Annons

VFU:n riskerar att sänka lärarutbildningen

Relaterat

Verksamhetsförlagd utbildning, eller VFU som det förkortas, är en av de absolut viktigaste grundbultarna i lärarutbildningen. Varför? För att det är under VFU:n som lärarstudenten för första gången möter läraryrket. Allt innan VFU:n och allt mellan VFU-perioderna har varit teoretiskt och didaktiskt på ett sätt som ibland inte går att koppla samman med den faktiska verkligheten. Kurslitteraturen lär oss mycket under utbildningens gång, men vad gör vi när vi möter en situation eller hamnar i ett läge som kurslitteraturen inte förklarat? Det är precis det som vi behöver handledaren och VFU-platsen till.

Men det mer primära med VFU:n är hitta vår lärarroll, den rollen som är unik för mig. Jag har aldrig lärt mig så mycket om läraryrket och om mig själv som jag har gjort under mina praktikperioder. Chansen att direkt kunna ställa frågor till en verksam lärare om undervisningsstilar och metoder går inte att mäta med att ställa frågor till en föreläsare på universitetet. Det är två helt olika saker och det märks mycket tydligt om man lyckas få en bra VFU-plats och handledare.

Vad är det då som brister när det kommer till VFU?

Det är faktiskt en hel del saker som inte fungerar, men den största bristen, enligt mig, är att det är stor skillnad mellan om du får en bra eller dålig VFU-plats – beroende på vilken handledare du får. Det är som om handledarna inte fått samma handledarutbildning.

Jag har själv varit med om detta. Min första praktikplats var överlag bra, men min handledare förstod inte vad som förväntades av hen. Jag fick ingen feedback efter min undervisning, fick inte se gamla lektionsplaneringar, hen var inte intresserad av mina lektionsplaneringar, hade ofta inte tid att handleda. Den första VFU-perioden är det ganska tufft att känna sig ensam för man är så vilsen i vem man är, om läraryrket verkligen är rätt och vad som är rätt eller fel.

Min andra VFU-period gjorde att jag gick från osäker till säker. Min handledare visade mig gamla lektionsplaneringar och sa att jag skulle sno åt mig allt jag kunde. Hen kommunicerade ofta med mig, uppmärksammade snabbt vad jag behövde jobba med och la aktivt upp moment med mig som skulle göra att fokus låg på just det. Hen, tillsammans med sina lärarkollegor, hade skapat ett schema för oss lärarstudenter där vi skulle få möta hela läraryrket, så en gång i veckan hade vi olika möten; läsårsplanering, likabehandling, bedömning, elevhälsan, möte med rektorn, osv. Framför allt hade min handledare tid för mig och hen behandlade mig som en av kollegorna.

Hur påverkade detta mig som lärarstudent? Jag kände efter min andra VFU-period att jag fortfarande ville bli lärare, att jag hade hittat vem jag kommer bli som lärare men viktigast av allt var allt jag lärde mig. Om läraryrket, om olika situationer, om mig själv.

Men det här är inte den enda bristen. Det är till exempel idag inte ett krav att din handledare ska vara behörig handledare, det vill säga ha gått en handledarutbildning. Många lärare vill inte handleda lärarstudenter för att de inte har tid och kanske inte får någon ersättning för det.

Det måste skapas nationella riktlinjer för VFU där det står klart och tydligt att alla handledare ska få och ha en likvärdig och adekvat handledarutbildning för att öka lärarstudentens chans att få en likvärdig och adekvat VFU-upplevelse, hur ersättning för handledare ska se ut och fördelas, hur mycket lärarstudenten förväntas undervisa och vad som gäller om handledaren ber lärarstudenten ta över undervisningen för att hen ska iväg samt avsatt tid för handledarna att handleda.

Om vi lyckas vända den onda VFU-spiralen så finns det en god chans att utsikten för morgondagens lärarutbildning kommer vara ljus.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vi sneglar på Nordamerika när vi skapar karriärstegar för lärare

Från departementet kom ett pressmeddelande i slutet av mars som handlade om att arbetet med att stärka läraryrket ska fortsätta.

Det handlar om att försöka få flera att vilja bli lärare. Det handlar också om att försöka att skapa bättre möjligheter för lärare att kunna utvecklas vidare i läraryrket.  

Många varken orkar eller vill vara lärare hela livet. Det ligger ett förslag om en så kallad ”karriärstege”, det vill säga en snitslad bana att följa mot högre höjder inom professionen. Nu är det alltså inte fråga om att byta yrke.

Det är inget nytt. Det finns ”karriärstegar” i stort sett vid alla amerikanska universitet i alla möjliga områden. Dessa ”carrier-ladders” kan man oftast studera om man går in via universitetens hemsida och söker.

Det finns olika sätt att bygga upp karriärstegar, eftersom de oftast bygger på det egna universitetets grundutbildning. De har naturligtvis också gemensamma drag. Det har länge funnits karriärstegar i Nordamerika och amerikanska lärare har sedan länge meriterat sig och gått vidare via karriärstegarnas rekommendationer. Vi importerar nu dessa idéer. Vi är sedan lång tid tillbaka vana att importera nymodigheter till lärarutbildning och skola från Nordamerika.

Svenska lärare har på helt egna initiativ kompetensutvecklat sig vid landets lärosäten sedan lång tid tillbaka utan karriärstegar. Jag minns att typstudenten vid Högskolan i Gävle på fristående kurser i många undersökningar var ”en medelålders yrkesarbetande kvinnlig lärare”. Många lärare gick ut och in på högskolan och var imponerande belästa och meriterade som inte arbetsgivarna brydde sig om.

Att värdera en lärarutbildning för fortsatta högre studier har varit komplicerat och många som skulle ha läst vidare har fått ta omtag, det vill säga ”läsa om” akademiska kurser för att bli behöriga att gå vidare.

Jag är själv ett bra exempel på detta. Jag fick 1979 läsa in en fil. kand. examen ovanpå lärarutbildningen, eftersom den inte var värd någonting i akademin, när jag skulle gå forskarutbildning. Detta nedsättande sätt att betrakta lärarutbildning har förekommit även senare. Det har funnits och finns stora problem att värdera grundläggande lärarutbildning på vägen mot högre studier på avancerad nivå och forskarutbildningsnivå.

Jag har hjälpt många lärare vidare inom akademin, oftast genom besvär över beslut. Resultatet i tillgodoräkning har oftast dessvärre blivit klent.

Det här med ”karriärstegar” är naturligtvis rätt och riktigt. En lärarutbildning räcker förstås inte hela livet ut. Kunskapsutvecklingen går snabbt och skolan måste hänga med när det gäller nya fakta och ny forskning, men också nya metoder och yrkesredskap. Regeringen ser att det behöver finnas bättre möjligheter att göra karriär inom läraryrket – utan att behöva byta yrke och arbetsplats.

Björn Åstrands utredning ”Med undervisningsskicklighet i centrum – ett ramverk för lärares och rektorers professionella utveckling” är nu början på ett statligt program för lärares och skolledares professionella utveckling. Det är komplicerat att skapa ett program för att utveckla läraryrket som profession, samtidigt som det ska utgå från de olika behov som lärare, skolor och huvudmän har. Å ena sida styrning, å andra sidan frihet. I Nordamerika syns lärare välja fritt sin egen karriär och karriärväg. I Sverige styrs de hårdare.

Därför behöver ”karriärstegarna”, säger regeringen, utvecklas så att professionen kan hänga nära samman med tilldelat ansvar och mandat. De som har ansvar för den kompetens som behövs i den egna skolan behöver ha möjlighet och mandat att påverka vilken kompetensutveckling som behövs. Individernas ambitioner och önskemål till utveckling behöver också bli mötta. Både styrning och frihet, hur det nu ska gå ihop?

Till detta, menar regeringen, behövs en nationell struktur för att möjliggöra framtida karriärvägar och vidareutveckling. Frågan är om det räcker med en enda struktur? I Nordamerika är det många olika strukturer. I Sverige har varje lärosäte sin egen lokalt utvecklade grundutbildning till lärare och behöver därför, enligt mitt sätt att se, en egen lokal ”karriärstege” också.

Arbetsgivarna behöver bli tydligare i att formulera både kortsiktiga och långsiktiga behov för medarbetares kompetensutveckling och föreslå hur denna kompetensutveckling som behövs kan möjliggöras. Är det dags att damma av och återupprätta det gamla B-avdraget? (Det betyder lön under studierna med ett visst avdrag på lönen).

Dessutom måste systemet med ”karriärstegar” vara anpassat till hur den svenska modellen för arbetsmarknaden fungerar och dessutom klara av att möta lokala behov och skilda förutsättningar hos enskilda skolor. Så många krav som måste vara uppfyllda innan Sverige får en karriärstege. Hur fungerar det inom andra professioner? Snitslar man banor till ingenjörer och ekonomer?

Det behöver skapas en nära samverkan mellan skolhuvudmän och universitet och högskolor om vi nationellt ska möjliggöra en gedigen professionsutveckling på vetenskaplig grund. Det behöver också byggas på beprövad erfarenhet så som det görs i Nordamerika. Universitet och högskolor ska vara basen i det framtida systemet.

Staten behöver förbättra utbudet av utbildningar och främja denna samverkan menar regeringen. Här kommer också, menar man, Cecilia Christerssons utredning om praktiknära forskning som en viktig pusselbit.

Utöver detta måste man också låta professionen bestämma när det kommer till bedömningar av skicklighet inom det egna ansvarsområdet. Det kan varken stat eller arbetsgivare ta över. Det är bra, men här är det nu många kockar som ska laga soppan.

Reagera på inlägget:

Nya antagningssystemet kommer förbereda lärarna bättre för verkligheten

Relaterat

En granskning av förslaget ur blivande lärares perspektiv och ur yrkesverksamma lärares perspektiv. Det låter fantastiskt. Ett nytt ramverk för antagning till högre utbildning i allmänhet och lärarutbildning i synnerhet är på gång. Inte en dag för tidigt. Antagningen ska moderniseras och anpassas till samhällets behov. Det låter bra. Helt nödvändigt för blivande studenter i allmänhet och blivande lärarstudenter i synnerhet. 

Den som studerat utbildningskataloger och webbsidor för högre utbildning och har försökt att tillämpa nuvarande intagningsbestämmelserna applåderar. Inte ens professionella studievägledare har förstått sig på det nuvarande antagningssystemet. Lärarutbildningen har exempelvis varit den utbildning som haft flest särskilda behörighetskrav. 

Fuskas gör det på högskoleprovet också. En provledare som skulle hjälpa till att stoppa fusk, avslöjades som en del i ett fusknätverk. Rapporter visar också sedan långt tidigare att betyg sätts godtyckligt. Hur rättssäkert blir då den nya antagningen till högre utbildning och till lärarutbildning? 

Antagningssystemet ska i framtiden ha fokus på kompetens och nu ska man åter igen värdera arbetslivserfarenhet. Betygen ska tonas ned. Kompetenssom begrepp skall ersätta. Kompetens kan definieras som färdigheter eller egenskaper man använder för att uppnå det som krävs i en given situation. Alla kompetenser behöver sedan definieras och man behöver titta på vilka beteenden som är kopplade till kompetensen. Dessa ska beskrivas, bedömas och vägas ihop och vara grunden för antagning. Skolvärlden hade en intressant lista på lärarkompetenser som kan ge en uppfattning om vad det handlar om: 

1. Lärarlegitimation 77 %, 2. Pedagogisk 28 %, 3. Positiv 26 %, 4. Kreativ 25 %, 5. Flexibel 24 %, 6. Driven 23 %, 7. Nyfiken 20 %, 8. Ansvarsfull 14 %, 9. Tredje språk 13 %, 10. Initiativtagande 11,6 %, 11. Lyhörd 11,1 %, 12. Social 10,6 %, 13. Strukturerad 10,2 %, 14. Ledarskap 9 %, 15. Inspirerande 6 %.

Vissa utbildningar, exempelvis lärarutbildningen, skall dessutom få särskilda antagningskrav exempelvis i form av lämplighetsprov. Det är inte alls så enkelt, som det låter. Begreppet lärarlämplighet är ett mycket komplicerat begrepp, svårt att definiera och svårare mäta. Högre utbildning är dock viktigare än någonsin, men antagningskraven har varit komplicerade, men blir det mindre komplicerat om den nya förslaget går igenom? 

Idag finns det 100 000 nya lediga jobb som måste fyllas. Många av dessa jobb är lärarjobb.  Digitalisering och robotisering gör också att kompetensutveckling är nödvändig. 

Det är livslångt lärande det handlar om åter igen. Senaste stora satsningen på detta var i början av 2000-talet. Alla ska åter igen kunna studera hela livet. Det är utmärkt för trötta och slitna lärare som kan få påfyllning av nya kunskaper. Framtidens campus ska fyllas av människor i olika åldrar. Den nu rådande åldersrasismen ska tydligen avskaffas också? 

För att detta scenario ska bli möjligt krävs ett annat antagningssystem. En ny proposition ska läggas fram. Som fokuserar på kompetens, och ställer krav och samtidigt öppnar nya vägar. Det är tre grundstenar i förslaget. Den första grundstenen: Grundläggande behörighet ska uttryckas i kompetenser. Detta sätt att bedöma blivande studenter ska då se till att de som kommer in, ska ha de kompetenser som ser lättare till att de kan komma ut. Det ska alltså tydliggöras vad som krävs för att klara av en högskoleutbildning exempelvis till lärare. Detta har inte tidigare varit på agendan. Framför allt ska det nu fungera så, för dem som tagit en annan väg än gymnasieskolan. 

Gymnasieskolan skall alltså inte vara grundplåten för att antas. Det är intressant. Vad kommer detta att betyda egentligen? Det ska också utvecklas nytt behörighetsprov för att värdera bland annat arbetslivserfarenhet. Vad händer då med högskoleprovet? Ska det finnas två prov? Ett teoretiskt och ett mera praktiskt? Hur ska det nya provet bli mera rättssäkert? 

Den andra grundstenen: Det ska vara möjligt att centralt ställa särskilda krav till vissa utbildningar, exempelvis lämplighetsprov för lärarutbildningen. Den tredje grundstenen: Urvalet bland dem som blir behöriga kommer att fortsättningsvis utgå från att minst en tredjedel ska antas utifrån betyg, minst en tredjedel utifrån resultat från högskoleprovet och högst en tredjedel utifrån av högskolan bestämda urvalsgrunder. 

I propositionen förtydligas även att det ska gå att anta en mindre andel än en tredjedel utifrån högskoleprovet till utbildningar där det råder låg kon­kurrens om platserna och där högskoleprovet har en dålig förmåga att förutse studieframgång. Målet med det är att fler ska kunna läsa klart utbildningarna. Idag är avhoppen oroande stora från vissa studievägar.

Regeringens proposition har för avsikt att skapa fler vägar till högskolan och lägger fokus på kompetens. Kärnan är både och, dvs. både krav och rätt. Det är en politik som kommer skapa fler vägar till högre studier, men också göra det tydligare vad som krävs för att studera på högskolan. 

Det kommer att skapas bättre möjligheter att studera till lärare och att studera vidare för yrkesverksamma lärare i Sverige. Det nya antagningssystemet kommer också att främja ett tryggare arbetsliv.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Inträdesprov löser inga problem

Relaterat

Nu är det dags igen. Högskoleministern Helene Hellmark Knutsson föreslår lämplighetsprov för intagning till lärarutbildningen. För vilken gång i ordningen? Jag har tappat räkningen. Inträdesprov löser inte vare sig skolans eller lärarutbildningens kvalitetsproblem.

Först en tillbakablick: Inträdesproven upphörde 1968, då seminariet ersattes med lärarhögskolan. Det har förekommit lokala inträdesprov sporadiskt och det förekommer även idag, 2018, exempelvis vid några universitet och högskolor.

Dessa inträdesprov arrangerades lokalt och de ägde rum under en till tre dagar. Seminarierna fylldes ett par gånger per år av nervösa blivande seminarister, som fått en inbjudan att delta. Inträdesprov genomfördes både till höst- och vårintag. Upp till fem delprov kunde förekomma.

Ett exempel från Folkskoleseminariet i Gävle, sensommaren, 1964: En lärare i pedagogik samtalade med den blivande seminaristen om varför han/hon ville bli lärare och vilken bakgrund den sökande hade, och om den lämpade sig för att studera till lärare. Därefter kom två lektionsliknande prov, som handlade om förmågan att kunna berätta och beskriva. Ibland engagerades övningsskolans elever, men lika ofta var det seminariets lärare som var åhörare.

Seminaristerna fick ett ämne och endast en kort stund att förbereda sig på, för att sedan framföra denna presentation. Seminaristerna fick också prov i övningsämnena och de fick såväl sjunga upp, som spela upp, eftersom musik var obligatoriskt för småskollärare. Det samlade resultatet av inträdesprovet vägdes samman med examensbetyg från realskolan eller från gymnasiet. Några motiveringar gavs inte till de bortsorterade.

