Annons

Konsten att nå alla – bilderna hjälpte min elev med NPF

Att undervisa elever med olika svårigheter är spännande, svårt och utmanande, men samtidigt alldeles fantastiskt när du som lärare får lov och lyckas träda in i elevens värld. Det kräver kunskap hos dig som lärare för att kunna bemöta och undervisa dessa elever på det sätt som just den eleven kräver.

Det kräver även förutsättningar i klassrummet för att det ska fungera. Många klasser idag består av upp emot 30 elever där flera har svårt att läsa och skriva, andra inte kan kommunicera på svenska, vissa är utagerande och andra låser sig och blir introverta. Samtidigt, i samma klass, befinner sig elever som är långt över A-nivå i ditt ämne. Du ska som lärare räcka till för alla. Det är ditt jobb, men frågan är om det är rimligt?

Igår genomförde jag en så kallad Dictogloss i en av mina klasser. Dictogloss går ut på att jag som lärare har valt ut en text med ett visst grammatiskt innehåll som jag först läser och eleverna bara lyssnar, därefter tar de anteckningar och försöker rekonstruera texten de hört.

De diskuterar grammatik och arbetar tillsammans för att få texten så lik ursprungstexten som möjligt. Det sista steget är att eleverna jämför sina texter med texten som läraren läste upp.

Nedan är texten jag läste för mina elever:

När lektionen var slut kom en av mina elever med autism fram till mig och sa att hen tyckte det var en rolig uppgift för den passade hens huvud. ”Jag tänker i bilder och jag gjorde på ett annat sätt än dom andra eleverna”.

Här är bemötandet av eleven så otroligt viktigt för hur hens fortsatta inlärning ska ske. Jag kanske säger: ”Kul, men jag hinner inte riktigt nu” eller ”Uppgiften var att du skulle skriva. Har du inte gjort det?” Jag valde att svara eleven: ”Så himla spännande. Hjälp mig att förstå hur du tänkte och visa hur du gjorde!”. Eleven sken upp i ett stort leende och visade nedanstående bild:

Sedan återberättade eleven på engelska hela berättelsen precis som det faktiskt var. Jag blev helt fascinerad av elevens sätt att ta sig an en ganska klurig uppgift och bad hen berätta för mig hur hen kom på detta:

”Jo, jag ser det mesta i bilder i mitt huvud och jag tycker om att rita bilder. Då tänkte jag att det är bättre för mig att rita, för skriva är svårt. Pennan bara fryser i handen och på datorn står det still. Det kommer inga ord från mitt huvud till min mun. Det kommer bilder.”

Otroligt spännande, tyckte jag och vi pratade om hur eleven kunde använda denna teknik i andra ämnen. Denna elev kan skriva, så det är inget problem, men det blir problem när eleven ska koppla flera saker samtidigt: Titta på tavlan, lyssna på läraren, få en bild i huvudet, omvandla bilden till ett ord och sedan få ner ordet på ett papper.

Jag berättade för eleven att jag även undervisar lärarstudenter och bloggar en del. Jag undrade vad hen villeatt jag skulle skicka med för råd till andra lärare och lärarstudenter kring att undervisa elever med autism:

“Ja, det ska ni veta. Vi är alla olika inne i våra huvuden och ni behöver försöka komma in i våra huvuden. Det är inte lätt, men det går om man är intresserad och frågar. Kom ihåg att vi autister inte är lika. Om en sak funkar med mig funkar det kanske inte med andra. Men funkar det inte kan ni lärare kanske läsa en bok och lära er hur många funkar och prova utifrån det. “

Jag tycker att min elev slår huvudet på spiken. Vi lärare måste visa intresse och försöka förstå just den eleven. Vi har ett långtgående ansvar i att individanpassa undervisningen och det är ett ansvar vi lärare måste ta. Det går inte att ge alla elever samma uppgifter och sedan konstatera att det inte gick.

Skolverkets hemsida kan man läsa om Håkansson och Sundberg som i boken ”Utmärkt Undervisning” sammanställt två decenniers skolforskning. Den samlade bilden av denna forskning visar:

”...att undervisningen måste anpassas till elevernas kunskapsnivå och att det är centralt att lärare tror på sina elever. Utgångspunkten i all undervisning måste vara att engagera eleverna i arbete och uppgifter samt ge dem relevanta instruktioner. Detta i sig kräver kunskaper om elevernas utvecklingsbehov, undervisningsvariation, utmanande och inspirerande ansatser samt kunskaper om typiska misstag som eleverna gör i ett givet undervisningsområde.”

Jag brukar illustrera detta med att lärare behöver planera uppgifter som kan stretchas, tänk er ett gummiband, som kan dras ihop och dras ut beroende på vad eleverna kan göra.

Självklart är jag helt medveten om att det inte är lätt. Vi har klasser med upp mot 30 elever där många har stora svårigheter. Att då hitta en uppgift eller ett tema som matchar och täcker in alla dessa uppgifter är ibland en omöjlighet.

Minska klasstorlekarna

För att vi och eleverna ska få möjlighet till en bra arbetsmiljö måste politiker och skolledning se över klasstorlekarna. Jag är helt medveten om att forskningens samlade bild är: ”att strukturella faktorer, såsom skoltyp, skolstorlek, utbildningsprogram, skolans ekonomiska tilldelning och klasstorlek, i mycket liten utsträckning påverkar elevernas skolprestationer. I linje med detta har antalet elever per lärare inte någon avgörande betydelse för elevernas studieresultat. Det finns inte heller något forskningsunderlag som visar att antalet elever per lärare har ökat dramatiskt i de svenska klasserna under de senaste två decennierna.” (skolverket.se)

Men samtidigt är det så att Håkansson och Sundberg konstaterar att yngre barn, elever med utländsk bakgrund och elever som av olika anledningar är marginaliserade presterar bättre i mindre klasser.

Författarna poängterar också att mindre klasser underlättar skapandet av kommunikativa lärandemiljöer, förståelsen av elevernas kunskaper och att lärarna på så sätt får mer tid för att uppmärksamma de enskilda eleverna och deras behov. Forskningen menar att större effekt på elevernas lärande har införandet av formativa arbetssätt.

Självklart är det viktigt med formativa arbetssätt, men vem som helst kan ju räkna ut att jag kan lägga mer tid på mitt formativa arbetssätt, planeringen av undervisningen och uppföljningen av denna om jag har 22 istället för 32 elever.

Det ena utesluter inte det andra. Det fattar vem som helst.

PS. Eleven och vårdnadshavare har gett sitt tillstånd till att jag skriver om eleven samt publicerar bilden. De hälsar att de hoppas att texten kan hjälpa andra elever i liknande situation.

Referenser: Skolverket.se 2016

Reagera på inlägget:

Anpassningar eller curling – ett digitalt dilemma

Är det så att anpassningar för vissa elever har blivit ett sätt ta den lätta vägen för lärare, elev och föräldrar?

Har det okritiska användandet av digitala verktyg lett till att vi lärare curlar eleverna i stället för att arbeta med att de ska lära sig något?

Talsyntes, ordprediktion, lyssna på alla texter i stället för att läsa, söka svaren på Google, ja de digitala möjligheterna för eleverna är oändliga.

Jag återkommer dock ofta till det som är mitt dilemma: digitala verktyg är kanon, men lär sig eleverna egentligen mer, eller lär de sig något alls?

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, men ibland tror jag att vi lärare tillsammans med eleverna tar den lätta vägen. Du har kanske en elev som är svårmotiverad, som inte vill skriva eller läsa och föräldrarna hör av sig och kräver insatser.

De snabbaste insatserna att införa är då att eleven erbjuds att använda talsyntes och genom denna tala in sin text. Då behöver ju hen inte skriva.

Vanligast tror jag dock är att låta eleven slippa läsa texter och lyssna i stället. Många elever vill inte läsa och det krävs att du som lärare lägger tid på att först och främst hitta en bok som passar just den klassen och sedan krävs det att du undervisar om boken.

Du kan inte bara sätta en bok i händerna på eleverna och hoppas att de läser. Framför allt de svårmotiverade eleverna kräver ditt engagemang och jag är självklart medveten om att det inte alltid räcker det heller.

När eleverna skriver på sina datorer markerar datorn stavfel, om eleven dessutom har tillägget Grammarly påslaget när eleven skriver på engelska, markeras även grammatiska fel. När eleverna skriver en uppsats i svenska och du som lärare tillåter att eleverna har till exempel AppWriter påslaget så att datorn föreslår ord, stavning och du dessutom kan lyssna på texten – hur påverkar det elevernas skriftliga förmåga?

Om jag låter eleverna använda dessa digitala verktyg varje gång jag bedömer en skriven text, blir deras texter bedömda högre och bättre då?

Digitala verktyg påverkar ju inte elevens förmåga att hålla en röd tråd eller att skriva en viss texttyp, så då kvittar det väl? Enligt min erfarenhet är svaret på frågan JA. Texterna blir bättre och bedöms högre.

Jaha, tänker ni kanske. Det är väl bra? Höga betyg vill vi väl alla att eleverna ska ha?

Min motfråga blir då vad eleverna faktiskt kan? Är det inte kunskaper vi vill att eleverna ska ha? Men vilka kunskaper har eleverna egentligen? Är det digital kompetens eller har eleven förmågan att läsa och skriva?

Jag brukar säga att höga betyg är jättelätt att sätta, men att se till att eleverna har kunskaper som motsvarar de höga betygen är en konst.

Jag menar att vi måste träna eleverna i att utveckla sina förmågor även utan digitala hjälpmedel. Mina elever gör både och. De skriver ena gången i tex ChromEx utan hjälpmedel och de skriver nästa gång i Google dokument med hjälpmedel.

Självklart ska du använda dina hjälpmedel om du har stora svårigheter, som till exempel dyslexi eller språkstörning, och den här texten handlar inte om de eleverna utan om de elever som inte vill och som tycker att de inte behöver.

Jag vill dock poängtera att mina elever med språksvårigheter även tränar sig i att skriva och läsa både med och utan hjälpmedel.

I varje klass jag undervisat, ganska många har det blivit under 20 år, finns det elever som tycker att de inte vill läsa, de orkar inte och tycker det är tråkigt att läsa.

De vill inte läsa lärobokstexter eller litteratur och det handlar som sagt inte om läs- och skrivsvårigheter. De vill heller inte skriva och om de skriver lämnar de in några rader och tycker det räcker. Då är det lätt att som lärare gå i fällan att tycka att ”du kan ju lyssna i stället, du behöver inte skriva, prata in din text i stället”.

Här tycker jag att det är fel. Vi måste ställa krav på eleverna. Att eleverna inte vill och tycker att de ska slippa är inte ett kriterium för att vi lärare då ska låta eleverna ta den lätta vägen och införa digitala verktyg i stället.

Naturligtvis krävs att vi analyserar vad elevens ovilja beror på, men vad hände egentligen med att eleverna måste kämpa och faktiskt ha en egen arbetsinsats?

Jag tycker det är viktigt. Elever hos mig som inte läser och inte skriver eller endast lämnar in ett fåtal rader får betyget F.

Bedömning av elever är inte lätt och lärare står under en stor press att alla elever ska med. Alla elever ska ha minst E, annars är det du som är en dålig lärare. Hur många gånger har vi lärare inte hört ”du ska ge mig E”? Nja, ett visst betyg är ingen förhandling. Det kräver en arbetsinsats av både elev och lärare. Att då erbjuda digitala verktyg så att eleven slipper läsa och skriva är att göra våra elever en björntjänst.

Tydligt blir det om inte annat när vi kommer till årskurs nio och de nationella proven ska genomföras, då är inte hjälpmedel tillåtna i engelska och endast rättstavningskontroll är tillåtet i svenska. Om du har låtit dina elever lyssna och inte läsa, bedömt texter med alla hjälpmedel påslagna och kommit fram till att eleven når E under terminerna är det stor risk att eleven inte klarar att nå E på de nationella proven.

29 juni 2018 införs dessutom en ny bestämmelse där en elevs resultat på ett nationellt prov särskilt ska beaktas vid betygssättning (riksdagen.se). Hur ska du då göra om du bedömt eleverna som E med hjälp av digitala verktyg? Jag menar att ett okritiskt och lättvindigt användande av digitala verktyg underminerar elevens lärande.

Jag vill att vi lyfter upp detta till diskussion och vågar stå upp för att inte curla våra elever. Det krävs en arbetsinsats – utan arbetsinsats och att eleven når upp till vad som krävs, blir det inget E i betyg.

Reagera på inlägget:

Lärplattformar är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit

I vardagsrummet sitter maken och svär över sin lärplattform och i köket sitter jag och svär över min. På Twitter svär ett annat gäng över sina lärplattformar och tillsammans undrar vi hur det kunde bli så här?

Lärplattformar är tänkt som ett pedagogiskt stöd och ett verktyg som ska underlätta för lärare, elever och vårdnadshavare. Det finns en uppsjö olika lärplattformar idag som fungerar mer eller mindre väl.

Jag har ännu inte hittat en lärplattform som fungerar smärtfritt och som det inte svärs över. Det finns bara mer eller mindre dåliga. Tyvärr. För det borde inte vara så svårt att ha enkla, driftsäkra och överskådliga lärplattformar

Nummer ett för lärplattformsföretagen måste vara användarvänligheten samt att deras utformning av plattform följer LGR 11. Flera jag har tittat på stjälper snarare än hjälper vid bedömning och betygssättning. Det maken svor över häromdagen var att han hade lagt in resultat på ett och samma moment och sedan ville göra en sammanfattande bedömning. Eleven hade till exempel gjort tre uppgifter på samma moment och maken vill se vad eleven kunde och hur kunnandet utvecklats under terminen. Dessutom var den andra uppgiften de gjorde klurigare och vägde tyngre i bedömningen än både uppgift ett och två. Är ni med? Detta gick inte att se då endast den sist bedömda uppgiften syns. Så går det ju inte att ha det. Det lurar ju alla.

Det jag svor över var att när jag lagt in mer än hälften av mina bedömningar i matrisen hänger sig hela lärplattformen, allt försvinner och plötsligt visar sig en matris för matte istället. Jag har verkligen inte själv gått in på matte då jag helst undviker det ämnet! Då får jag börja om och har den gnagande känslan av att lärplattformen inte går att lita på. Jag har, trots att jag arbetar mycket digitalt, fortfarande en analog kalender där jag skriver in elevernas resultat.

Dubbeljobb – javisst, men inget i jämförelse med om jag skulle bli av med allt och inte ha något underlag inför betygsättningen.

Flera lärplattformar gör även egna tolkningar av hur LGR 11 fungerar och delar upp kunskapskrav på alla möjliga och omöjliga vis. I makens lärplattform har det företaget valt att dela in alla meningar runt elevens kunnande och gjort till olika punkter. I engelska blir det 16 olika kunskapskrav. I den jag jobbat i under många år har man valt att sätta ihop läsa och höra, skriva och tala i engelska, vilket leder till 9 olika krav att markera. Det leder också till att om jag endast har bedömt elevens tal måste jag skriva extra text om att bedömningen inte gällde att skriva. Extrajobb – javisst. Den lärplattformen räknar också samman antalet bedömningar och du får en procentsats för hur många bedömningar som är på A, C eller E-nivå – troligen tänkt för att underlätta vid betygssättningen av B och D. Tyvärr sätts ju inte betygen B och D baserat på antal ifyllda kunskapskrav i en matris i en lärplattform och definitivt inte baserat på hur många procent som är uppfyllda.

Märk väl att jag inte ens går in på de lärplattformar som gett sig på att skapa egenformulerade kunskapskrav på lätt svenska….

Listan över saker som måste förbättras kring lärplattformar kan göras oändlig. Men den största frågan är kanske varför vi alls behöver dem? Hur kritisk jag än kan vara mot hur olika företag väljer att göra med sina lärplattformar är jag ganska säker på att de ändå fyller en funktion och att de är viktiga. Jag tror personligen att många bedömningar annars skulle bli rakt ut i luften och ingen skulle ha koll på vad eleverna gjort. Det är rektors ansvar att se till att det förs en löpande dokumentation kring elevernas kunskapsutveckling och det är ett nästintill omöjligt uppdrag för en rektor. Vad händer på de skolor där en lärare plötsligt slutar och det inte finns någon dokumentation alls? Hur blir det för de eleverna? Det är en omöjlig uppgift för den lärare som tar över den undervisningen när det inte finns en bokstav att falla tillbaka på. Som vårdnadshavare gillar jag att få enkel och tydlig information kring mitt barns kunskapsutveckling och ser att den fyller en funktion.

Ni företag som utvecklar lärplattformar har ett stort ansvar, menar jag. Ni måste följa intentionerna i LGR 11. Ni måste göra er plattform logisk, digitalt enkel och användarvänlig. Användarvänligheten är, enligt mig, det absolut viktigaste. Det måste vara busenkelt för alla att förstå hur det fungerar.

Sträva efter att minska antalet klick för att komma till rätt del. Vi lärare har begränsat med tid. Det är kanske bara 30 minuter mellan två lektioner och då har vi inte tid att sitta och försöka tänka ut var och hur det nu var man skulle hitta hur man lägger in olika saker. Ni måste ha en support som svarar kvickt och lätt samt måste ni ta ansvar för att kontinuerligt utvecklas. Här handlar det inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt utan det handlar faktiskt även om att ta ansvar för att hjälpa Skolsverige och eleverna.

Reagera på inlägget:

Fyller föräldramöten ens någon funktion?

Hur många gånger har du som förälder suttit på ett föräldramöte och tänkt: “Jisses, detta kunde de väl ha mailat ut istället?” eller som lärare tänkt: “Jisses, vad ska vi fylla detta föräldramöte med? Måste vi tvinga hit föräldrarna när vi inte har något direkt innehåll?”

Själv har jag varit med om båda delar!

Som förälder känner jag mig tvingad att gå på föräldramöte även om jag vet att det inte direkt kommer ge mig någon ny information. Om man inte går på ett föräldramöte är man väl en oansvarig och dålig förälder, eller? Jag är dock intresserad av att höra om hur klassen fungerar och det är bra att ha ett ansikte på de andra föräldrarna i klassen så jag går dit. Som lärare har det sett olika ut på olika skolor jag varit på. Den skola jag är på nu har “mingel” då föräldrarna ska kunna se hur vi ser ut samt kunna diskutera med oss om de har någon fråga. Utöver det har vi traditionella föräldramöten. De flesta skolledningar verkar anse att föräldramöte som leds av lärarna varje termin är ett måste. I en artikel i Skolvärlden (15/9) kunde vi dock läsa att huvudskyddsombudet för Lärarnas Riksförbund i Lund, Robert Jivegård, menar att det inte står någonstans i skollagen att vi ens ska ha föräldramöten och inte heller att det står att lärare måste hålla i dessa.

Jag anser att föräldramöte för år 1, 4 och 7 är viktiga då det ofta är nya klasser och mycket nytt att ta del av. Dessa möten menar jag ska ledas av ansvarig lärare. I nian är det studie- och yrkesvägledaren (syv) som ska spela huvudrollen tycker jag. Syv har ofta en bortglömd roll, men har en väldigt viktig funktion på skolorna och då främst i samband med gymnasievalet.

Om skolan har en väl uppbyggd lärplattform eller annan digital informationskanal där lärarna regelbundet lägger ut information så har föräldramötet spelat ut sin roll tycker jag. Det krävs dock att vi lärare blir bättre på att få ut information via till exempel Schoolsoft eller Infomentor (lärplattformar) och inte bara skriver in några resultat på ett glosprov. Att eleven haft 12/12 på ett glosprov är ju bra, men säger ingenting kring hur eleven klarar sig mot kunskapskraven och senare mot betygen. Vi behöver regelbundet ge information kring elevens kunskapsutveckling, men även lägga in eventuella läxor och prov. Många föräldrar behöver också se till att intressera sig för sitt barns skolgång och faktiskt logga in i lärplattformen och ta del av dess innehåll.

Sedan menar jag inte att man behöver vara som jag själv och kolla den varje dag, men någon gång i veckan menar jag absolut ingår i föräldraansvaret. Alldeles för många föräldrar har aldrig varit inloggade eller bara inloggade någon gång per termin. Jag menar att om man klarar att facebooka och instagramma så klarar man också att kolla information i en lärplattform. Självklart är det inte lika enkelt om du inte har svenska som modersmål, men då får man söka andra lösningar och kanske be studiehandledarna på skolan om att översätta information och lägga ut.

Om föräldrar vill träffas för att diskutera saker i klassen kan man göra det i alla fall. Vanligt är till exempel att föräldrar skapar en sluten facebookgrupp för sina diskussioner och för att enkelt kunna ta kontakt med varandra.

Jag menar att majoriteten av föräldramöten kan tas bort. Det är min åsikt både ur lärar- och föräldraperspektivet.

Vad tycker du? Har föräldramöten spelat ut sin roll eller har du som förälder varit på ett riktigt toppenbra föräldramöte?

Eller har du som lärare ett kanonupplägg som du vill dela med dig av? Kommentera och dela med i kommentarsfältet här i bloggen eller på Skolvärldens facebooksida!

P.S. Det heter inte föräldraRmöte, vilket syns i många sammanhang. Hälsningar språkfröken. D.S

Reagera på inlägget:

Tro inte att det räcker med auktoritet i klassrummet

Att vara lärare idag är sannerligen komplext och inget yrke som du bara kan läsa dig till att bli bra på. Jag skulle säga att det är ett hantverk som kräver ganska många timmars övning för att bli riktigt skicklig på.

När jag började jobba som lärare för cirka tjugo år sedan tappade jag ofta humöret och blev rasande på de elever som inte lydde eller gjorde tilldelade uppgifter som de skulle. Det ledde till att det förvisso var väldigt tyst och lugnt i klassrummet och när rektor gjorde lektionsbesök tyckte han att jag hade mycket god ordning.

En dag kom sexornas klassföreståndare och berättade att flera flickor inte vågade komma till mina tysklektioner då de kände sig rädda för att jag skulle bli arg eller säga till dem strängt. Det blev en väckarklocka för mig. Ingen vill att elever ska sitta och känna att de inte vågar fråga eller att de är rädda.

Jag uppfattas fortfarande som sträng och det är en god ordning i mitt klassrum. Den stora skillnaden är att jag lägger en hel del tid på att bygga relation till varenda elev. Jag ger ett uppmuntrande ord när jag passerar i korridoren, stannar till och småpratar på rasten, sätter mig bredvid den mest svårhanterlige eleven i matsalen och pratar om annat än skola – små saker som inte tar många minuter men som sedan skapar en helt annan dynamik i klassrummet.

Uttrycket att bygga relation får verkligen inte förväxlas med att vara ”kompis” med eleverna. Det är inte samma sak. Att se varje elev och ha en god relation betyder inte att eleverna är mina kompisar eller mina ”kids” som jag snapchattar med på eftermiddagarna. Det handlar istället om en ömsesidig respekt som måste förtjänas.

Den lärare som idag tror att det räcker att vara sträng, auktoritär och kunskapsförmedlande kommer efter ett tag förhoppningsvis inse att det inte räcker i dagens skola. Absolut ska vi vara tydliga ledare och när jag eller någon annan pratar är övriga tysta och lyssnar. Absolut har jag ibland genomgångar där locken på datorerna är stängda och eleverna sitter tysta och lyssnar. Självklart. Men inte varje lektion och inte hela tiden. Variation är A och O för en fungerande undervisning.

Att som lärare ha djupa ämneskunskaper, förmåga att bygga relation till eleverna och veta vilken klass som kräver vilken metod är det som utmärker en god lärare. En uppgift som fungerar lysande i en klass fungerar inte alls i en annan och det är viktigt att fundera över varför och anpassa sin undervisning efter den klass och de individer du har framför dig.

Förra läsåret bytte jag jobb och jag var tvungen att verkligen rannsaka mig själv och fundera över mig själv i min lärarroll. När du kommer ny till en klass har du verkligen inte automatiskt respekt hos eleverna oavsett hur sträng eller auktoritär du är när du möter dem. Du måste arbeta på att vinna deras förtroende och eleverna måste inse att du är konsekvent och står för vad du säger.

Jag var van vid att i stort sett bara titta på eleverna på min förra skola med min ”frökenblick” så visste de vad som gällde. På mitt nya jobb har jag fått slita för att vinna respekt och förtroende. Flera gånger under höstterminen grät jag i bilen när jag körde hem och tänkte: “Jag fixar inte detta. Det kvittar vad jag gör så blir det inte bra”.

Samtidigt hade jag undervisning i en annan klass som var bland det roligaste jag haft på många år. De var ett gäng otroligt entusiastiska elever som kastade sig över uppgifterna och som det var en fröjd att gå in och ha. Den förstnämnda gruppen fungerade också väl så småningom, men det tog mycket längre tid. Den gemensamma nämnaren för att grupperna fungerade var att jag lyckades hitta uppgifter som eleverna såg en mening med.

I den stökigaste gruppen valde jag en skönlitterär bok med omsorg. När jag högläste de första kapitlen i boken blev det knäpptyst och när det var fem minuter kvar sa en av de rörigaste eleverna: “Du, du hinner nog ett kapitel till så vi kan höra hur det går”. Så stolta de var när de läst sin första skönlitterära bok på engelska och tyckt att den var riktigt bra!

Jag insåg också ganska snabbt att denna grupp inte kunde hantera mobiltelefoner eller sina ipads. Dessa valde jag att samla in och vi använde under en period inga digitala verktyg alls. I den andra gruppen hade de sina telefoner och jag sa till en gång om att jag inte ville se dem och sedan syntes de inte till.

Den gruppen arbetade i stort sett helt digitalt då de klarade att hantera sina datorer och hade sina privata telefoner undanstoppade.

Det går inte att anamma en enskild metod och tro att den ska fungera i alla klasser. Det blir därför så tokigt när politiker och journalister, utan erfarenhet av undervisning, dundrar på med mantrat att “katederundervisning” skulle höja resultaten för svensk skola. En skicklig lärare inser att den måste välja uppgift och metod beroende på vilken klass den har framför sig.

Är du helt ny i yrket och du för första gången ska ha dina egna klasser kommer här några råd att tänka på:

* Du släpper in eleverna i klassrummet. Låt dem inte springa in som en hjord elefanter. Är det stökigt i korridoren så ställ upp dem på led och släpp in dem en och en.

* Du bestämmer var eleverna ska sitta. Du har gjort en placering i förväg gärna i samråd med mentorn. Placeringen är inte förhandlingsbar. Om synnerliga skäl föreligger kan placeringen ändras i samråd med lärare som känner klassen.

* Om ni bestämt att mobiler ska samlas in så stå i dörren och låt eleverna lägga ifrån sig mobilerna i en låda INNAN de går in.

* Har du sagt att du ska ringa hem måste du göra det samma dag. Stå för vad du säger. Ring eller maila gärna om bra saker också. Tar lite tid, men betyder mycket.

Läraryrket är komplext och inte enkelt, men när du får dina grupper att fungera är det faktiskt ett riktigt bra jobb. Låt dig inte nedslås av alla negativa artiklar som florerar i media. Dessa artiklar spär på föraktet mot svensk skola och kommer ofta bara med ett tyckande om hur det borde vara. Om vi bara har kunskapsförmedling och korvstoppning från katedern så kommer allt bli bra, eller hur?

Enligt många skoltyckare är det en dålig skola, en dålig lärarutbildning och tja, det mesta med svensk skola verkar vara dåligt. Så är det inte. Det finns hur mycket bra som helst med svensk skola, även om det så klart finns utrymme för förbättring precis som i alla andra yrken.

Reagera på inlägget:

Sidor