Jonas Nilsson

Läraren Jonas Nilsson skriver om att skapa band med elever som beter sig stökigt och utmanande.

| Foto: Julia Donka/Meet In Grid
Debatt

”Att hantera elever som utmanar, stökar och beter sig otrevligt”

”Är det ett tecken på svaghet när man som lärare etablerar goda relationer till de elever som enligt många borde rätta sig i ledet på egen hand? Nej, det är inte svagt utan smart”, skriver läraren Jonas Nilsson.

Det är ingen enkel uppgift att upprätta ordning och studiero som lärare, då klasserna ofta innehåller trettio individer med väsensskilda hemmiljöer och förutsättningar.

Vissa elever går dit med en klump av stress i magen och andra skuttar bekymmersfritt genom huvudentrén på morgonkvisten. Vissa elever går dit laddade med negativ energi och vill visa sig på styva linan.

Det är de senare som jag tänkte skriva några rader om.

Som nybliven idrottslärare i ett utsatt område förstod jag snabbt vikten av att vara tydlig och skapa självklara rutiner i idrottshallen. Det kunde handla om exakt hur fram- och bortplockande av material skulle gå till, hur uppvärmning och stretching skulle se ut varje gång, att eleverna skulle räcka upp handen innan de talade under samlingarna eller att alla behövde vara tysta innan jag började instruera.

Detta fungerade för de flesta då flera hade nog av oregelbundenhet och oförutsägbarhet ändå utanför skolan; här skulle de få känna sig trygga. Jag förstod även vikten av att vara rättvis och konsekvent mot alla elever – även mot de självutnämnda ”tuffingarna” och ledarna – för då kände klassen att jag var den självklara ledaren som inte räddes motstånd och mothugg. Jag stod kvar och styrde på golvet, även om jag blev testad och ifrågasatt och även om vissa ibland trotsade mig och gjorde tvärtom så krävde jag samma sak nästa gång. Om jag skulle vika mig skulle de snabbt flytta fram gränserna och dra med sig andra elever in i stöket.

Ju argare jag blev, desto längre blev avstånden mellan oss.

Mina metoder fungerade väl, för de flesta, men det fanns vissa elever jag inte nådde fram till. Det kunde handla om fyra, fem elever på skolan som såg det som sin uppgift att trilskas och käfta emot, trots att jag satte hårt mot hårt och avvisade, skällde ut, skrek och ibland föste ut eleverna från hallen. Sällan såg dessa sin egen roll, utan fokuserade mer på att svära sig fria från skuld samt på att rentav misstänkliggöra mina avsikter.

Emellertid kom de försmådda eleverna tillbaka nästa lektionspass, med indignation i bröstet och en vilja att vinna nästa strid för att inte förlora i anseende inför gruppen. Ibland blev jag skogstokig, då de motsatte sig vissa ordnings- och trivselregler, men ju argare jag blev, desto längre blev avstånden mellan oss.

Vissa visade sig vara immuna mot bannor då så många andra vuxna ju skrek på dem i vardagen. ”Respekt” förknippades inte sällan med rädsla för någon med vapen. Vad kunde då en futtig lärare göra för att få dem att underordna sig lektionsuppgifterna?

Det var här jag fick de insikter som jag bär med mig ännu idag. Dessa ”tuffa” elever behöver i hög grad känna att en vuxen bryr sig om dem. När förtroendet väl upprättas kan jag som lärare så att säga ”nå in” och exempelvis tala om moral och innebörden av ordet respekt. Jag kan tala med dem om hur de ser på sig själva och hur de tror att de uppfattas av sin omgivning. Helt plötsligt kan jag vara med om att förändra ett negativt beteende, inte bara i klassrummet utan även i livet.

Hur gjorde jag då? Ja, exempelvis försökte jag upprätta ett förtroende mellan eleven och mig då den var lugn; kanske precis innan lektionen eller när vi möttes på en rast. Små frågor om hur läget var, samt någon kommentar som handlade om förra lektionen. Hade eleven kanske utfört något moment bra, visat stort intresse för något eller ställt någon bra fråga?

Dessa insatser tog endast ett tiotal sekunder då och då, men bidrog att vi knöt band mellan varandra. Till slut kom motfrågor om hur jag mådde, vilka jag svarade på med glädje.

Tillsammans med ett tydligt, konsekvent och varmt ledarskap i salen bidrog ovanstående till att de elever som innan stört fick svårare att vara trotsig och elak mot mig som lärare. För varje gång en lektion avlöpte fint för klassen var jag noga med att påtala det för dem och på vägen ut ur salen klappade jag de tidigare stökpellarna på axeln för att ytterligare bekräfta det positiva i deras uppträdande.

Att vända på en negativ trend hos stökiga, kaxiga och störande elever går inte på en dag

Hade jag inte lagt om min taktik och sett människan bakom den roll den spelade, så hade jag med största sannolikhet fått fortsätta med det skrik, den utkastning och det tjat jag använde mig av under det första året som lärare, men ”tuffingarna” hade borstat av sig detta och antagit en ännu större offerroll. Glappet mellan önskat och reellt beteende hade ökat och undervisningen skulle ha fortsatt att hackas sönder av mina ideliga duster. Min arbetssituation hade varit outhärdlig och med stor säkerhet hade jag inte orkat verka kvar som lärare idag.

Är det ett tecken på svaghet när man som lärare etablerar goda relationer till de elever som enligt många borde rätta sig i ledet på egen hand? Tullar man på sin auktoritet när stökande och medvetet otrevliga elever ges flera chanser att bättra sig och då man genom omtanke, snarare än straff, vinner deras förtroende?

Nej, det är inte svagt utan det är smart, för när detta band väl upprättats så mottas direktiven utan misstänksamhet och korrigeringar, som trots allt nödgas göras, hörsammas. Lärarens tydlighet och struktur i klassrummet bär plötsligt den frukt den förtjänar och om straffivrare inträder under en sådan lektion så funderar de månne över vilka maktmedel och superstraff som föranlett detta lugna studieklimat.

Svaret är att lärarens auktoritet nått fram till alla elever; även de som tidigare hyst skepsis gentemot allsköns auktoriteter och vuxenvärlden i stort. Dörrarna till dem har öppnats, på ett strukturerat och metodiskt sätt, så att de blivit mottagliga för såväl ny kunskap som gott uppträdande.

Att vända en negativ trend hos elever som uppträder stökigt, kaxigt och störande går inte på en dag. Men genom att vara konsekvent, tydlig och varm i sitt ledarskap framför klassen i kombination med återkommande omtänksamma uppföljningar med enskilda elever utanför rampljuset, så går det till slut.

Jonas Nilsson, förstelärare på Stordammens skola i Uppsala, föreläser om ledarskapet i klassrummet samt lärares kommunikation med föräldrar

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolvärlden.
Kommentera

LÄRARNAS RIKSFÖRBUND

Box 3529
103 69 Stockholm
Sveavägen 50

SKOLVÄRLDEN

Box 3265
103 65 Stockholm