Krönika

”Allt är fan inte som det ska”

KRÖNIKA När niondeklassarna skulle skriva en krönika valde Nicolina Andersson att skriva om sin pappas cancer. Det blev starka ord om hur det känns att leva med rädslan för att en nära anhörig ska dö.

Tänk dig en vanlig tisdagsmorgon. Klockan är åtta och du har knappt sovit under natten. Första lektionen är matte och du känner dig sjukt otaggad. Som vanligt är det några i klassen som inte jobbar, de sitter och fjantar sig as usual. De skrattar och frågar ”Hur är det med dig då? Är du ledsen gumman?” Du svarar inte, du bara tänker på att svälja klumpen i halsen och fortsätta fokusera på att inte brista ut i gråt.

Allt är inte som de ska. Allt är fan inte som det ska, för pappa har cancer.

Orden liksom högg till i magen. Jag tappade andan. Allt stannade upp. Jag ville inte höra mer. Orden skar in i mig. Tårarna rann ner för kinderna. Jag visst inte vad jag skulle göra. Pappa, min alldeles egna pappa. Cancer. Det är inte möjligt.

Det har varit några svåra månader. Månader av rädsla, läkarbesök, väntan. Rädslan har varit störst. Tänk om pappa inte klarar det här. Tänk om…

Men jag försökte förbjuda mig själv att tänka så. Pappa är min hjälte och har alltid varit det. Han är den starkaste jag känner. Det är klart han klarar det. Eller?

Cancern förändrade min vardag. Jag spenderade varenda sekund jag kunde med pappa. Från att träna fem gånger i veckan tränade jag max två. Jag satt hellre hemma och kollade på fotboll med pappa. Jag slutade vara ute med kompisar. Såklart började de undra, men jag sa bara att jag var för trött eller hade mycket att plugga.

Om cancern skulle ta min pappa ifrån mig skulle vi alla fall göra det till en svår kamp. Jag gav pappa positiva tankar varje dag. Vi pratade om hans framtid. Han har alltid velat öppna ett litet pensionat på landet. Jag frågade vart det skulle ligga, vad det skulle heta och vad han skulle laga för mat där. Jag ville få honom på tankar som ”när det här är över” och ”när jag har vunnit det här”. Jag tror att positivitet kan bidra mycket. Jag tror att är man positiv och tänker ”det här kommer bli svårt men jag kommer klara det” hjälper man kroppen. Hur positiv jag än försökte vara fanns det kvällar då jag bara bröt ihop. Jag skulle aldrig klara ett liv utan min pappa. Pappa är mitt allt. Han är den bästa jag vet. Nej! Det går bara inte.

Nu åtta månader efter första beskedet om cancer är pappa friskförklarad. Läkarna sa att han var en riktig kämpe, för det är han. Min pappa. Operationen hade tagit 6 timmar och hade gått exakt som läkarna hade hoppats. Jag fick inte träffa honom när han var på sjukhuset. Jag skulle vänta hemma. När han kom hem den dagen fylldes jag av glädje. Jag visste inte då att cancern var helt borta. Det fick vi inte veta på yttligare en månad. Men jag liksom kände något i mig. En varm stark känsla. Något lyfte från min axlar och plötsligt kände jag mig lätt igen. En känsla jag inte känt sen jag fick beskedet. Oron försvann. För pappa, han hade faktiskt klarat det. Han hade vunnit kampen mot världens hemskaste sjukdom. Innan operationen var det sista han sa ”time to beat the beast och jag tänker vinna”, och tänk för att han gjorde det.

Ge inte upp!

/Nicolina Andersson, Klass 9D, Sturebyskolan

Kommentera