Dessa inträdesprov sades mäta ”lärarlämplighet”. Ett begrepp som är synnerligen svårdefinierat och svårt att mäta.  

Om inträdesproven över huvud taget mätte någonting diskuterades, eftersom olämpliga studenter ändå kom in och dessvärre kom de också ut som lärare. (I vilken yrkesutbildning går detta att förhindra, förresten?)

Någon utvärdering fanns inte, för dessa inträdesprov, och tilltron till inträdesprovens sorteringsförmåga var högeligen blandad. Det var rutinerade lärarutbildare som administrerade proven. De hade sett många blivande lärare och de hade naturligtvis erövrat en viss förmåga att se om en person hade förutsättningar att utbildas till lärare eller inte. Det man förmodligen tittade på var kontaktförmågan, kommunikationsförmågan och intresset och engagemanget. Inträdesproven avvecklades och antagningen blev mer enhetlig i högskolan 1977.

Lärarlämplighet, eller förutsättningar för att utvecklas till en god lärare, är ett komplicerat begrepp. Man kan inte mäta det som krävs genom några hemsnickrade inträdesprov. Det finns inte heller så många rutinerade lärarutbildare idag som har förmåga att sortera bort olämpliga lärarstudenter. Idag finns förresten inga lärarutbildare alls. Det finns lärare i högskolan med tjänstgöring på lärarprogrammet och det är något annat än en rutinerad lärarutbildare.

Förr fanns det krav på lärarutbildare att de skulle ha egen lärarutbildning och egen erfarenhet av skolan, men några särskilda krav finns inte på högskolan idag. Lärarprogrammet har blivit hela högskolans program med allt vad detta innebär.

Det är viktigt att först och främst se problemet ur studenternas perspektiv. Det handlar om att hjälpa de studenter som inte platsar i läraryrket. Att vara lärare och inte ha förutsättningar för läraryrket är en ren katastrof såväl för individen själv, som för alla som individen möter.  

UKÄ menar att det idag finns en hel rad olämpliga studenter, som borde avskiljas från lärarutbildningen. Många auktoriteter anklagar lärarutbildningarna för att de inte har fullgjort sin uppgift när de examinerat lärare som absolut inte borde ha blivit lärare. Kanske ligger det något i anklagelserna. Men det gäller andra utbildningar också, förstås.

Vad kommer återinförandet av inträdesprovet till lärarutbildningen att betyda? Idag finns det knappast någon möjlighet att kasta ut dem som arbetar i skolan utan någon som helst utbildning. Om det inte finns tydliga krav på att lärare ska ha adekvat lärarutbildning, så hjälper det knappast att avhysa lärarstudenter från lärarutbildningen, då de utan vidare kan börja arbeta som outbildade och obehöriga lärare istället.

De flesta människor anser sig dessvärre vara experter på skolan. Alla vuxna har gått i skolan i många år och tycker sig veta vad de pratar om. Dessa ”kvasiexperter” är förödande för skolan. Det finns ett politiskt tyckande på en mycket svag grund, om hur vi ska göra för att komma till rätta med skolans problem. De som egentligen borde tillfrågas om skolans problem är de utbildade och utexaminerade professionella lärarna som arbetar i skolan.

Till skillnad från andra verksamheter, exempelvis vårdområdet, betraktas lärarna snarare som en del av skolans problem, än de experterna på skolans område som de faktiskt är. Lärare hörs inte och de tillfrågas inte.  Det har att göra med att lärarna också sitter på de anklagandes bänk och utgör skolans problem, enligt många kvasiexperter. Skolans lärare är de som ställs inför detta politiska tyckande som resulterar i ständiga omorganiseringar efter vad som för tillfället är politiskt korrekt. Nu är det exempelvis politiskt korrekt att tycka att inträdesprov är en bra modell för ”att skilja agnarna från vetet.” Inträdesprov är absolut ingen som helst garanti för att vi inte får in mindre lämpliga lärarstudenter i lärarutbildningen.

Jag instämmer till fullo i före detta kanslern Anders Flodströms yttrande i LR:s tidning: ”Alla ska komma in på lärarutbildningen - men alla ska inte komma ut.”

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor