Annons

8 saker jag önskar jag hade vetat om lärarutbildningen

Hej, kära och älskade lärarstudent.

Välkommen till en utbildning fylld med tuffa utmaningar och jobb. Välkommen till en utbildning som är fantastiskt rolig att läsa och välkommen till en värld fylld med möjligheter!

När jag påbörjade min lärarutbildning hösten 2015 gav min omgivning mig bara kommentarer som ”det är en bra utbildning eftersom du garanterat får jobb” och ”5 och ett halvt år kommer gå fort, lärarutbildningen är ju enkel!”. Jag har önskat många gånger under min lärarutbildning att det senare hade stämt, för det är inte alltid så enkelt. Lärarutbildningen har/har haft låga antagningspoäng och den generella uppfattningen är därför att det är en enkel utbildning. Men det ÄR inte det. Många avhopp från landets lärarutbildningar vittnar om att lärarutbildningen kräver en del som man inte är beredd på.

Och jag vill att du som ny lärarstudent förstår att det krävs en del jobb för att ta sig igenom en lärarutbildning. Därför har jag nu listat 8 saker som jag önskar att jag som nybliven lärarstudent hade vetat om lärarutbildningen den där hösten 2015:

1. Något jag önskar att jag visste i början av min lärarutbildning var hur mycket fokus som skulle ligga på ämneskunskaper framför förberedelserna inför att stå i ett klassrum och vara lärare. Hur man faktiskt möter elever i klassrummet får helt stå tillbaka till förmån för ämneskunskaper. På den lärarutbildning som jag går har vi åtta kurser som förkortas UVK (utbildningsvetenskaplig kärna), det vill säga åtta kurser som ska behandla skolans historia, allmändidaktik och annat som är rent professionsrelaterat.

Och visst, det låter ju jättebra med UVK. Jag vet att jag såg fram emot dessa kurser just på grund av att jag såg fram emot didaktik- och pedagogikkurser. Men istället är UVK-kurserna någonting som man enkelt tar sig igenom för att de är flummigt uppbyggda samtidigt som ämneskurserna mer handlar om att möta en massa höga krav.

MEN! Här vill jag förbereda dig som ny lärarstudent på att om du går in på en UVK-kurs med rätt inställning så kommer du faktiskt lära dig någonting; även om UVK-kurserna tenderar att bli flummiga så ta dem ändå på allvar och ta reda på vad i varje sådan kurs du själv vill och behöver lära dig i det område kursen behandlar. Det finns egentligen väldigt mycket att hämta ur UVK-kurserna, men de tenderar vara förslappade och inspirationslösa.

2. Jag önskar också att jag hade vetat att lärarutbildningen praktiskt taget förutsätter att alla som läser lärarutbildningen förstår redan från början vad didaktik, metodik och pedagogik faktiskt innebär. Föreläsarna rabblar igenom dessa begrepp som om det är självklart och som om alla vet hur det ska hanteras och hur det kan ta sig uttryck. Hade jag vetat om att lärarutbildningen räknade med att jag som ny lärarstudent bara skulle begripa allt vad didaktik och pedagogik innebär, så skulle jag varit mer förberedd på att jag hade behövt läsa rätt mycket vid sidan om och att jag framför allt hade fått lära mig det mesta av det under min VFU.

3. I början av utbildningen så är man väldigt ivrig. Man vill vara på hugget, plugga i tid och ha läst allt inför alla föreläsningar. Därför köper man också på sig alla böcker så fort kurslitteraturlistan kommer ut på högskolans eller universitetets hemsida.

GÖR. INTE. DET.

Jag la oerhört mycket pengar på böcker som jag inte ens behövt öppna. Många gånger fokuserar en kurs nästan mer eller mindre helt på bara en enda bok, och att då ha lagt 2 000 kronor på tio böcker är väldigt onödigt. Avvakta med att köpa boken tills du haft din introduktion i varje kurs, där går de alltid igenom vilken bok som är viktigast (även om de alltid försöker lura i en att alla böcker kan vara bra att ha).

