Forskaren: Särskilt stöd har minskat sedan 1990-talet

En storskalig studie vid Göteborgs universitet visar att andelen elever som får särskilt stöd har minskat från 1990-talet och fram till i dag. Samtidigt har stöd som ges avskilt från resten av klassen ökat.
– Det är många fler som behöver inkluderande stöd, säger forskaren Joanna Giota som lett undersökningen.

Forskarna har kartlagt det specialpedagogiska stödet under fyra decennier, från 1970-talet fram till 2020. Studien omfattar cirka 65 000 elever totalt, och visar på ett tydligt skifte från mitten av 1990-talet och framåt, där två huvudtrender tar vid: allt färre elever får särskilt stöd, medan en växande andel får stöd i form av särskiljande åtgärder, exempelvis placering i särskild undervisningsgrupp och anpassad studiegång.

Fram till mitten av 1990-talet fick runt 90 procent av eleverna med så kallad mild intellektuell funktionsnedsättning i grundskolan någon form av stöd, som oftast var inkluderande.

Sedan dess har stödet för den gruppen stegvis minskat, och motsvarande siffra för den elevkull som gick ut grundskolan 2020 är 78 procent.

”Fler behöver mer än de får”

Under samma period sjönk också andelen övriga elever med stödåtgärder från 40 till 25 procent.

– Det sjunkande stödet kan innebära att fler behöver mer än vad de får, vilket vår tidigare studie visar. I en fjärdedel av de undersökta skolorna
saknades resurser för att stödja alla som bedömdes vara i behov av det. Vi vet också att det fattas specialkompetens i form av specialpedagoger och speciallärare, säger Joanna Giota, professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Hon och hennes forskarkollegor har för varje årskull följt elever med mild intellektuell funktionsnedsättning, och elever som har fått någon form av specialpedagogiskt stöd under sin grundskoletid. Sedan har de jämfört elevgruppernas skolprestationer med hur övriga elever presterat under olika tidsperioder.

Svårare att klara målen

Resultaten visar att elever med inkluderande särskilt stöd tycks klara sig bättre över hela 40-årsperioden. Från 1990-talet och framåt har elever med långvarigt särskiljande stöd fått det svårare att klara måluppfyllelsen.

Vad förändringen beror på kan förklaras på flera sätt, menar Joanna Giota.

– I Skolverkets rapport från 2009 konstateras att en anledning att elevers skolprestationer i årskurs 9 har gått ner är att stödet har gått mer mot särskiljande åtgärder. Man tar dock även upp undervisningens kvalitet och att arbetssätten i skolan har förändrats mot mer elevcentrerade arbetsformer och särskilt eget arbete i skolan, vilket missgynnar elever som behöver mer stöd i sitt lärande.

Problematiskt med stöd

Hon menar att lärare fortfarande verkar under det paradigm som växte sig starkare från 1980-talet och framåt.

– Individualiseringen i grundskolan finns kvar och elevcentrerade undervisningspraktiker används än idag, säger Joanna Giota.

Att allt fler av de elever som ges stöd får det i form av särskiljande åtgärder menar hon är problematiskt, även om det kan vara bra hjälp för rätt person vid rätt tillfälle.

– Elever i särskilda undervisningsgrupper upp-lever ofta ett utanförskap, kan tappa motivationen, få en låg självkänsla och sakna vänner. Elever
i grupper med enbart svagpresterande elever möts ofta av låga förväntningar och mindre erfarna lärare, säger hon.

”Vems behov tillfredsställs?”

Dessutom menar hon att man behöver fråga sig vems behov som tillfredsställs när en elev placeras i särskild undervisningsgrupp. Ibland görs det för att skapa en lugnare arbetsmiljö för de elever som är kvar i klassrummet, utan att det finns någon riktig plan för barnen i den separerade gruppen.

– Här finns också en risk att man samlar så kallade utåtagerande elever i en grupp där det saknas specialkompetens och där negativa beteenden till och med kan förstärkas. Att inte arbeta med hela klassens sammansättning och förutsättningar kan leda till att man missar elever med mindre synliga behov, eller som är blyga eller anpassningsbara.

Att lösa problemet med att ge alla elever det stöd de behöver och har rätt till kompliceras av att förutsättningarna skiljer sig så mycket åt runt om i landet. En lösning som fungerar på ett ställe kanske inte alls har samma effekt på ett annat, eller är omöjlig att genomföra.

– Det är en svår fråga eftersom resurserna ser olika ut i olika kommuner och skolor. På skolorna försöker rektorer och pedagoger hantera den situation som finns, men det är ju inte så att alla elever som bedöms vara i behov av särskilt stöd också får det.

Lärare ensamma med problemet

Hon menar att lärare kan bli ensamma med problemet när det saknas specialpedagoger och special-lärare, och att man därför behöver hitta andra sätt att gå samman kring de elever som behöver stöd, genom till exempel större samarbete med elevhälsan.

– Lärarna kan vara duktiga på att göra extra anpassningar och individualisera undervisningen utifrån elevers behov och förutsättningar, men
när det finns svårare problematik kan det krävas att specialkunskaper och kompetenser från olika yrkesprofessioner samverkar för alla elevers bästa.

Joanna Giota efterlyser en synligare debatt om de komplexa orsakerna bakom elevers olika behov och förutsättningar, samt de faktorer som tillsammans kan skapa en stressande eller stökig klassrumsmiljö.

Mer offentliga diskussioner

– För att det ska bli bra för eleverna måste man lyfta de här frågorna för diskussion på varje skola, även i politiken, men här måste pedagogerna själva ta ledning och diskutera sin verksamhet och de utmaningar de möter, med stöd både i forskningen och sin erfarenhet. Det är de som har den professionella insynen.

Men sådana diskussionerna förs ju på alla skolor redan i dag?

– De diskussionerna behöver vara mer offentliga. De bör inte stanna på klassrums- eller skolnivå utan lyftas dit politiken lyssnar. Så att politiker inte bara pratar om att skapa ordning, utan förstå vad det beror på att ordningen inte alltid finns där, eller vad som gör att vissa elever benämns som med särskilda behov och förutsättningar. Den stora utmaningen är att förstå helheten, för att sedan sätta in rätt åtgärder, säger Joanna Giota.