Annons

En ny variant av ”Det är lärarnas fel”?

Ett av de mest intressanta och för lärare relevanta forskningsresultaten på senare är de som Maria Jarl och hennes kollegor skriver om i boken ”Att organisera för skolframgång” (Natur & Kultur). Det är en studie som på ett ovanligt och tydligt sätt pekar på vad som skiljer väl fungerande från mindre väl fungerande skolor åt.

Det intressanta är också hur väl deras resultat stämmer överens med internationell forskning inom en hel mängd områden. Inte minst visar deras resultat på betydelsen av att lärare och ledning samarbetar. Både på ledningsnivå, mellan ledning och lärare och på lärarnivå är det utmärkande för de mer välfungerande skolorna att de samarbetar. Och bland lärarna är det samarbetet fokuserat på eleverna, men inte på eleverna i sig utan på undervisningen av dem. Man känner också ett stort kollektivt ansvar för alla elever och ett misslyckande med en elev är på dessa skolor ett misslyckande för hela kollegiet.

Det finns massor att säga om deras resultat, men det är inte mitt huvudsyfte med det här inlägget. Till exempel är det slående att man på de mer välfungerande skolorna har ett starkare inslag av lärarledd undervisning än man har på de icke så välfungerande. Detta stämmer väl med analyser av PISA som OECD redovisar för PISA 2012 och som McKinseyinstitutet har sammanfattat på ett effektivt sätt.

Men som sagt, det är inte mitt syfte med det här inlägget. Det jag vill belysa är att deras resultat kan användas som ett inlägg i ”Det är lärarnas fel”-debatten. För om det är så enkelt att bara lärarna samarbetar så löser sig allt. Bara de har höga förväntningar och undervisar och utvecklar undervisningen, vad väntar de på? Och naturligtvis ska vi läsa och göra vad vi kan.

Men så enkelt är det inte. För frågan är – har de här lärarna och skolledarna stöd av det system de jobbar i eller är det kanske så att de trots systemet och styrningen lyckats väl? Det finns rätt så många skäl att tro att det är det senare.

Jag möter ofta rektorer som tvekar i hur mycket de ska sitta med när lärare diskuterar sin undervisning. Varför? De tror att i och med att det är de som är lönesättande chefer så kommer inte lärare att våga säga vad de egentligen tänker av rädsla för att inte få löneutveckling.

Jag träffar också människor i systemet som pekar på att det inte finns någon anledning att samverka med andra skolor – då tappar de ju sin konkurrensfördel. Och i ett system med skolval och skolpeng gäller det ju att vara på tårna. Att locka elever är ju viktigare än något annat. Vi har ett system som är byggt på konkurrens, från hur lärarlöner sätts till hur skolor ska förhålla sig till varandra. Jag säger faktiskt ofta till rektorer, lärare och skolchefer att vi måste göra det rätta för barnen, att vi måste uppfylla skollagen ambitioner i första hand och motverka det destruktiva inflytandet av hur marknadssystemet fungerar.

Vi har nu svensk forskning som visar mycket tydligt på betydelsen av samarbete. Den kan vi lägga till högvis med internationell forskning som visar samma sak. Bör det inte vara politikernas ansvar att se till att systemet stödjer det vi vet fungerar istället för att skapa drivkrafter som leder till demontering av samarbete?

Att skapa ett system som stödjer och leder till det Maria Jarl och hennes kollegor har sett, istället för tvärtom?

Reagera på inlägget:

Nu är det upp till bevis för Sveriges alla kommuner

Det nya treåriga avtalet för 200 000 lärare och studie- och yrkesvägledare inom kommunal sektor är nu äntligen klart.

Det är ett skolavtal, som ska förbättra möjligheterna att arbeta som lärare och studie- och yrkesvägledare på ett kvalitativt sätt. Med bibehållen hälsa! Fokusfrågorna är arbetsmiljö och lönestrukturer. Jag tycker att medlarna har lyssnat på oss och gjort ett bra jobb med det tuffa uppdrag de hade.

Men det är nu det verkliga arbetet börjar, ute i kommunföreningarna och på varje skola. Resultatet av det nya avtalet har förutsättningar att bli bra, men det kommer krävas ett hårt lokalt arbete. Ett arbete som jag lovar ska få starkt stöd från centralt håll. Vi kommer bland annat ta fram stödmaterial och hjälpa våra ombud i det lokala genomförandet. 

När det gäller arbetsmiljön har det aldrig tidigare uttryckligen stått i det centrala avtalet att ett arbete ska göras ute på varje skola. Nu gör det så. Meningen är att det ska få effekt på varje arbetsplats, för varje lärare, för varje syvare. För att säkra att det verkligen sker ska arbetet utvärderas både centralt och lokalt, och i slutet av avtalsperioden ska resultaten analyseras.

Lärares löner har under de senaste åren ökat klart bättre än det så kallade ”märket”. Så länge lärarbristen består lär det fortsätta. Avtalet är därför fortsatt sifferlöst. Lönestrukturerna däremot behöver ses över. I avtalet står att arbetsgivaren ska arbeta strategiskt med lönestrukturen och att erfarenhet och kontinuitet ska värderas, vilket inte alltid skett tidigare. Det står också om en ”positiv livslöneutveckling”, ett begrepp som är otroligt viktigt för yrkenas attraktivitet. Det finns lärare som efter 20 år tjänar mindre än nyutexaminerade, som de dessutom ska handleda. Då är det klart att man inte är så motiverad att stanna i yrket. 

Inom kort startar vi Lönekampen 2018. Där ska Lärarnas Riksförbund visa vilka huvudmän som går från ord till handling och satsar på lärarnas löner 2018. Det måste löna sig att utbilda sig till lärare eller vägledare, oavsett var man arbetar. Vilka ska annars utbilda våra unga?

Det nya avtalet löser inte alla problem på en gång, men vi är otåliga och vill se förbättringar snabbt. Arbetet ska ske lokalt, ute i kommunerna och på skolorna. Ett avtal blir så bra som man gör det. 

Vi kommer att göra vad vi kan för att det här blir verklighet och jag hoppas att kommunerna tar det på allvar. Nu är det upp till bevis!

Åsa Fahlén, ordförande Lärarnas Riksförbund
Ledare i Skolvärlden #8 2018

Reagera på inlägget:

Skolan kan inte bygga på tävlan mellan lärare

När jag var 11 tog jag för första gången ställning politiskt. Det var 1988 och Miljöpartiet kom in i riksdagen för första gången. Bara något år senare blev jag medlem i ett politiskt ungdomsförbund och var politiskt aktiv i 26 år. Jag upplevde hur solidaritet och gemenskap kunde skapa framgång och förändring.

För mig var det därför också ett självklart val att bli medlem i ett fackförbund när jag började arbeta. Under åtta år, mer än halva mitt lärarliv, var jag lokalombud och skyddsombud för Lärarnas Riksförbund och har gjort många olika saker inom ramen för mitt fackförbund. Jag la både avlönad och oavlönad tid för att förändra och förbättra för den kollektiva saken. För solidariteten med kollegor och hela mitt yrke, om man så vill.

Men under min tid som lärare har det ändå funnits en trend som jag kunnat göra väldigt lite åt: individualiseringen. Från de avtal som gjort oss till tävlanden om lönekronor till regeringars lönelyft och karriärreformer som skjutit solidaritet och yrkesheder i sank.

”Du ska återerövra din lön varje läsår” sa en rektor till mig för inte så länge sedan.

Många lärare går till jobbet varje dag med en känsla av att de går till en tävling. Som att det är en löpartävling eller ett cykellopp som ska genomföras. Allt för att inte hamna längre ned i rankingen hos rektor inför “lönesättande samtal”. Att halka ner, prestera sämre eller – GUD FÖRBJUDE – ha missnöjda kunder kan kosta tiotusentals kronor om året. Miljoner under ett yrkesliv.

Under mina 15 år i skolan har jag upplevt en trend där fokus på alla plan gått från att  handla om vad vi kan göra tillsammans till att handla om vad den enskilde ska prestera. Och som vi sväljer det när vi marknadsför oss, bloggar och twittrar om allt som är bra och fantastiskt. Hur vår skolkoncern möjliggör våra drömmar eller att just mina elever minsann presterar fantastiskt mest hela tiden. Vilket värde vi skapar när vi hela tiden syns. Men vi berättar aldrig om baksidan. När vi går in i väggen, vilka som inte orkar eller hamnar efter, om någon elev faktiskt misslyckas, om vi var dåliga just den där lektionen med 8C när vi skulle förklara hur den transatlantiska slavhandeln gick till. För att berätta om baksidorna kostar.

Ingen vill vara den svage läraren i ett system där den individuella prestationen är det som belönas. Och bestraffas.

Så där står den enskilde läraren med tvättad hals, med mössan i handen och tvingas anpassa sig efter individualiseringens stenhårda ranking. I bästa fall har hen en chef som ser igenom fasaden, i sämsta fall en chef som gör sitt bästa för att spika fast ytterligare brädor.

Den individualiserade lärarkåren är en av så många pusselbitar som måste lösas om vi ska kunna få en bra skola igen. Men det krävs ansträngningar. Det krävs läraravtal som bryter den och lyfter upp de som varit minst gynnade och det krävs politisk vilja att se att läraryrket och skolan inte kan bygga på tävlan mellan lärare.

Men det krävs också tillit. Tillit till att lärare kan sitt jobb, vill göra sitt jobb och faktiskt försöker göra sitt jobb. Utan att återerövra sin lön, eller berätta hur fantastisk man är på sociala medier.

För även en lärare utan en blogg kan faktiskt vara alldeles fantastisk!

 

 

Reagera på inlägget:

Föräldrar riskerar skada barn för livet genom skolvalet

Jag var för några veckor sedan organisatör av och deltagare i ett internationellt forskarsymposium om likvärdighet i skolan. Symposiet arrangerades av Kungl. Vetenskapsakademien och Wenner-Gren stiftelserna. En av de som presenterade, Ulrich Trautwein, lyfte betydelsen av att man i diskussioner om utformning av reformer i skolan också lyfte den kunskap som finns om psykologiska mekanismer. Helt enkelt ta hänsyn till att skola påverkade ungdomar på många sätt, och inte minst psykiskt.

Han gjorde det genom att redovisa data som visade att det hände saker om man placerade tidigare ganska väl presterande elever i klasser där de inte längre låg i den övre halvan av prestationerna. Det vill säga om de istället för att uppleva sig som de mest begåvade helt plötsligt befann sig under mitten. Man kunde man se att detta påverkade deras syn på sig själva för lång tid framåt. Ja, det fanns faktiskt longitudinella data som gjorde att man kunde visa att de efter 50 år fortfarande påverkades negativt av det.

Vilket fick mig att tänka på de svenska skolvalssystemen (Ja – för vi har ju minst tre: ett för kommunala grundskolor, ett för privata och ett för gymnasieskolan).  

Vi vet också om att svenskfödda och välutbildade föräldrar gärna samlar ihop sina högpresterande barn på vissa skolor. (För den som tvivlar på det kommer det en rapport i höst på Arena Idé som sammanfattar situationen i 30 svenska kommuner).

De friskolor i Sverige som tar ut vinst kan man säga lever på detta som man i forskning kallar ”Cream skimming”. Man attraherar de mer lättundervisade eleverna. I ett system som det svenska där man får göra vinst på skattemedel kan man genom att inte ha så många eller så välutbildade lärare på så vis skapa vinster till sina aktieägare.

De föräldrar som gör valet att placera sina barn på dessa segregerade skolor verkar inte bry sig om att lärarna på de skolorna mer sällan är utbildade, att lärartätheten där är lägre, att den relativa effektiviteten är lägre än på kommunala skolor (enligt OECD), att man på de skolorna gärna sätter glädjebetyg, eller att de betalar sina lärare mindre (vilket kanske inte ökar deras motivation för jobbet).

Men inte bara det alltså. De riskerar i och med det valet också, enligt forskningen jag nämnde i början, att skada sina barns självförtroende och göra dem mindre motiverade och ge dem lägre självkänsla för resten av deras liv.

Men det är väl smällar man får ta.

Upplevd valfrihet (och avskildhet) för eliten är ju viktigare än de demokratiska grunderna för samhället (OBS: ironi).

Källa för den intresserade: It’s Not Only Who You Are but Who You Are With: High School Composition and Individuals’ Attainment Over the Life Course.

Reagera på inlägget:

Stackars de lärare som inte är starka nog

Relaterat

Som verkande i skolbranschen känns det nästan lite surrealistiskt att följa turerna i läraravtalsrörelsen. Vi har enligt OECD:s TALIS den lärarkår som mest av alla lärarkårer i OECD ångrar sitt yrkesval. Vi vet att de jobbar för mycket och med fel saker. På grund av detta har vi en av västvärldens allra allvarligaste kriser vad gäller lärarförsörjning. Det är en katastrofal situation som även om vi börjar göra bra saker nu kommer att påverka vårt samhälle i decennier framåt.

Under samma tid läser jag Michael Fullans självbiografi ”Surreal change” Michael Fullan var arkitekten bakom delstaten Ontarios mycket lyckosamma skolreformer. Han lade grunden för de strategier som vände situationen i Ontario, där ett offentligt skolsystem på nedgång blev ett av de skolsystem man åker till från hela världen för att lära sig något om hur man återbygger förtroendet för ett skolsystem, ökar likvärdighet och resultat samt hur man skapar strategier för utveckling av skolans professioner. I boken beskriver han hur ett av de första stegen de tog var att de slöt fred med lärarfacken. De insåg att utan att ha lärarna med sig på tåget kunde de inget göra.

Det blir surrealistiskt att då i den svenska situationen inse att arbetsgivarparten i Sverige, istället för att dramatiskt förändra lärares vardag, bråkar om smådetaljer. Det är som om de hamnat i autorepeat. Oavsett läget ska förhandlingar drivas på samma sätt. Det är faktiskt skamligt.

Men med det sagt kan jag kanske tycka att det också är skamligt att inte Sveriges lärare genom sina fackföreningar skickar en starkare signal om den oro man bör känna för situationen. Vi behöver kraftfulla förbättringar för lärarkåren – och det snabbt – för att vända på situationen på lång sikt. Och då går man med på ett avtal där det hänger på arbetsgivarnas goda vilja om det ska bli bättre.

Man frågar sig vad det finns för anledning att samma arbetsgivare helt plötsligt ska komma på bättre tankar efter 25 år? Som jag förstår det betyder avtalet att man nu, utan någon egentlig styrning ska se över alla lärares arbetsbörda lokalt. Det vill säga: Det blir upp till varje individuell lärare att vara påstridig.

Jag lyfte detta till Johanna Jaara Åstrand på Facebook. Hon svarade mig att: ”Nej, avtalet ålägger kommunerna att vidta de åtgärder som krävs för att minska arbetsbelastning och sänka sjuktal. Dessutom ska arbetstidens innehåll på individnivå åskådliggöras och praktiska metoder användas för att skapa balans mellan arbetsuppgifterna inom arbetstiden.”

På vilket jag svarade: ”Det är precis vad jag sade på individnivå”.

Resultatet är inget som får Åsa Fahlén, ordförande för Lärarnas riksförbund att jubla. Hon säger till Skolvärlden:

– Man gör inte vågen över det här avtalet, så är det inte. Men det innehåller tillräckligt många bra delar för att jag tror att det kan göra skillnad.

Hon menar att avtalet är en medlarprodukt, och därmed en kompromiss, men att facken fått gehör för en hel del av sina synpunkter. 

– Menar man allvar från SKL:s sida att man vill göra någonting åt det här så är det upp till bevis nu. Det här avtalet ger goda möjligheter.

Individ istället för kollektiv. Stackars de lärare som inte är starka nog. Vad har vi då fackföreningar till egentligen? Det här är ju en medveten strategi från arbetsgivaren för att minska fackföreningarnas makt. Det är i kollegiala och gemensamma regler som varje lärare skulle kunna få stöd. Men nu ska varje lärare på varenda en av de 8 000 skolor vi pratar om i 290 kommuner ta en kamp med luddiga skrivningar som hjälp. Hur troligt är det att det hjälper oss med lärarkrisen? Vad finns det för grund att hoppas?

Ärligt?

Här är en av de viktigaste anledningarna till att staten måste bli en part i detta. Vi kan inte låta vår gemensamma framtid bestämmas av snäva kommunala budgethänsyn eller friskolevinstmarginaler.

(Att låta friskolorna bara få göra vinst på något annat än lärarlöner kanske vore en bra idé förresten?).

 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor