Annons

Vad gör den som saknar förutsättningar att göra rätt?

Idrott påverkar elevers självbild. Vare sig det är på rasten, lektion, fritid eller inom föreningslivet. Alla barn stöter på idrott i någon form. I vårt samhälle har idrottandet blivit ett sätt att bli validerad och uppskattad. Egentligen har det varit så rätt länge att människor mäter sig inom sport och spel för att se vem som är starkast. Att bli bekräftad att man duger är en av våra drivkrafter som brukar gå under benämningen status.

Exempel på idrotten som status går att återfinna hos elitidrottare. Det kan ses i våra nyhetstidningar och på tv. Sporten har länge haft en helt egen sektion. Finns det något annat forum där en person kan bli så uppmärksammad? Förutom att många av barnens förebilder är idrottare är idrott något vi utövar med kroppen. Således är det påtagligt när något jag gör blir bra kontra dåligt. Jag ser det, andra ser det. Denna exponering i utförande bidrar till min självbild.

De flesta med grovmotorik på en normalnivå, om man får kalla det så, får lyckas då och då. De får känna sig duktiga, andra ser när de lyckas. De blir bekräftade. Har man nedsatt motorik får man kämpa hårt för detta. Tillfällena kommer inte lika ofta. Om ens alls.

Det är inte uppskattat på samma sätt som barn med någon som är duktig på matematik, struktur eller historia. Intressant, men inget som vi mäter oss mot andra som barn på samma sätt. Hur många barn känner till någon arkitekt, matematiker eller historiker?

Därför är det så viktigt för dessa barn när de väl lyckas i sitt idrottande att så många som möjligt ser detta. Att uppbringa uppmärksamhet. Detta däremot leder till omvänd effekt, för vi lär oss att det är fult att vara nöjd över sig själv.Och här befinner sig många med autism och andra begåvningar som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger.

Och här befinner sig många som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger. Vad gör man om man inte har förutsättningarna för att göra rätt? Jo, man tar kontroll över situationen och gör fel med flit. Något Ross Greene skriver endel om. Även fast det inte är en hjälp just nu kan jag lova att det blir bättre med tiden. De egenskaper som de besitter kommer tids nog att uppskattas.

Reagera på inlägget:

Jag var dömd att misslyckas med en elevassistent

Relaterat

Elevassistent till en elev med utåtagerande beteende kan vara en av de sämsta lösningarna jag har stött på. 

Tro mig, jag har haft fyra olika enbart på lågstadiet. Det händer någonting med ens självbild när man konstant har någon som iakttar allting man gör. Det är en stress som gör att man aldrig får chansen att koppla av. 

Det är inget fel på personerna i sig, de flesta jag hade var helt fantastiska och jag tyckte om dem väldigt mycket. Problemet var att assistenten tenderade att ha begränsat med livserfarenhet, utbildning samt stöd i sin roll. Syftet blev lätt att enbart se till så jag skötte mig och inte förstörde för andra. Med ett sådant fokus är man dömd att misslyckas. 

För mig blev det så markerande när jag fick en-till-en-undervisning i helklass, så att säga. Det blev jag som var fel, ingen annan behövde ju extra stöd och någon som påminde en om vad som var rätt eller fel. Jag tappade makten och såg svag ut. Det medförde att jag då och då behövde återställa balansen, att ta kontroll. Det gjorde jag genom att bråka. Ibland medvetet, ibland blev det helt enkelt bara fel, ibland agerade jag på en dålig impuls. Eftersom jag hade en personlig ordningsvakt fick jag höra det rätt fort oavsett. Inte, nej och sluta var några av de mest frekventa orden.

I fyran genomgick jag en akut förflyttning till resursgrupp som det hette 2001, där fick jag det stöd jag behövde. Där stöttade de hela gruppen på samma sätt, där blev jag inkluderad på riktigt. 

Så hur påverkar det en som vuxen av att ha haft så många personliga assistenter? Jo, för mig har det inneburit att jag alltid känner mig iakttagen och är väldigt rädd för att göra fel. Kort och gott skapas tankar att man alltid är sedd av andra som dömer det jag gör. Situationer som är jobbiga kan vara att äta ensam på resturang, handla i samma butik flera dagar i rad, undvika att prata högt på tåg och buss, dölja mobilen när man skriver till någon och så vidare.

Några har turen att träffa en elevassistent som jobbar för att möjliggöra och stötta, tyvärr ser det inte ut så överallt. Tyvärr upplever jag att elevassistent har en rätt låg status, även kopplat mot skolan. När elevassistenten inte får tydliga direktiv till sin roll, utan sätts in för att "stötta", då motverkas inkludering.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför prioriterar jag rasten vid schemaläggning

Relaterat

På min skola har jag möjlighet till stor påverkan. Då menar jag inte som lärare eller särskilt sakkunnig, utan som schemaläggare. Ett intressant fenomen i schemat jag värderar högt är rasten.

För mig och andra som har en sensorisk känslighet är rasten ett måste. Det behöver finnas avbrott och möjlighet till rörelse och rekreation mellan katederundervisning. Saknas en sådan möjlighet kommer behovet visa sig i klassrummet istället. Därför är rasten uppe i topp 3 på min prioriteringsordning vid schemaläggningen.

Förutom att det är viktigt med rasten för återhämtning blir dess placering central för att nå en god effekt. Den behöver bryta långa, teoretiska pass i klassrummet utan att komma för tidigt på dagen, men inte heller för sent. Rasten behöver också vara tillräckligt lång för att ge möjlighet till återhämtning och rekreation. Men rasten innebär ofta friktion, för rasten är en övergång. 

Detta är dock inte alltid en nackdel. Eftersom att återhämtning är nödvändigt går det att passa på vid dessa tillfällen och baka ihop andra övergångar till en. Till exempel anser jag att en rast bör ligga i anslutning till praktisktestetiska ämnen som slöjd eller idrott, utan att omklädningstid läggs på själva rasten. Det gör att rasten faktiskt kan hjälpa till att minimera dessa jobbiga situationer och skapa ett bättre flyt under skoldagen. Uppstår det en situation vid en övergång finns det då ofta även mer marginal att jobba med och stress kan minskas för pedagogen. 

Dessutom behöver rasten vara strukturerad på ett sådant sätt så det kan finnas gott om personal och att det är enkelt att veta tiderna kring den. Därför brukar jag försöka lägga rasten i olika block, med en minimumlängd men också så att årskursen alltid går in samtidigt för att underlätta för personal.

Så här komplex är alltså rasten och med denna komplexitet kommer även stora möjligheter. Så ta tillvara på rasten och prioritera den vid schemaläggningen för att skapa en god arbetsmiljö för både elever och personal! 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Skolans otryggaste plats

Relaterat

Som idrottslärare bland de yngre åldrarna får man ofta möta elevers bekymmer kring idrotten.

”Måste man duscha idag?”

”Jag blev inte ens svettig”

Eller ”jag har glömt mina kläder, måste jag vara med?”.

Vad är det egentligen som ligger bakom dessa bekymmer som eleverna lyfter? Jag tror det har att göra med skolans otryggaste plats – omklädningsrummet.

Det lever fortfarande kvar en jargong att en människa behöver utsätta sig för jobbiga situationer för att övervinna dem. Att tvinga in en person med fobi för spindlar in i ett rum med dessa kommer inte göra personen mindre rädd för spindlar. Detta är således en sanning med modifikation. För att övervinna en rädsla behöver den mötas stegvis i en trygg miljö.

Ändå hävdas det fortfarande att barnen måste utsättas för dessa omklädningssituationer för att det är så det ser ut i verkligheten. Det här tycker jag är ett felaktigt argument, för det ser inte ut så i verkligheten. Förutom att jag upplever att det är få vuxna som duschar på träningslokaler upplever jag även att det är få vuxna som byter om. Detta görs istället innan hemma, och varför är det så?  Kanske kan det vara så att personen som inte bytte om på gymmet har jobbiga minnen från barndomen. Kanske är det så att hemmet upplevs som en trygg miljö medan gymmet inte gör det.  Men de vuxna som byter om i offentliga omklädningsrum är förhoppningsvis säkra på sig själva, och har sluppit bli exponerade i jobbiga omklädningssituationer som barn.

Själv kommer jag väl ihåg omklädningsrummen under min tid på högstadiet. Som kille, lätt överviktig utan att ha kommit in i puberteten, blir det en känslig fråga att visa sig naken inför andra. Det var även det enda alternativet vi hade på min skola, trots att det fanns duschbås.

De tre alternativen som fanns var ganska enkla. Antingen var du först in i duschen, sist in eller så struntade du i att duscha.

De flesta av oss behövde duscha efter idrotten, de flesta av oss ville. Men klimatet tillät det inte, för att exponera sig själv som tonåring är ingenting man bara gör. Det blir en jobbig situation för någon som älskar att röra på sig. Frågan jag ställde mig själv var ofta hur mycket jag kunde ta i och fortfarande inte behöva duscha, något som ibland hämmade den fysiska aktivitet jag behövde.

När man vill poängtera och hårdra brukar militären kunna användas som referens då den i många fall går åt ett mer extremt håll och visst, det finns exempel att hämta från den verksamheten för detta syfte.

Jag minns ett tillfälle från min värnplikt då vi skulle tvätta oss ute i fält genom att bada i en sjö. Tydliga instruktioner fanns om hur det skulle gå till. Inga kläder, tillsammans med sin stridsparskamrat och max djup upp till knäväcket. När tvagningen var klar skulle man anmäla sig till ett befäl som skulle se till att man var ren.

Men trots att dessa exempel finns är även försvarsmakten tidig med att slussa ut det gemensamma duschandet. De hygienbaracker jag besökt nyligen har fått skiljeväggar men inte bara det, många har även fått låsbara dörrar.

Sen kommer förmodligen den viktigaste poängen av dem alla; finns det belägg för obligatorisk dusch och ombyte i läroplanen? Vi kollar vad skolinspektionen skrev i sin rapport 2012:

”I de fall skolor inte erbjuder eleverna tillräckligt med undervisning, handlar det i de flesta fall om att skolorna räknar in aktiviteter i undervisningstiden som enligt skollagen inte kan ses som undervisning. Det är till exempel inte ovanligt att ombyte inför och dusch efter lektionen räknas som undervisning.

Det är viktigt att peka på att dusch och ombyte kan vara en del av undervisningen. Men detta kräver att skolan utför dessa aktiviteter inom ramen för skollagens definition av undervisning och utgår från innehållet i kursplanen för idrott och hälsa. Vid de observerade tillfällena var dock detta inte fallet, utan dusch och ombyte leddes inte av någon lärare och saknade koppling till kursplanen.” (Skolinspektionen, 2012, ss. 10-12)

Enligt skolinspektionen ska dusch och ombyte vara lärarledda aktiviteter för att de ska kunna kopplas till undervisningen. Dessutom ska det återfinnas en tydlig koppling till kursplanen. Det gör att dessa blir svårmotiverade som obligatorium kring undervisningen. Påverkar det en elevs betyg ifall hen inte skulle duscha? Ifall eleven då ifråga kan redogöra för när man bör duscha, varför och hur ofta – väger det praktiska momentet med att visa det tyngre än kunskapen?

Trygghetsundersökningar på skolan jag jobbar på har sammantaget visat att omklädningsrummen ligger i topp bland skolans otryggaste platser. Vilket i sig inte är så konstigt. Här ska barn, vars kroppar befinner sig i förändring, samexistera. Innan våra trygghetsundersökningar gjordes genomfördes detta även utan vuxenuppsyn.

För de yngre eleverna är det alltid viktigt att en vuxen finns nära till hands, särskilt i utsatta situationer. Det är en trygghet barnet behöver få i omklädningsrummet och frågan blir då vad som krävs för att skapa denna. Miljön på en skola ska inte vara så pass sårbar att det ska behövas en vuxen i varje omklädningsrum vid varje ombyte. 

Jag skulle hävda att skiljeväggar och draperier är bra, men inte tillräckligt. Ett draperi skapar enbart en falsk trygghet då man som barn, naken i duschen, inte garanteras full kontroll över när draperiet öppnas. När man är naken ska man ha rätt att kunna bestämma vilka som kan se en eller inte, särskilt som barn.

Att en elev lyfter sitt bekymmer med att duscha eller byta om är inte heller en självklarhet. Det bygger på att eleven har en tillit till läraren, något som kan minska med åldern, då eleven inte fått sina bekymmer bekräftade. Det gör att många elever lider i det tysta, utan att våga nämna sitt bekymmer. Oroliga för konsekvensen, att bli tillrättavisad eller att sticka ut från normen. I bra fall så kommer eleven till lektionen ändå, men är inte ombytt. Eleven kanske till och med deltar ändå. I värsta fall så kommer eleven inte alls. Denna press känner flera elever av på sin skola. En rädsla för att befinna sig i en utsatt miljö som gör att valet att inte gå till skolan upplevs som en mildare konsekvens än att behöva byta om och duscha. Det är ett problem vi bör ta på allvar.

Så tills omklädningsrummen är trygghetssäkrade kan jag inte motivera att en elev måste duscha efter idrotten. Till och med när de är trygghetssäkrade är det svårt att hitta argument som gör duschandet obligatoriskt efter en lektion. Särskilt när det finns elever med en sensorisk överkänslighet som upplever smärta vid duschning eller det faktum att många duschar för ofta som ger motsatt effekt på hygienen.

Jag motsäger inte att fysisk aktivitet bör efterföljas av en dusch, det är något jag ofta rekommenderar mina elever efter en högintensiv idrottslektion. Det jag ifrågasätter är varför denna duschning ska ske exponerat bland ett dussin andra.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor