever. För det handlar faktiskt om att ta ansvar för att tillgodose elevernas rätt till studie- och yrkesvägledning, så eleverna kan göra väl grundade val av framtida studier och yrkesinriktning som inte begränsas av kön, social eller kulturell bakgrund. Det handlar inte minst även om att värna om den anställde studie- och yrkesvägledarens välmående. För ingen vill arbeta med orimligt hög arbetsbelastning. Därför måste man se över små tjänster och prioritera, justera och anpassa arbetsuppgifterna så att arbetsbelastningen blir rimlig.

Utbildningsutskottet har nyligen genomfört en uppföljning som visar att arbetet med studie- och yrkesvägledningen är bristfällig på många skolor. Detta presenteras i en ny rapport. I en enkät från utskottet, som skickades till rektorer i grund- och gymnasieskolan framkommer det att det finns brister i såväl statens som skolornas styrning av studie- och yrkesvägledningen. Uppföljningen som utskottet gjort visar på att elevernas behov av studie- och yrkesvägledning ökat, bland annat till följd av valalternativen när det kommer till studier och yrken har blivit fler. Uppföljningen visar också på att kunskaperna om skolans vägledningsuppdrag varierar och i många fall är dessa kunskaper begränsade hos huvudmän och rektorer.

Samtidigt som jag läser om vad uppföljningen kommit fram till sitter jag med flera jobbannonser framför mig som erbjuder allt ifrån 20% till 60% stora tjänster, inte för att jag söker nytt jobb, utan för att jag är förundrad över hur stor arbetsbelastning författarna bakom annonserna tror att en studie- och yrkesvägledare klarar av. En annons erbjuder en tjänst på 40%. Den sökande förväntas ha hand om nästan 900 elever i högstadiet fördelat på två olika skolor. Nästan 900 elever får alltså möjligheten att träffa sin vägledare endast en dag i veckan. Jag skulle säga att det är näst intill omöjligt, om inte omöjligt, att bedriva en kvalitativ studie- och yrkesvägledning med en så stor mängd elever på endast en dag i veckan, i enlighet med de riktlinjer som ges i bland annat Lgr11, allmänna råd från Skolverket samt kvalitetsrapporten (2013) från Skolinspektionen. Den jobbannonsen jag läser gör sällskap med flera andra jobbannonser där man söker studie- och yrkesvägledare till små tjänster, med orimligt hög arbetsbelastning.

Vägledning bedrivs i stora drag på två sätt, vägledning i snäv bemärkelse och vägledning i bred bemärkelse. Den snäva vägledningen, är kanske den de flesta förknippar med studie- och yrkesvägledare. Det är bland annat individuella samtal, föräldrainformation och att göra studiebesök med elever. Det skulle man möjligtvis hinna med på en liten tjänst, men så kommer den minst lika viktiga delen av en studie- och yrkesvägledares uppdrag, den breda studie- och yrkesvägledningen. Den kan till exempel handla om att arbeta mot skolans pedagoger när det kommer till studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar, arbeta med PRAO tillsammans med berörd personal, delta i elevhälsoteamets arbete på skolan, delta i olika projekt och utveckla kontakter med arbetslivet. Skolverket skapat en publikation med goda exempel på den breda vägledningen, som heter Studie- och yrkesvägledning som hela skolans ansvar. Publikationen är väl värd att läsa, både för inspiration och för att kunna skapa sig en uppfattning om den breda studie- och yrkesvägledningen.

Att hinna med den breda studie- och yrkesvägledningen på en eller några dagar i veckan är helt ärligt orimligt. Jag tror jag får medhåll från de allra flesta av mina kollegor. Det kan såklart finnas legitima skäl för skolor och huvudmän att bara ha en studie- och yrkesvägledare på deltid, men jag läser allt för ofta annonser där arbetsbelastningen är helt orimlig i förhållande till storleken på tjänsten. När det kommer till små tjänster behöver man vara tydlig med arbetsuppgifterna och dessa måste justeras och anpassas till en rimlig nivå i relation till tjänsten. Men man behöver också som huvudman och skolledare utforma tjänsten så den är rimlig i förhållande till antalet elever och anpassad utifrån elevunderlaget.

Det talas ofta om hur viktigt det är med studie- och yrkesvägledning och att vägledningen behöver stärkas, men om man inte satsar på vägledning och studie- och yrkesvägledare så kommer inte vägledningen att stärkas. Bristen på satsningar visar tyvärr på att man trots allt inte tycker att studie- och yrkesvägledningen är så viktig. Ett tag trodde jag att vi gick mot fler och fler heltidstjänster för studie- och yrkesvägledare, men tydligen inte.

Den stora frågan är hur vi kan arbeta för att minska stress hos kollegor och främja välmående? Kanske är det dags för oss vägledare att helt enkelt sluta acceptera små tjänster, ställa högre krav på arbetsgivare och vara tydligare med vad uppdraget som studie- och yrkesvägledare innefattar?

Reagera på inlägget:

Kan vi se en begynnande allians kring ett förstatligande av skolan?

Jag hade förmånen att återigen få åka till Visby och Almedalsveckan. Jag hade inte tänkt åka, men ett förlag ville ha med mig på ett seminarium så det slutade med att jag återigen tillbringade några dagar på solens och vindarnas ö. Dagar som förresten började med kyla och regn, otypiskt för ön, och för hur den här sommaren har varit annars. 

Anledningen till att jag inte hade tänkt åka vara att jag har ett par deadlines vilket gjorde att jag fast jag åkte prioriterade att sitta och skriva framför att gå på olika seminarier. Men jag gick på några, bland annat början på LRs seminarium om skolan: ”Sviker politikerna skolan” som ju är en bra fråga i dessa lärarbristens, segregationens och ojämlikhetens dagar. Jag väljer att likt Gustav Fridolin använda ojämlikhet istället för likvärdighet som annars är den gängse termen. Men jämlikhet beskriver kanske bättre vad det handlar om. Likvärdighet använder vi ju till exempel om betygsättning när vi egentligen menar rättvis. Men jämlikhet är inte rättvisa. Det betyder att de kommuner, skolor och elever som har större utmaningar ska ha mer resurser.

På LRs seminarium möttes Gustav Fridolin och Jan Björklund, en nuvarande och en föregående skolminister. Det som var allra mest intressant var egentligen hur överens de var om vad som behövde göras; resurser där de behövs och mer statlig styrning. Det kanske är dags att några partier nu sätter sig ner och kommer överens om en plan för hur ansvarstagandet för skolan kan bli tydligare och statens roll som garant för jämlikhet stärkas? 

Liberalerna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet verkar vara på tåget. Jag tror inte att Socialdemokraterna är särskilt svårövertalade. Jag tror att de nu 25 år senare kan erkänna att kommunaliseringen var ett misstag och att de vill se framåt. Det intressanta är att det då faktiskt finns en riksdagsmajoritet för ett tydligare statligt ansvar i skolan.

På ett annat seminarium problematiserade Maria Stockhaus som är moderat ledamot i riksdagens utbildningsutskott styrning med de särskilda statsbidrag som kommer via Skolverket. Hon använde Nordanstigs kommun som exempel och menade att skolkontoret där som bara bestod av en skolchef och en skolskjutsansvarig inte hade någon möjlighet att administrera och hantera dessa statsbidrag. Jag håller med men menade att det egentligen inte  illustrerade problemet med statsbidragen utan med hur styrningen ser ut. Hur ska alla de 200 mindre kommunerna och otaliga små friskolehuvudmännen klara av alla andra uppdrag som finns i den statliga styrningen menar hon? Skola är en komplex verksamhet och alla de professionella som arbetar i skolan har rätt till en professionell ledning.

Hennes reflektion borde leda henne till att fundera över skolans huvudmannaskap i stort, tycker jag. För det är inte bara de riktade statsbidragen som är en förvaltnings ansvar! Kanske kan lite sådana resonemang också få Moderaterna på tåget mot ett modernt skolsystem för kunskap till alla barn?

För övrigt vill jag påminna om att en brist på 77 000 lärare och förskollärare innebär att (lågt räknat) 700 000 barn  och elever inom några år kommer att gå till förskolor och klassrum där det inte finns en utbildad lärare. 

Jag hade en bekant som inte fick förskoleplacering för sitt barn. Då ringde hon upp till den ansvarige politikern och sade att på måndag om en vecka kommer jag och lämnar mitt barn hos dig. För det är väl du som är ansvarig? 

Hon fick sin plats.

Ska vi kanske bestämma att det måste vara politikers barns och barnbarns klassrum som i första hand har de outbildade lärarna? Då kanske vi skulle få fart på dem? 

Men nu kan de välja bort de skolorna och låtsas som ingenting. 

Reagera på inlägget:

Lärarnas röster måste höras inför valet

Vilken skolpolitik kommer att föras i höst? Det är något alla lärare funderar över. Hur kommer valet och resultatet att påverka lärares arbetsförhållanden och uppdrag?  Det var samtalsämnen under en fikarast på en skola i mellersta Sverige. Det var höjda röstlägen, högröda kinder och hårda ord, men också många glada skratt och humoristiska kommentarer.

Oron för snabba ryck uttrycks tydligt, eftersom byte av politisk inriktning av skolan påverkar lärares arbete i förskolan och skolan. På mycket kort tid kan valresultat ge förändrade förutsättningar för lärararbete. Det har lärare upplevt tidigare. Det syns tydligt i partiprogrammen också.

Intresset för skolan har sjunkit något, enligt en undersökning från Novus, fortsätter man, men skolan är ändå väldigt intressant. De tröttaste och lataste politiker vaknar upp när skolan diskuteras. Politiker tycks också veta hur skolan ska utvecklas, för att de själva gått i skolan. Det är förödande menar lärargruppen. De ska ge tydliga mål och ekonomiska ramar, säger alla med en mun!

Om praktiskt arbetande lärare på klassrumsgolvet fick bestämma, hur skulle det då se ut efter valet i höst? Det är många intressanta och viktiga önskemål som förs fram. Lärares arbete är politiskt känsligt och alla reformer som avlöser varandra i rask takt uppfattas som turbulenta och oroliga. Skolan behöver lugn och arbetsro och politiker måste lita på lärare och sluta upp att detaljstyra skolan! Politiker måste överlämna så många beslut som möjligt till oss professionella. Täta reformer och brist på kontinuitet är förödande för skolan. Det är man helt överens om och fyller på sina kaffemuggar.

Politiker får absolut inte orsaka tvära kast i skolans utveckling. Det behövs tillit till lärare och skolledare och långsiktiga mål, som alla partier kan sluta upp bakom. Hur det nu ska gå till, undrar man både länge och väl!

Det som också ligger de kaffedrickande lärarna varmt om hjärtat är en större kompensatorisk resursfördelning mellan kommuner och mellan skolor. Finns inte tillräckligt goda ekonomiska ramar och resurser, så faller möjligheter att skapa en likvärdig skola är man rörande överens om behövs. Skolsegregationen bekymrar.

Lärarna önskar också involvera andra samhällssektorer i skolans arbete, till exempel socialförvaltning och polis. Det skulle vara både en socialassistent och en deltidspolis på skolan funderar man och man exemplifierar behovet av andra kompetenser. Tidiga specialpedagogiska insatser är också viktiga för elever med behov av särskilt stöd. Det behövs också stöd för föräldrar/vårdnadshavare. Eleverna är hemma största delen av sin vakna tid!

Det blir också en lång avslutande diskussion om behovet av kompetensutveckling för lärare. Listan på angelägna område blir längre och längre.  Lärares kompetensutveckling är eftersatt är alla överens om.

Lärarbristen måste lösas menar alla! Det måste gå att lösa lärarbristen är alla plötsligt helt överens om. Bättre arbetsvillkor för lärare och högre löner är receptet menar man.

Tack för att Du initierade den här diskussionen, säger den som dröjer sig kvar längst! Det var inga aktiva politiker bland lärarna, men deras röster måste höras. Det var alla överens om.

Reagera på inlägget:

Den svenska skolsituationen är katastrofal

Skoldebatten rör på sig. Något annat kan man inte säga. Anna Ekströms inlägg är mycket läsvärt. Hon skriver bland annat:

”Nu 25 år senare kan vi se de negativa effekterna av tankefiguren med skolan som en tjänst på marknaden. Vi ser en ökad ojämlikhet. Vi ser ett förytligande av skolans uppdrag i profilering och marknadsföring. Vi ser ett tryck mot lärare och rektorer att sätta högre betyg än eleverna borde ha, därför att marknaden kräver det. Och vi ser en alltmer sofistikerad sortering av olika elever på olika skolor utifrån social och etnisk bakgrund. Vi ser en skola som i stället för att hålla ihop samhället och överföra ett gemensam bildnings- och kunskapsarv mellan generationerna separerar olika grupper från varandra och vittrar sönder det samhällsfundament som en gemensam bas av kunskaper och värden utgör.”

Och

”Vi vill att skolan ska vara en gemensam bildningsinstitution som kan upprätthålla samhällets demokratiska värdegrund och ge alla barn de kunskaper och förmågor som de behöver i livet. Det tror vi att den absoluta majoriteten av det svenska folket också vill!”

Missa inte heller de idéburna skolors riksförbunds ordförande Håkan Wiclander, som menar ungefär samma sak och skriver:

”Sverige står idag vid ett vägskäl. En majoritet av svenska folket ser inte framtiden för vinstutdelande företag inom skolan.”

Och:

”För vi vet ju några saker. Dagens kontrakt har lett till skolsegregation. Och svenska barn har tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Detta har skett samtidigt som betygen skenat iväg åt andra hållet! Vi har också sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt prägla skolsystemets aktörer.

Utredning efter utredning föreslår därför större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning med dokumentationskrav som resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag...”

Samt:

”Det är möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt – med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer också ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa.

Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.”

Jag håller med dem båda och återkommer till detta i slutet av det här inlägget.

Annars har ju debatten mycket rört sig kring den väldigt robusta studie som Jonas Vlachos gjort och som visar på hur friskolor inte minst de stora koncernerna systematiskt sätter högre betyg än de kommunala skolorna på samma prestationer. Detta visade egentligen redan OECD när de i senaste Pisa-undersökningen pekade på att svenska kommunala skolor, efter att man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, faktiskt presterade bättre på provet (ett resultat som såg konstigt utmed tanke på betygsresultaten).

Detta kan ingen bli förvånad över om man betänker att friskolorna plockar ut en vinst som de genererar genom att hålla ner sina utgifter, vilket är detsamma som att hålla nere antalet lärare och behöriga sådana. I Academedias egna nyckeltalsdefinitioner som de gav sina investerare 2016-05-10 uttrycks detta tydligt.

Nyckeltalet ”Antal barn/elever” förklaras med texten: ”Antal barn/elever är den viktigaste drivaren för intäkter.” och nyckeltalet ”Antal årsanställda” med ”Antal anställda är den största kostnadsdrivaren för bolaget”. Så krasst uttrycker de sig. Eftersom uppdraget är att gå med så mycket vinst som möjligt är uträkningen enkel.

Men utöver detta skulle jag vilja lyfta två andra viktiga diskussioner. Det ena är lärarbristen (vilket känns tjatigt och frustrerande att behöva göra om och om igen). Jag undrar vad det är som gör att svenska politiker har så svårt att förstå vilken oerhörd fara samhället står inför när hundratusentals barn i Sverige kommer att finnas i klassrum utan utbildade lärare. Skolverkets senaste prognos är att det kommer att saknas 80 000 lärare inom några år (det finns nu någonstans runt 240 000 lärare i Sverige).

Som jämförelse kan man titta på USA som har 300 miljoner invånare och där är man oroliga för man ser en lärarbrist på 112 000 i hela USA 2018. Om vi skulle räkna ut en lärarbrist av svenska proportioner skulle USA med en svensk lärarbrist/per invånare i landet skulle de i så fall sakna  2,4 miljoner lärare 2018.

I Holland har det varit lärarstrejk och stor uppståndelse för de tror att de kommer att sakna 10 000 lärare 2025. Detta på en befolkning på 18 miljoner. Med svenska lärarbristsiffror/invånare skulle de i Nederländerna då sakna 150 000 lärare.

Den svenska situationen är – som så många saker i vårt skolsystem unik och faktiskt katastrofal. Hur ser vi på kommande generationer? Hur ser vi på demokrati och kunskaper i landet? Vad håller vi på med?

Vi vet vad den svenska lärarbristen beror på. Läraryrkets arbetsvillkor och löneläge tillsammans med New Public Management där misstro och kontroll är det som gäller med en frikopplad skolmarknad, bristande likvärdighet och segregation som gör vissa skolor för jobbiga att arbeta på. Svenska lärare var de som mer än i något annat land ångrade sitt yrkesval i OECDs stora undersökning TALIS 2012.

Jag kan inte se någon annan lösning än att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Läget är för allvarligt för att likt Skolverkets generaldirektör hänvisa till goda exempel hos några huvudmän. Det tåget bör ha gått nu, 25 år efter kommunaliseringen. Friskolor bör naturligtvis finnas kvar men precis som de idéburna skolornas riksförbund skriver bör de inte drivas i vinstsyfte och de måste finansieras på ett annat sätt.

Ett återförstatligande är det enda sättet vi kan återställa förtroendet för och tilltron i systemet igen. När Göran Persson genom kommunaliseringen startade den process som vi nu borde börja se vägs ände på skriver han:

”Ambitionen att skolan skall vara likvärdig i bemärkelsen att den skall ge alla elever en god utbildning oavsett faktorer som bostadsort, ekonomiska förhållanden. kön och social bakgrund är grundläggande i skolpolitiken under efterkrigstiden. Om denna princip har den politiska enigheten varit stor.

Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.”

Lägg märke till ett par saker. Han skriver att den svenska skolan var unikt likvärdig och att det kring detta fanns en stor politisk enighet. Hur kunde skolan bli så likvärdig, var det enkelt? Nej, och om det skriver han följande:

”Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell. utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen. knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. (Prop 1989/90:41)”

Nu har vi en situation där dels kommunerna genom upprepandet av mantrat om självstyre och dels koncernerna med obegripligt stora pengapåsar får regera i debatt och politik och med lydiga politiker som går i deras ledband. Men så kan vi faktiskt inte ha det.

Alla svenska barn måste få gå i en bra skola i klassrum med bra och utbildade lärare som samhället litar på. Marknads- och kontrollskolan kan aldrig bygga det förtroendet. Det är dags att på allvar diskutera hur staten kan ta över ansvaret och börja med att återställa lärarkårens status och mandat.

Reagera på inlägget:

Den svenska skolsituationen är katastrofal

Skoldebatten rör på sig. Något annat kan man inte säga. Anna Ekströms inlägg är mycket läsvärt. Hon skriver bland annat:

”Nu 25 år senare kan vi se de negativa effekterna av tankefiguren med skolan som en tjänst på marknaden. Vi ser en ökad ojämlikhet. Vi ser ett förytligande av skolans uppdrag i profilering och marknadsföring. Vi ser ett tryck mot lärare och rektorer att sätta högre betyg än eleverna borde ha, därför att marknaden kräver det. Och vi ser en alltmer sofistikerad sortering av olika elever på olika skolor utifrån social och etnisk bakgrund. Vi ser en skola som i stället för att hålla ihop samhället och överföra ett gemensam bildnings- och kunskapsarv mellan generationerna separerar olika grupper från varandra och vittrar sönder det samhällsfundament som en gemensam bas av kunskaper och värden utgör.”

Och

”Vi vill att skolan ska vara en gemensam bildningsinstitution som kan upprätthålla samhällets demokratiska värdegrund och ge alla barn de kunskaper och förmågor som de behöver i livet. Det tror vi att den absoluta majoriteten av det svenska folket också vill!”

Missa inte heller de idéburna skolors riksförbunds ordförande Håkan Wiclander, som menar ungefär samma sak och skriver:

”Sverige står idag vid ett vägskäl. En majoritet av svenska folket ser inte framtiden för vinstutdelande företag inom skolan.”

Och:

”För vi vet ju några saker. Dagens kontrakt har lett till skolsegregation. Och svenska barn har tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Detta har skett samtidigt som betygen skenat iväg åt andra hållet! Vi har också sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt prägla skolsystemets aktörer.

Utredning efter utredning föreslår därför större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning med dokumentationskrav som resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag...”

Samt:

”Det är möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt – med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer också ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa.

Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.”

Jag håller med dem båda och återkommer till detta i slutet av det här inlägget.

Annars har ju debatten mycket rört sig kring den väldigt robusta studie som Jonas Vlachos gjort och som visar på hur friskolor inte minst de stora koncernerna systematiskt sätter högre betyg än de kommunala skolorna på samma prestationer. Detta visade egentligen redan OECD när de i senaste Pisa-undersökningen pekade på att svenska kommunala skolor, efter att man tagit hänsyn till socioekonomiska faktorer, faktiskt presterade bättre på provet (ett resultat som såg konstigt utmed tanke på betygsresultaten).

Detta kan ingen bli förvånad över om man betänker att friskolorna plockar ut en vinst som de genererar genom att hålla ner sina utgifter, vilket är detsamma som att hålla nere antalet lärare och behöriga sådana. I Academedias egna nyckeltalsdefinitioner som de gav sina investerare 2016-05-10 uttrycks detta tydligt.

Nyckeltalet ”Antal barn/elever” förklaras med texten: ”Antal barn/elever är den viktigaste drivaren för intäkter.” och nyckeltalet ”Antal årsanställda” med ”Antal anställda är den största kostnadsdrivaren för bolaget”. Så krasst uttrycker de sig. Eftersom uppdraget är att gå med så mycket vinst som möjligt är uträkningen enkel.

Men utöver detta skulle jag vilja lyfta två andra viktiga diskussioner. Det ena är lärarbristen (vilket känns tjatigt och frustrerande att behöva göra om och om igen). Jag undrar vad det är som gör att svenska politiker har så svårt att förstå vilken oerhörd fara samhället står inför när hundratusentals barn i Sverige kommer att finnas i klassrum utan utbildade lärare. Skolverkets senaste prognos är att det kommer att saknas 80 000 lärare inom några år (det finns nu någonstans runt 240 000 lärare i Sverige).

Som jämförelse kan man titta på USA som har 300 miljoner invånare och där är man oroliga för man ser en lärarbrist på 112 000 i hela USA 2018. Om vi skulle räkna ut en lärarbrist av svenska proportioner skulle USA med en svensk lärarbrist/per invånare i landet skulle de i så fall sakna  2,4 miljoner lärare 2018.

I Holland har det varit lärarstrejk och stor uppståndelse för de tror att de kommer att sakna 10 000 lärare 2025. Detta på en befolkning på 18 miljoner. Med svenska lärarbristsiffror/invånare skulle de i Nederländerna då sakna 150 000 lärare.

Den svenska situationen är – som så många saker i vårt skolsystem unik och faktiskt katastrofal. Hur ser vi på kommande generationer? Hur ser vi på demokrati och kunskaper i landet? Vad håller vi på med?

Vi vet vad den svenska lärarbristen beror på. Läraryrkets arbetsvillkor och löneläge tillsammans med New Public Management där misstro och kontroll är det som gäller med en frikopplad skolmarknad, bristande likvärdighet och segregation som gör vissa skolor för jobbiga att arbeta på. Svenska lärare var de som mer än i något annat land ångrade sitt yrkesval i OECDs stora undersökning TALIS 2012.

Jag kan inte se någon annan lösning än att staten tar över huvudmannaskapet för skolan. Läget är för allvarligt för att likt Skolverkets generaldirektör hänvisa till goda exempel hos några huvudmän. Det tåget bör ha gått nu, 25 år efter kommunaliseringen. Friskolor bör naturligtvis finnas kvar men precis som de idéburna skolornas riksförbund skriver bör de inte drivas i vinstsyfte och de måste finansieras på ett annat sätt.

Ett återförstatligande är det enda sättet vi kan återställa förtroendet för och tilltron i systemet igen. När Göran Persson genom kommunaliseringen startade den process som vi nu borde börja se vägs ände på skriver han:

”Ambitionen att skolan skall vara likvärdig i bemärkelsen att den skall ge alla elever en god utbildning oavsett faktorer som bostadsort, ekonomiska förhållanden. kön och social bakgrund är grundläggande i skolpolitiken under efterkrigstiden. Om denna princip har den politiska enigheten varit stor.

Vi har i Sverige nått långt när det gäller att uppnå detta mål. De internationella jämförelser som gjorts visar entydigt att skillnaderna mellan olika skolor när det gäller kunskaper och färdigheter hos eleverna är mindre i Sverige än i något annat jämförbart land.”

Lägg märke till ett par saker. Han skriver att den svenska skolan var unikt likvärdig och att det kring detta fanns en stor politisk enighet. Hur kunde skolan bli så likvärdig, var det enkelt? Nej, och om det skriver han följande:

”Under några decennier har skolväsendet i Sverige i grunden omorganiserats. Uppbyggnaden av det moderna svenska skolväsendet var inte okontroversiell. utan mötte misstänksamhet och ibland direkt motstånd både från kommuner och inom skolan själv. Utan en stark central styrning av skolan hade det, som redovisades i styrpropositionen. knappast varit möjligt att genomföra dessa stora förändringar av svensk skola. (Prop 1989/90:41)”

Nu har vi en situation där dels kommunerna genom upprepandet av mantrat om självstyre och dels koncernerna med obegripligt stora pengapåsar får regera i debatt och politik och med lydiga politiker som går i deras ledband. Men så kan vi faktiskt inte ha det.

Alla svenska barn måste få gå i en bra skola i klassrum med bra och utbildade lärare som samhället litar på. Marknads- och kontrollskolan kan aldrig bygga det förtroendet. Det är dags att på allvar diskutera hur staten kan ta över ansvaret och börja med att återställa lärarkårens status och mandat.

Reagera på inlägget:

Sidor