Annons

Skolan behöver inte mer kunskap om NPF

Relaterat

Det är en provocerande titel. Och den säger faktiskt väldigt mycket om vad vi läser in som normativt. Precis det jag tänker demonstrera här.

Det är inte ett enkelt beslut att utbilda sig till lärare. För mig innebar valet 4,5 år på högskola och några hundratusen i studieskuld. Det blir då inte ett yrkesval, det blir ett livsval.

Vi har en lärarutbildning vars omfattning redan är på en bristningsgräns, att lägga till fler delar i utbildningen bör inte göras lätthjärtat. Och att lägga till något så specifikt som kunskap kring vanligt förekommande npf-diagnoser skulle inte enbart riskera att förlänga lärarutbildningen. Det skulle även riskera att konkretisera och kategorisera osynlig problematik så att elever som inte matchar denna kategorisering faller mellan stolarna.

Dessutom ska en elev kunna få stöd i skolan oavsett diagnos eller inte. Därför bör fokus snarare ligga på att skapa en förståelse för olika och annorlunda. Utbildning kring npf kan vara en väg för att konkretisera detta, men det är viktigt att tänka på att det bara är en del av en mycket större helhet. En elev är inte adhd. En elev är inte autism. En elev är inte dyselexi. Skillnaden inom en grupp med en diagnos är lika stor som skillnaden hos neurotyper. 

Så ska man då inte lära sig något om npf eller hur andra tänker och fungerar? Jo, det är precis det man ska.

Skolan behöver ett nytt förhållningssätt, där olika och annorlunda har en plats. Där en elevs upplevda bekymmer tas på allvar och pedagogerna i skolan förhåller sig professionellt till svårigheten och har konkreta verktyg att kunna bemöta det som inte upplevs som normativt.

För vad som är normalt är subjektivt. Annars är risken att ansvaret skjuts på något eller någon annan. För det är så vi fungerar som människor när det är något vi upplever som jobbigt, svårt och inte förstår eller kan hantera. Detta behöver man förstå, det går att utbilda kring. Det är detta förhållningssätt man behöver få med sig. ”Alla tänker och fungerar inte som jag gör.”

En lärare kan inte förväntas besitta expertis inom dessa områden. Jag anser att lärare jag träffar har goda kunskaper i att känna av när något är ett bekymmer. Så det läraren behöver är konkreta kanaler att vända sig till som kan ge expertis i individuella fall. För även om situationer kan korrelera är de individuella. För vi jobbar med individer, människor. 

Skolan behöver således inte mer kunskap om npf, per se. Skolan behöver en bättre förmåga att bemöta det som inte är normativt.

Kanske framför allt det som inte är visuellt synligt. Och precis som vi lär våra elever att utveckla olika förmågor behöver blivande lärare utveckla sin förmåga att förstå, acceptera och bemöta det som faller utanför ens egen bild av vad som är normativt.

På så vis kan alla elever i skolan ges möjligheten till ett bra och rättvist bemötande. Inte bara de som har en diagnos.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Vad gör den som saknar förutsättningar att göra rätt?

Idrott påverkar elevers självbild. Vare sig det är på rasten, lektion, fritid eller inom föreningslivet. Alla barn stöter på idrott i någon form. I vårt samhälle har idrottandet blivit ett sätt att bli validerad och uppskattad. Egentligen har det varit så rätt länge att människor mäter sig inom sport och spel för att se vem som är starkast. Att bli bekräftad att man duger är en av våra drivkrafter som brukar gå under benämningen status.

Exempel på idrotten som status går att återfinna hos elitidrottare. Det kan ses i våra nyhetstidningar och på tv. Sporten har länge haft en helt egen sektion. Finns det något annat forum där en person kan bli så uppmärksammad? Förutom att många av barnens förebilder är idrottare är idrott något vi utövar med kroppen. Således är det påtagligt när något jag gör blir bra kontra dåligt. Jag ser det, andra ser det. Denna exponering i utförande bidrar till min självbild.

De flesta med grovmotorik på en normalnivå, om man får kalla det så, får lyckas då och då. De får känna sig duktiga, andra ser när de lyckas. De blir bekräftade. Har man nedsatt motorik får man kämpa hårt för detta. Tillfällena kommer inte lika ofta. Om ens alls.

Det är inte uppskattat på samma sätt som barn med någon som är duktig på matematik, struktur eller historia. Intressant, men inget som vi mäter oss mot andra som barn på samma sätt. Hur många barn känner till någon arkitekt, matematiker eller historiker?

Därför är det så viktigt för dessa barn när de väl lyckas i sitt idrottande att så många som möjligt ser detta. Att uppbringa uppmärksamhet. Detta däremot leder till omvänd effekt, för vi lär oss att det är fult att vara nöjd över sig själv.Och här befinner sig många med autism och andra begåvningar som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger.

Och här befinner sig många som saknar motoriken. Utan samma förutsättningar att få bekräfta att man duger. Vad gör man om man inte har förutsättningarna för att göra rätt? Jo, man tar kontroll över situationen och gör fel med flit. Något Ross Greene skriver endel om. Även fast det inte är en hjälp just nu kan jag lova att det blir bättre med tiden. De egenskaper som de besitter kommer tids nog att uppskattas.

Reagera på inlägget:

Jag var dömd att misslyckas med en elevassistent

Relaterat

Elevassistent till en elev med utåtagerande beteende kan vara en av de sämsta lösningarna jag har stött på. 

Tro mig, jag har haft fyra olika enbart på lågstadiet. Det händer någonting med ens självbild när man konstant har någon som iakttar allting man gör. Det är en stress som gör att man aldrig får chansen att koppla av. 

Det är inget fel på personerna i sig, de flesta jag hade var helt fantastiska och jag tyckte om dem väldigt mycket. Problemet var att assistenten tenderade att ha begränsat med livserfarenhet, utbildning samt stöd i sin roll. Syftet blev lätt att enbart se till så jag skötte mig och inte förstörde för andra. Med ett sådant fokus är man dömd att misslyckas. 

För mig blev det så markerande när jag fick en-till-en-undervisning i helklass, så att säga. Det blev jag som var fel, ingen annan behövde ju extra stöd och någon som påminde en om vad som var rätt eller fel. Jag tappade makten och såg svag ut. Det medförde att jag då och då behövde återställa balansen, att ta kontroll. Det gjorde jag genom att bråka. Ibland medvetet, ibland blev det helt enkelt bara fel, ibland agerade jag på en dålig impuls. Eftersom jag hade en personlig ordningsvakt fick jag höra det rätt fort oavsett. Inte, nej och sluta var några av de mest frekventa orden.

I fyran genomgick jag en akut förflyttning till resursgrupp som det hette 2001, där fick jag det stöd jag behövde. Där stöttade de hela gruppen på samma sätt, där blev jag inkluderad på riktigt. 

Så hur påverkar det en som vuxen av att ha haft så många personliga assistenter? Jo, för mig har det inneburit att jag alltid känner mig iakttagen och är väldigt rädd för att göra fel. Kort och gott skapas tankar att man alltid är sedd av andra som dömer det jag gör. Situationer som är jobbiga kan vara att äta ensam på resturang, handla i samma butik flera dagar i rad, undvika att prata högt på tåg och buss, dölja mobilen när man skriver till någon och så vidare.

Några har turen att träffa en elevassistent som jobbar för att möjliggöra och stötta, tyvärr ser det inte ut så överallt. Tyvärr upplever jag att elevassistent har en rätt låg status, även kopplat mot skolan. När elevassistenten inte får tydliga direktiv till sin roll, utan sätts in för att "stötta", då motverkas inkludering.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Därför prioriterar jag rasten vid schemaläggning

Relaterat

På min skola har jag möjlighet till stor påverkan. Då menar jag inte som lärare eller särskilt sakkunnig, utan som schemaläggare. Ett intressant fenomen i schemat jag värderar högt är rasten.

För mig och andra som har en sensorisk känslighet är rasten ett måste. Det behöver finnas avbrott och möjlighet till rörelse och rekreation mellan katederundervisning. Saknas en sådan möjlighet kommer behovet visa sig i klassrummet istället. Därför är rasten uppe i topp 3 på min prioriteringsordning vid schemaläggningen.

Förutom att det är viktigt med rasten för återhämtning blir dess placering central för att nå en god effekt. Den behöver bryta långa, teoretiska pass i klassrummet utan att komma för tidigt på dagen, men inte heller för sent. Rasten behöver också vara tillräckligt lång för att ge möjlighet till återhämtning och rekreation. Men rasten innebär ofta friktion, för rasten är en övergång. 

Detta är dock inte alltid en nackdel. Eftersom att återhämtning är nödvändigt går det att passa på vid dessa tillfällen och baka ihop andra övergångar till en. Till exempel anser jag att en rast bör ligga i anslutning till praktisktestetiska ämnen som slöjd eller idrott, utan att omklädningstid läggs på själva rasten. Det gör att rasten faktiskt kan hjälpa till att minimera dessa jobbiga situationer och skapa ett bättre flyt under skoldagen. Uppstår det en situation vid en övergång finns det då ofta även mer marginal att jobba med och stress kan minskas för pedagogen. 

Dessutom behöver rasten vara strukturerad på ett sådant sätt så det kan finnas gott om personal och att det är enkelt att veta tiderna kring den. Därför brukar jag försöka lägga rasten i olika block, med en minimumlängd men också så att årskursen alltid går in samtidigt för att underlätta för personal.

Så här komplex är alltså rasten och med denna komplexitet kommer även stora möjligheter. Så ta tillvara på rasten och prioritera den vid schemaläggningen för att skapa en god arbetsmiljö för både elever och personal! 

Relaterat

Reagera på inlägget:

Första året som lärare får man inte le

Relaterat

Jag har stött på liknande argumentationer tidigare. Första tiden med en ny grupp ska man vara fyrkantig och konsekvent. Kort och koncis.  Att hålla sin kontakt till eleven professionell så man inte blir för mycket kompisar. Annars blir det svårt att hålla ordningen i undervisningssalen. Man behöver vara skådespelare, ryta ifrån och visa sig arg innan man själv kommit till den nivån för att markera.

Saken är den att jag vet att detta fungerar. Jag ryter till ibland när jag måste få uppmärksamheten, ibland låter jag väldigt arg och förbannad. Då blir det riktigt tyst och eleverna spänner sina ögon mot mig. Jag har fått beskrivet från andra att jag kan gå från 0 till 100 och sedan tillbaka till 0 igen.

Jag har sett goda exempel under min VFU (verksamhetsförlagd utbildning) under min studietid. Jag har även sett goda exempel på detta från militären. Om det där hårda befälet som aldrig log, som inte var rädd för att ge en känsla av obehag för grupp eller individ som inte lyckats lösa uppgiften. Ett av mina starkaste minnen från militären är dessutom när jag fick beröm av detta befäl i storforum. Ett befäl som aldrig ger beröm. Tror inte jag har varit så lyrisk i mitt liv tidigare.

Men jag fungerar inte så. Jag vill att det ska finnas en positiv atmosfär i min idrottshall. Jag hatar när den enda metoden jag har är att höja rösten och ryta till bestämt. Hejlskov skulle benämna detta som att man når sitt metodtak.

Jag vill inte leda mina grupper med rädsla. För jag vet hur den känslan känns hos en själv. Det var den känslan som gjorde att jag inte ville gå till idrotten när jag gick i lågstadiet. Jag vill kunna bemöta elevens bekymmer och behov och då tror jag att man måste våga knyta en bra relation till varandra.  

Ändå så händer det att jag höjer rösten och markerar. Kanske hade det varit bättre ifall eleverna hade den respekten för mig som lärare, att de vet att det blir jobbigt för dem om de inte lyssnar. Det jag funderar kring är ifall det jobbiga måste vara präglat av känslor, går det inte att påvisa konsekvenser på ett annat sätt. Måste jag skrika åt eleverna för att de ska lyssna på mig?

Jag vill ändå tro att det går att skapa en tydlig ram och dessutom ha en god relation med eleven. Att vara konsekvent måste inte kopplas till en känsla utan snarare till tydlighet. På gruppnivå tror jag det är svårare att göra en konsekvensanalys som omfattar alla elevers perspektiv så de känner sammanhang. Där kanske det är en tidigare tydligt kommunicerad ram som behöver präntas in. Gärna framtagen i samspel med eleverna. För att sedan på individnivå bemöta eleven genom att reda ut situationen tillsammans:

”Vad var det som hände?”

”Jag tänker, om du gör så här blir det den här konsekvensen, Kan jag göra något annorlunda som hjälper dig? Finns det något i vår gemensamma struktur vi kan ändra på?”

Problemet jag upplever som idrottslärare är att elevernas struktur ofta tas med från klassrummet. Finns en god struktur där brukar det även kunna fungera bra i idrottshallen. Är strukturen otydlig i klassrummet blir det ofta även oreda i idrottshallen.

Mina grupper träffar jag så lite som 40 minuter, två gånger i veckan. Så hur stor möjlighet har jag att påverka denna gruppdynamik på den tiden? Måste jag förhålla mig till den metodiken de redan känner till, även fast den inte stämmer överens med min ledarstil?

Miljön som vi lärare kan befinna oss i kan sätta så höga krav på vår förmåga att det ibland inte går att förhålla sig till bättre metoder än de som är nedärvda. Dessutom finns ramar vi behöver förhålla oss till som gör att våra metoder helt enkelt inte fungerar fullt ut. 

I många fall kan man förbättra och förfina sitt ledarskap men någonstans finns en gräns för min kapacitet. En gräns där mina inlärda, pedagogiska metoder med stöd från aktuella teorier och forskning kommer övergå till nedärvda metoder laddade med känslor.

Första året som lärare får man inte le. Min förhoppning är att skolan framöver ändrar riktning och lyckas förkorta detta år snarare än att förlänga det.

Relaterat

Reagera på inlägget:

Sidor