OBS! På ett och ett halvt år har jag i princip inte köpt en enda ny kursbok; kolla alltid på Campusbokhandeln, Studentapan eller Kurslitteratur ifall det finns något begagnat. Eller ännu bättre; LÅNA PÅ STADSBIBLIOTEKET ELLER SKOLANS BIBLIOTEK!

4. När det var dags för mig att gå ut på min första VFU (verksamhetsförlagd utbildning, aka praktik) var jag väldigt nervös. Jag var ute på min första VFU under min sjätte termin, det är väldigt sent och förhoppningsvis har du som läser en tidigare VFU. Man är ju väldigt nervös för att träffa en massa elever, men jag var även orolig för att jag kanske skulle inse att läraryrket inte var något för mig. Nu blev det ju inte så, tack och lov, men det jag vill säga är helt enkelt att man har väldigt många känslor i kroppen när man ska ut på VFU. Och jag vill att du som ny lärarstudent ska vara förberedd på hur en VFU-process kan se ut (och yet again, jag talar utifrån min egen utbildning).

Min skola arrangerade en introduktionstimme om VFU:n, där vi fick reda på vilka handledare vi skulle ha, att det fanns en lapp vi skulle fylla i innan VFU:n, och… Ja, det var det. Helt ärligt, inget mer än så. De var sena med att skicka ut information och många fick sina platser bara några dagar innan, det var många lärarstudenter som blev utan VFU och uppföljningen efter VFU:n var också fattig. Jag önskar att jag hade vetat att hjälpen från universitetet/högskolan skulle vara avlägsen, för då hade jag varit mer beredd på att hitta annan vägledning.

Och bli inte rädda av det här. Det händer inte alla och det händer inte på alla universitet och högskolor, men jag vill att du är förberedd. För du kommer bli frustrerad och du kommer ifrågasätta om det är värt det; och det är det.

5. Jag inser att jag låter otroligt cynisk i det här inlägget, så jag ska försöka bryta den trenden nu. Det är också många saker som är väldigt bra med att gå på lärarutbildningen. Till exempel om du tycker det är svårt att lära känna de andra lärarstudenterna när ni bara ses korta stunder på föreläsningar så finns det ofta organisationer eller kårer som arrangerar roliga saker. På vissa lärosäten arrangeras det särskilda lärarsittningar till och med. Gå på dessa och ha kul!

Eller om du brinner för utbildningspolitik, fackliga frågor och vill engagera dig i ditt framtida läraryrke så finns det ofta en lokalförening från Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening att gå med i. Såna föreningar arrangerar också roliga evenemang för lärarstudenter så som valvakor, pizzakvällar, workshops, föreläsningar, osv. Gå på allt! Nätverka!

6. Gå med i studiegrupper! Som sagt, att läsa lärarutbildningen är tuffare än man tror men det kan bli enklare om man gör det ihop. Bilda egna studiegrupper eller gå med i redan befintliga. Dra ihop ett gäng från din klass och läs inför en tenta, varva med kaffe och skratt. Lös tentaproblem ihop och filosofera tillsammans. De gånger jag studerat i studiegrupp med mina klasskamrater är de gånger jag presterat som bäst på mina tentor.

7. Lärarutbildningen är en helt fantastiskt rolig och bra utbildning också, framför allt på grund av föreläsarna. Nu ska jag inte säga att alla föreläsare är bra, men i alla fall 85 % av de föreläsarna jag har haft hittills har varit otroliga. Ibland undrar jag om jag kunde någonting alls innan jag började läsa till lärare bara på grund av allt jag lärt mig av mina föreläsare inom de ämnen jag har valt.

8. Sno allt du kan från din VFU-plats och utnyttja den. Visa framfötterna, ta plats, var drivande, spendera mycket tid på skolan du hamnar på, häng med eleverna i korridorerna, häng med lärarna inne i lärarrummet, gör kaffe, bred ut dig, passa på att pröva alla olika idéer du har, testa olika gruppkonstellationer. Be om att få gamla lektionsplaneringar, få se gamla prov, vara med i bedömningar, hålla i prov och bedömningar. Våga be om råd och hjälp, våga samtala med din handledare. Kom tidigt på morgonen och gå sent på kvällen för att inte missa någonting. Följ med på utflykter, studiebesök och annat. Gör ALLT under din VFU för det är under din VFU du lär dig mest om din roll som lärare.

Jag hoppas och önskar att din tid på lärarutbildningen blir fantastisk, att om du börjar tveka så hör av dig till någon organisation eller lokalförening. Jag önskar att du tar dig igenom den och att du får ta del av lärarutbildningens alla delar, både bra som mindre bra. Alla som har läst utbildningen har varit där du är idag och i princip alla har känt samma sak. Men det är värt det. Jag lovar.

Med vänliga hälsningar,
Din fellow medlärarstudent,
Rebecca

Reagera på inlägget:

Skolan behöver inte mer kunskap om NPF

Relaterat

Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Du, lärarn – vad blir det till lunch?

Vet du vilken den vanligaste frågan jag får av mina elever?
 
“När slutar lektionen?”
“Vad är det till lunch?”
“Jonas, har du köpt en ny skjorta?”
Eller kanske någon annan fråga?
 
Fundera en minut för dig själv… sätt en timer som hjälper dig att hålla tiden (du som är lärare fattar metoden, ni andra kan kolla till exempel metoden pomodoro).
 
Så, vad kom du fram till? Jag kan gissa att du kanske svarade “När slutade lektionen?” Ja, det är en mycket vanlig fråga. Men det jag tänkte på är denna:
 
“Varför ska vi lära oss det här?”
 
Jag har jobbat som lärare i ett läsår nu. Och laddar precis upp för läsår två. Jag går ett utbildningsprogram som heter Teach for Sweden, TFS, där jag jobbar en stor del av tiden samtidigt som jag studerar. Visionen för TFS är att en dag ska alla barn kunna välja sin framtid. I sak handlar det om att alla barn ska få godkända betyg när de slutar nian, så de kan komma in på gymnasiet.
 
Projektets fokus är att jobba med elever i så kallade utsatta områden. Jag är på Gumaeliusskolan i Örebro, en skola som tar emot elever från stadsdelarna Vivalla och Oxhagen, ofta omskrivna i press som resurssvaga områden med sociala utmaningar. Skolan är blandad med elever som hela Örebro, som en skola ska vara tycker jag. Tanken är att en majoritet av starka elever ska bidra till att den svagare minoriteten lyfts, det som brukar kallas för en positiv kamrateffekt.
 
Eleverna som kommer från de utsatta områdena skiljer sig på många sätt från de elever som kommer från villaområdena i Örebro. De ställer frågor, och möter mig i klassrummet, och kräver en förklaring på varför de ska lära sig saker. Det är utmanande och ställer krav på mig att kunna motivera och vässa min undervisning. De gör mig till en bättre lärare.
 
Det är de eleverna som ställer frågan "varför ska vi lära oss det här?". Jag har under året varierat mig med olika svar. Det klassiska: “Om du inte vet vad du ska bli så kan du passa på att lära dig så länge” funkar inte. “För att du ska kunna se världen” funkar inte. Så den jag slut kommit fram till är denna: “För att du ska ta över världen”.
 
Eleverna reagerar med frågetecken, så jag fortsätter att förklara: “Jag är ju snart död, så vem ska du fråga om NO sedan? Inte mig.” Så börjar de förstå. Jag ser det i deras ögon. Och de köper det, och börjar jobba med uppgiften.
 
Och inte vet jag vad som fastnar i deras sinnen – eller när. Men varje gång jag ser ljuset tändas i deras ögon, så vet jag i alla fall att jag är ett steg närmare att göra skillnad för dem.

Reagera på inlägget:

Debatten om lärarbristen blir en negativ spiral

Kurvorna över tillgång och efterfrågan har under cirka sextio år sett ut som ett alplandskap, med höga berg och djupa dalar. Det har också varit snabba ryck. Katastrofal brist kan ändras på mindre än ett decennium till ett problematiskt överskott. 

Lärarbristen anses nu vara alarmerande hög, och situationen måste tas på största allvar. Lärarbristen blir troligen ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror (SCB). 2025 kommer det (troligen) att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan. Det finns olika antal angivna i olika studier. 77 000 behöriga lärare har också nämnts.

Vad jag ser så har alla försök till dimensionering misslyckats kapitalt. Olika myndigheter lämnar olika bilder av verkligheten, vilket skapar förvirring. Det är viktigt att det finns en samstämmighet i beskrivningen av verkligheten.   

Släpp alla restriktioner vad det gäller dimensionering och lokalisering. Överlämna till de lokala lärosätena att besluta om dimensioneringen av lärarutbildningen. Det finns kloka lokala lärarutbildare, lokala statistiker, lokala strateger, intresserade kommuner runt lärosätena. Det kan absolut inte bli värre än det är idag.

Det kan inte vara en oöverstigligt svår uppgift att planera för bättre balans i tillgång och efterfrågan. Tv-programmet från Borlänge i veckan gav inget som helst förtroende för regeringens arbete. Vi har goda statistiker och vet mycket om lärares tjänstgöringsbenägenhet. Jag argumenterar för bättre och framför allt säkrare underlag för beslut om dimensionering och lokalisering men jag reflekterar också över möjligheten att helt enkelt släppa all statlig styrning av lärarutbildningen.

Skolverket skriver i sin senaste lägesbeskrivning att regeringen bör utreda fler och snabbare vägar in i läraryrket. Vi har haft allehanda utbildningar för oexaminerade lärare genom åren och naturligtvis kan man starta sådana projekt.

Det här visar sammantaget att staten absolut inte klarar av att styra lärarutbildningen. Det har varit känt sedan i varje fall 50-talet. Den aktuella debatten om skolan accelererar snabbt när vi närmar oss läsårsstarten.

Skolan är i och för sig i fokus hela året, men debatten blir mer aggressiv och mer negativ ju mer vi närmar oss läsårsstarten. Så här är det inte i våra nordiska grannländer, men hos oss i Sverige förstoras och exponeras skolans problem varje år inför skolstarten.

Det är viktigt för skolans huvudmän, chefer och lärare att se detta årligen återkommande fenomen och förhålla sig till detta. Ansvariga och berörda kan annars lätt slås ned av den många gånger också hätska debatten. Man behöver faktiskt inte bry sig om allt som skrivs. Man behöver inte ens läsa artiklarna. Man kan bara strunta i dem. De tillför ingenting heller i sak.

Lärarbristen är möjligen märkbar under sommarlovet, men veckorna innan skolstarten accelererar eländet och då får vi veta att det är över 5 000 lärartjänster som fortfarande inte tillsatta. Katastrof för de elever som ska börja skolan. Katastrof för skolan.

Sedan inväntar vi söktalen till lärarutbildningen. Räcker inte antalen sökande till negativ publicitet, kan man säkert fokusera på hur dåliga förkunskaper lärarstudenterna har. Lärarstudenterna hängs ut lite nu och då för låga antagningspoäng. Att andra utbildningar har likadana förkunskaper intresserar inte media.

Skolpolitiker är den grupp som oftast klarar sig bäst i mediadrevet. Men det är inte säkert. Politiker kan också själva kritisera skolans elever, lärare och skolledare. Utan att se att det är politikerna själva som ger ramarna för verksamheten, det vill säga man skjuter sig själv i foten. Detaljerade åtgärdsprogram om högt och lågt presenteras gärna inför terminsstarten.

Skriv kom-i-ihåg-lappar och sätt upp den väl synlig: ”Strunta i mediedebatten om lärarbrist inför skolstarten!”

Reagera på inlägget:

VFU:n riskerar att sänka lärarutbildningen

Relaterat

Verksamhetsförlagd utbildning, eller VFU som det förkortas, är en av de absolut viktigaste grundbultarna i lärarutbildningen. Varför? För att det är under VFU:n som lärarstudenten för första gången möter läraryrket. Allt innan VFU:n och allt mellan VFU-perioderna har varit teoretiskt och didaktiskt på ett sätt som ibland inte går att koppla samman med den faktiska verkligheten. Kurslitteraturen lär oss mycket under utbildningens gång, men vad gör vi när vi möter en situation eller hamnar i ett läge som kurslitteraturen inte förklarat? Det är precis det som vi behöver handledaren och VFU-platsen till.

Men det mer primära med VFU:n är hitta vår lärarroll, den rollen som är unik för mig. Jag har aldrig lärt mig så mycket om läraryrket och om mig själv som jag har gjort under mina praktikperioder. Chansen att direkt kunna ställa frågor till en verksam lärare om undervisningsstilar och metoder går inte att mäta med att ställa frågor till en föreläsare på universitetet. Det är två helt olika saker och det märks mycket tydligt om man lyckas få en bra VFU-plats och handledare.

Vad är det då som brister när det kommer till VFU?

Det är faktiskt en hel del saker som inte fungerar, men den största bristen, enligt mig, är att det är stor skillnad mellan om du får en bra eller dålig VFU-plats – beroende på vilken handledare du får. Det är som om handledarna inte fått samma handledarutbildning.

Jag har själv varit med om detta. Min första praktikplats var överlag bra, men min handledare förstod inte vad som förväntades av hen. Jag fick ingen feedback efter min undervisning, fick inte se gamla lektionsplaneringar, hen var inte intresserad av mina lektionsplaneringar, hade ofta inte tid att handleda. Den första VFU-perioden är det ganska tufft att känna sig ensam för man är så vilsen i vem man är, om läraryrket verkligen är rätt och vad som är rätt eller fel.

Min andra VFU-period gjorde att jag gick från osäker till säker. Min handledare visade mig gamla lektionsplaneringar och sa att jag skulle sno åt mig allt jag kunde. Hen kommunicerade ofta med mig, uppmärksammade snabbt vad jag behövde jobba med och la aktivt upp moment med mig som skulle göra att fokus låg på just det. Hen, tillsammans med sina lärarkollegor, hade skapat ett schema för oss lärarstudenter där vi skulle få möta hela läraryrket, så en gång i veckan hade vi olika möten; läsårsplanering, likabehandling, bedömning, elevhälsan, möte med rektorn, osv. Framför allt hade min handledare tid för mig och hen behandlade mig som en av kollegorna.

Hur påverkade detta mig som lärarstudent? Jag kände efter min andra VFU-period att jag fortfarande ville bli lärare, att jag hade hittat vem jag kommer bli som lärare men viktigast av allt var allt jag lärde mig. Om läraryrket, om olika situationer, om mig själv.

Men det här är inte den enda bristen. Det är till exempel idag inte ett krav att din handledare ska vara behörig handledare, det vill säga ha gått en handledarutbildning. Många lärare vill inte handleda lärarstudenter för att de inte har tid och kanske inte får någon ersättning för det.

Det måste skapas nationella riktlinjer för VFU där det står klart och tydligt att alla handledare ska få och ha en likvärdig och adekvat handledarutbildning för att öka lärarstudentens chans att få en likvärdig och adekvat VFU-upplevelse, hur ersättning för handledare ska se ut och fördelas, hur mycket lärarstudenten förväntas undervisa och vad som gäller om handledaren ber lärarstudenten ta över undervisningen för att hen ska iväg samt avsatt tid för handledarna att handleda.

Om vi lyckas vända den onda VFU-spiralen så finns det en god chans att utsikten för morgondagens lärarutbildning kommer vara ljus.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor