Annons

Pojkar kan visst skriva!

Vad mäter egentligen de nationella proven och vilken bild ges av resultaten? Jag är kritisk mot de nationella proven och vad de egentligen mäter och den tillit som många visar till dem. Jag skulle därför vilja lyfta en intressant och spännande avhandling som ger stöd för min kritik. Det här är ett exempel av många på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild.

De nationella provens uppgift är att mäta det kursplanerna anger som mål för elevernas kunskaper. Eleverna har förstås även många andra viktiga kompetenser, men om det inte är kursplanernas mål så mäts det inte och det som inte mäts redovisas inte heller i den massmediala retoriken. Pojkar beskrivs i den mediala diskussionen som den grupp som inte klarar av skolans krav, skolans förväntningar och som den grupp som både skriver och läser illa. Men att enbart bedömas utifrån språkriktighetsnormen speglar en snäv och orättvis bild av pojkars skrivkompetenser. Jag vill hävda att pojkar visst kan skriva efter att ha läst Katharina Anderssons avhandling!

Katharina Anderssons avhandling ”Pojkar kan visst skriva!” (2014) behandlar tioåriga pojkars texter i årskurs tre i svenska från det nationella provet. Hennes avhandling ger en helt annan bild av pojkars skrivkompetenser än som en grupp som läser och skriver illa. Det nationella provet mäter inte alla kompetenser som en elev egentligen har. Om man skulle försöka mäta allt skulle det nationella provet bli allt för omfattande, sägs det. Det innebär att det pojkarna kan, men som inte bedöms i det nationella provet, inte räknas som kunskap och ses inte heller som kunskap att räkna med.

När provtexterna bedöms är fokus på skrivfärdigheter i form av ett antal fullständiga meningar, med versaler och interpunktion, ett visst antal formord och innehållsord, samt en röd tråd i berättelsen. Kravet är att kunna skriva en berättelse och en faktatext, som inte ska vara en berättelse. Men att skriva blir då förminskat till endast språkriktighetsfrågor utan hänsyn till innehåll, skriver Katharina Andersson i sin avhandling.

Alla intertextualiteter som pojkarna hanterar, det utvidgade textbegreppet som de kan använda och genrekompetensen som de visar stor kompetens i, det kommer inte fram i de nationella proven. Och det som inte mäts, det syns inte och finns inte. Detta är orsaken till att pojkar beskrivs som några som inte kan skriva. 

Att bedöma utifrån ett standarddokument ger ett slags svar, medan lärares kompetens att bedöma skrivkompetens förminskas till att bli en leverantör av resultat. Det här är bara ett exempel, av flera, på att de nationella proven inte ger en rättvisande bild av elevers kompetens.

Hur kan det då komma sig att det finns en sådan övertro till de nationella proven? Vad är det som gör att professionella lärares kompetens att bedöma ifrågasätts, nagelfars och klandras? Lärares egen bedömning av elevers kompetenser kan ge andra bilder av elevers kompetens. Dessutom behöver tillförlitligheten till lärares förmåga att bedöma öka.

Visst kan lärare bedöma!

Reagera på inlägget:

Nödvändig reform, men pinsamt genomförande

Tankesmedjan Timbro har gjort en granskning av lärarlegitimationsreformen. Deras slutsats är att systemet bör tas bort omgående eftersom legitimerade lärare, enligt Timbro, inte leder till fler godkända elever.

Jag delar inte Timbros slutsats, men jag är kritisk till genomförandet av legitimationsreformen.

Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Jag har stöttat många lärare som ansökt och fått avslag. Det finns dessvärre ingen rim och reson. Samma kurser bedöms helt olika för olika personer. De otydliga gamla utbildningsbevisen och kursplanerna tolkas olika. Att nagelfara ansökningarna in i minsta detalj ger klen utdelning. Jämför man besluten om lärarlegitimation så ser det mycket märkligt ut.

Jag själv har kompetens i psykologi, men blev inte behörig i psykologi på gymnasiet. Däremot blev jag förvånad över andra oväntade behörigheter som jag fått.

Hela 30 000 personer som har fått lärar- eller förskollärarlegitimation arbetar inte i förskolan/skolan, enligt Skolverkets statistik (augusti 2015). Det är ingen som blir överraskad om andra professioner arbetar utanför sitt utbildningsområde, men om lärare inte arbetar i skolan blir det liv i luckan. Orsaken är naturligtvis bristsituationen. De 30 000 legitimerade lärarna behövs i skolan.

Det vore intressant att veta var de finns? Och man kan fundera över varför man tar ut sin legitimation om man har lämnat förskolan/skolan?

Jag själv är med i den nyss nämnda statistiken. Jag ville absolut ha min legitimation, trots att jag inte arbetar i skolan. Jag arbetar med lärares kompetensutveckling och karriärplanering och med lärarlegitimation är jag förstås mer trovärdig, tillsammans med min lärarutbildning, doktorsexamen och docentur.

Den 1 juli i år trädde kravet på lärarlegitimation i kraft. Nu får inte icke legitimerade lärare sätta betyg och de blir inte tillsvidareanställda. Det är något som tankesmedjan Timbro anser ökar risken för att lärarbristen förvärras och gör att eleverna till slut blir lidande, eftersom en elevs betyg kan komma att sättas av en lärare som eleven inte har haft.

Jag ger tankesmedjan Timbro rätt i att det påverkar lärarbristen. Och visst kan betygen bli orättvisa och snedvridna, men det finns ingen som helst garanti för att legitimerade lärare sätter rättvisa och icke snedvridna betyg.

I våras presenterade Skolverket för första gången statistik över andelen legitimerade och behöriga förskollärare och lärare. Sedan dess har 25 000 nya legitimationer utfärdats och ökat behörigheten med 9 procent i grundskolan och gymnasiet. Nu är 78 procent i båda skolformerna behöriga i minst ett av sina undervisningsämnen, även om det skiljer sig kraftigt åt mellan olika ämnen. 

Drygt 10 000 ansökningar om legitimation väntar fortfarande på avgörande. När de är klara kommer behörigheten att ha ökat med några procentenheter.

I Skolverkets prognos från juni i år är bedömningen att 70 000 lärare behöver rekryteras de närmaste fem åren. Den prognosen gäller fortfarande och det gör läget riktigt allvarligt. 

Det krävs en långsiktig strategi för att locka lärare till yrket. Det mest verksamma medlet är fortsatta lönesatsningar, så att läraryrket kan konkurrera med andra liknande yrken, och en arbetssituation som inte sliter ut lärare i förtid.

Reformen med lärarlegitimation var nödvändig. Det blev ett tokigt beslut först med introduktionsår som grund för lärarlegitimationen, men nu är det legitimation efter examen, som för andra professioner med legitimation.

Genomförandet har dock gjort att läget är rent pinsamt. Handläggningen på Skolverket är under all kritik. Skärpning, Skolverket.

Reagera på inlägget:

Låt lärarna vara en katalysator i skolans förbättringsarbete

Rektorer och andra skolledare menar att motstridiga krav och otillräckligt stöd gör uppdragen svåra, för att inte säga helt omöjliga.

Istället för ”att utveckla världens bästa skola” får många rollen av ”pappersvändare” och ”springschasar”. Dessutom är ohälsan stor i gruppen. De är stressade och mår dåligt av för hög arbetsbelastning. De hinner inte med de uppgifter de är satta att utföra, stödfunktioner finns inte och i den genomlysta svenska skolan, dissekerad in på bara benknotorna, har det nog inte funnits någon som ställt frågan: Behöver vi verkligen så många chefer/ledare?

Att ställa den frågan är som att svära i kyrkan, förstås, men här kan man faktiskt istället välja att satsa resurser på de praktiskt arbetande lärarna. Välja att ge lärarna utökat mandat, större makt och högre status att utöva sitt yrke.

Från att ha varit en högt uppburen person i samhället har dagens rektorer fått en devalverad status. Lärarna ser rektorsuppdraget som ett otacksamt slitjobb och lockas inte alls av arbetsuppgifterna.

Enligt Arbetsförmedlingens statistik söktes varje utlyst rektorsjobb endast av 0,6 person (2012). Dessutom är personalomsättningen på rektorstjänsterna hög.

Forskning visar att rektorer tillhör de chefsgrupper som har sämst arbetsvillkor, så till den grad att jobbet klassas som riskfyllt.

En forskningsöversikt från universitetet i Karlstad konstaterar att personalomsättningen bland rektorer var hela 15 procent per år, och radioprogrammet Kalibers granskning visade att 80 procent av kommunerna har grundskolor där rektorerna bytts ut fler än en gång de senaste fem åren. Dessutom menar två tredjedelar av de ansvariga att det är svårt att hitta lämpliga personer till lediga rektorsuppdrag. Bara detta gör att man kan fundera över antalet rektorer/ledare i svensk skola.

Att vara rektor är att ha Sveriges viktigaste chefsjobb, sägs det från de båda fackförbund som organiserar skolledare.

Men lärarna har många olika chefer – skolchef, biträdande skolchef, rektorer, biträdande rektorer, förskolechefer och allehanda specialfunktioner dessutom – som alla styr och ställer, och stökar till det.

Säkert är det många som undrar hur viktig rektor och alla andra chefer är för elevernas möjlighet att lära och utvecklas i skolan. Men viktigare än rektor är läraren och vad läraren egentligen gör.

Så tolkar jag den beprövade erfarenheten och den forskning som vi har tillgång till. Jag drar också slutsatsen att det går att minska antalet rektorer och pedagogiska ledare. Detta kan ge lärare välbehövligt lugn och arbetsro i sitt yrkesutövande.  

Lärare kan själva verka för att utbildningen i skolväsendet utvecklas och de kan också ta ett ansvar för skolans resultat. De får ju dessutom hur som helst skulden för eventuella dåliga resultat.

I den mål- och resultatstyrda skolan kan lärare själva vara en viktig katalysator i skolans förbättringsarbete, inte bara skolledare. Lärare som självständigt får ta ansvar för sitt yrkesutövande är en outnyttjad resurs i skolväsendet. 

Reagera på inlägget:

Färre fristående kurser får Sverige att halka efter

Högskolor och universitet har tvingats dra ner på antalet fristående kurser. Lärare har alltid använt fristående kurser för sin egen kompetensutveckling. Neddragningarna beror på en minskning i den ekonomiska ramen från utbildningsdepartementet som lärosätena måste hantera. Lärares möjligheter till kompetensutveckling har därför kraftigt reducerats på kort tid, och detta när behoven av fristående kurser ökar, till följd av strukturförändringarna i skolan och lärarnas legitimation.

En färsk rapport från TCO visar bland annat att utbudet på Kungliga Tekniska högskolan, KTH, i Stockholm har minskat från 750 kurser för tre år sedan till 90 i dag.

Det här är en mycket olycklig utveckling för hela Sveriges lärarkår. Sverige riskerar att halka efter länder som Brasilien och Indien, som satsar stort på kompetensutveckling av redan yrkesverksamma lärare. Typstudenten i Sverige (den student som förekommer flest gånger när man undersöker en grupp studenter) är en kvinna som är lärare i övre medelåldern och som använder fristående kurser för att utifrån egen planering bygga på sin tidigare utbildning efter eget intresse och egna behov. ”Typstudenten” har gått ut och in på svenska lärosäten och byggde upp sin egen kompetens. Nu har den möjligheten strypts, vilket absolut leder till sämre kvalitet i hela skolväsendet.

Sverige har inte råd med högskolornas neddragning, som innebär förlust av fristående kurser. Ramanslagen behöver genast återställas till tidigare nivå och helst utökas, så att vi får fler fristående kurser, på tider när lärare har möjlighet att studera dessutom. Distanskurser är därför de viktigaste fristående kurserna.

Yrkesverksamma lärare behöver dessutom en förbättrad studiefinansiering och en förbättrad studievägledning, men allra viktigast är ett ökat utbud och stöd i att välja kurser som vässar lärares meriter och bidrar till karriärutveckling.

Studievägledning (tveksam om de är högskolornas ordinarie studievägledare som kan detta) kan ge lärare en möjlighet att ta ut allmänna högskoleexamina (högskoleexamen, kandidatexamen, magisterexamen, och masterexamen) och på sikt antas till forskarutbildning och avlägga licentiatexamen eller doktorsexamen. Utan studievägledning studerar lärare planlöst, vilket kan vara roligt men ger ingen utdelning och studierna leder inte till några examina. Lärare läser oftast så kallade A-kurser som gör dem bredare i kompetensen, men det är ett djup som behövs, det vill säga kurser på C-D-nivå.

Utredningen som Lars Haikola presenterade nyligen ger en bild av utvecklingen inom högskolan de senaste 20 åren, hur de olika utbildningarna fungerar och utbudets dimensionering i relation till arbetsmarknaden. Lars Haikolas utredning har i det närmaste en oöverblickbar statistik över kurser och program att bringa reda i. Vad som i dag går att påvisa är bland annat en utveckling där de fria kurserna har minskat, medan de generella programmen ökat. De fristående kurserna har egentligen inte försvunnit, utan i stället omvandlats till generella program. Det beror på lärosätenas åtagande för ungdomsstudenterna. Program går före fristående kurser i lärosätenas planering. Ungdomsstudenter går före yrkesverksamma studenter. 

Reagera på inlägget:

Statsministern ska inte detaljstyra skolan – han ska lita på lärarna

Statsministern proklamerade häromveckan att mobiltelefonerna ska bort från klassrummet. Motivet var att forskning (en enda studie gjord vid London School of Economics som sägs bevisa mobilernas skadliga inverkan på undervisningen) visat att man lär sig sämre om man har mobiltelefoner i klassrummet.

I dag har skolor – enligt skollagen – rätt att omhänderta mobiltelefoner om de stör ordningen. Ändå går nu statsministern in i detaljer i skolarbetet, och övertar de professionella lärarnas arbetsuppgifter och därmed också deras ansvar.

I vårt styrsystem sätter politiker tydliga mål, och ger de professionella vida ramar och bra förutsättningar för att nå de målen. Politiker ska inte detaljstyra verksamheten och samtidigt prata om att lita på de professionella och öka deras status. Att detaljstyra ingår inte i politikeruppdraget. Tar man ifrån de professionella lärarna deras arbetsuppgifter och deras ansvar så uppstår osäkerhet, oklarheter och resultatet kan bli en deprofessionalisering.

Skolans uppgift är helt klart att disciplinera. Skolan kom till vid 1800-talets mitt på grund av att kyrkan tappade greppet om svenska folket och skolan blev då kyrkans ”förlängda arm”. Man går givetvis till skolan för att lära sig saker, men man går också dit för att disciplineras och bli en social medborgare. Skolans roll i en värld som präglas av fragmentering (zappar-generationen) och av att barn och ungdomar växer upp i olika sociala rum med olika normer, regler och olika sätt att kommunicera är problematisk.

Den skoldebatt som förs i dag utgår nästan aldrig från det samhälle vi lever i och framför allt kommer att leva i framåt. Debatten handlar mest om ett frikopplat kunskapsbegrepp och om en längtan tillbaka till hur det var förr – skolan förr, samhället förr, barnen och ungdomarna förr. Men skolan förändras oavsett debatten och skolan påverkas av samhällets utveckling.

Alla som sätter sig i ett möte eller deltar i en lektion vet att mobilen kan vara ett fantastiskt arbetsredskap, men också att den kan vara väldigt störande om man inte har gemensamma regler för hur, när och var den ska användas. Visst klarar våra professionella lärare detta!

Vår statsminister ska inte ägna sig åt detaljstyrning av skolans verksamhet, han måste lita på de professionella. I Finland litar politikerna på lärarna och går aldrig in i detaljer, vilket är eftersträvansvärt även här.

Reagera på inlägget:

Sidor

Annons
Annons
Annons