Annons

Är litterär kanon något för Sverige?

Relaterat

Sverige är ett av de få länder i Europa som saknar en litterär kanon, det vill säga en lista med goda svenska litterära verk som alla svenskar bör ha läst. Begreppet litterär kanon är dock laddat, belastat och komplicerat och därför nästan svårt att använda.

Man kan, om man så vill, istället använda begreppet litteraturlista. Bör en sådan litteraturlista finnas? Bör det finnas flera olika litteraturlistor för olika ändamål?

Varför? Varför inte? Hur bör den se ut i så fall? Vilka intressenter finns? Vilka bör delta i ett arbete med att utveckla en sådan? Vi är alldeles eniga och överens om läsningens betydelse, men inte om en litterär kanon.

I många länder har man utarbetat en litteraturlista för skolan, en så kallad litterär kanon, som visar vilka de allra viktigaste böckerna varit och är. Det kan sägas vara det litterära arvet, som man vill ge de kommande generationerna. Det är böcker som många lärare och andra akademiskt utbildade anser vara något som alla borde ha läst någon gång under sitt liv.

En litterär kanon är kanske allra viktigast för de barn vars föräldrar saknar högskoleutbildning eller har flyttat hit till Sverige från ett annat land. Ett problem är naturligtvis att lekmän kan tycka att andra böcker är viktigare – om man tycker att böcker är viktiga över huvud taget, förstås.

I DELS, (De litterära sällskapens samordning) en paraplyorganisation för de 117 litterära sällskapen, diskuteras nu en möjlig utveckling av en svensk litterär kanon, med stöd av de litterära sällskapen i Sverige. Jag sitter i DELS styrelse och är ordförande i ett litterärt sällskap, Stig Sjödin Sällskapet, en känd arbetarförfattare från Sandviken.

En litterär kanon har debatterats fram och tillbaka, och resultatet har blivit att Sverige, till skillnad från många andra länder, alltjämt saknar en lista över de "viktigaste" böckerna, eller en svensk litterär kanon. Det har varit på tal i många år och diskuterats i många olika sammanhang, men kanske det nu är på väg att utvecklas en litterär kanon på initiativ av DELS. 

Utan att på något sätt mästra, kan vi konstatera att litteraturhistoriska kunskaper berikar läsupplevelser. Många litteraturvetare har skrivit om litterär kanon.

Litteraturvetaren Lars Lönnroth hävdar i en artikel exempelvis tre skäl för litterär kanon. Det första skälet är det estetiska. Det är alltid bra att ha tillgång till klassiska och konstnärligt kvalificerade texter. Även om det inte finns någon ”absolut norm som kan avgöra vilka som objektivt sett är ”de bästa”. En litterär kanon ska försöka visa vilka författare som betytt mycket för en nation. Den litterära kvalitén måste givetvis sedan varje läsare själv bedöma.

Ett annat skäl är, enligt Lönnroth, det historiska; ”en traditionell svensk kanon ger oss kunskap om de texter som har uppskattats, beundrats och haft inflytande under tidigare perioder”. Vi får en större förståelse för hur människor tänkte förr i tiden, vilka tänkesätt och normer som var aktuella, men samtidigt behöver vi inte ta till oss dem själva.

Det tredje skälet grundar sig i den språkpolitiska aspekten. Engelskan får en allt större och starkare ställning i världen och en litterär kanon kan hjälpa oss att bevara vårt modersmål. Detta innebär inte att vi stänger ute andra influenser och motsätter oss alla låneord. Det kan dock hjälpa oss att ”bygga vidare på vad snillrika diktare har sagt och skrivit”.

Vad finns det mera för motsättningar eller invändningar gentemot en litterär kanon? Vårt nationella styrsystem för skolan innebär att en litterär kanon inte kan beslutas och föreskrivas lärare. Den bör mera ha karaktären av en lista att inspireras av. Vi i Sverige överlämnar till de professionella lärarna att välja arbetssätt och även innehåll.

Fastställandet av en litterär kanon ska inte göras av politiker. De ska ange mål och besluta om resurser. Litteraturlistan bör vara en inspirerande läsning och ett stöd till Sveriges lärarkår. Skolverket, Svenska akademien, litteraturvetenskapsprofessorerna och andra aktörer, som DELS och de litterära sällskapen som har sakkunskap i frågan behöver samverka. Det är också viktigt att lärare är medaktörer i processen.

Med detta sagt, är det min förhoppning att förslaget till litterärkanon ska bidra till att vi får en bred, offentlig debatt om litteraturens betydelse i skolan.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Facebook kommentarer