DEBATT

”Att undervisa elever med trauman”

DEBATT ”Jag skulle vilja dela med mig av några råd och tips som du kan behöva om du kommer att arbeta med barn och vuxna med trauma i undervisning”, skriver sfi- och sva-läraren Anna-Karin Bengtsson. 

Några råd och tips angående att undervisa elever med trauman

Eftersom det går en ström av flyktingar från Syrien når en hel del Sverige. Jag skulle vilja dela med mig av några råd och tips som du kan behöva om du kommer att arbeta med barn och vuxna med trauma i undervisning.

Det första jag brukar tänka är när jag undervisar elever med trauman är: Hur skulle jag reagerat och tänkt om det vore jag som kom från ett krig till ett annat land? Hur skulle jag reagerat? Hur skulle jag vilja bli behandlad utifrån min kompetens och utbildning? Hur skulle jag kunna hantera avståndet till min släkt? Hur skulle jag hantera min sorg?

Jag skulle självklart vilja bli lyssnad på i den situationen och få bearbeta mina trauman. På den punkten skulle jag önska professionell hjälp.

I klassrummet anser jag att det är viktigt att frågan blir ställd till flyktingen för det är en del saker att lösa. Frågan bör ställas, som jag ser det, till den vuxne eleven. Hur ska vi tillsammans gå igenom det här? Hur ska vi lösa det när oron kommer?

Som SFI-lärare har jag ansvar att lära eleverna svenska och det är just det jag ska ägna mig åt. Det är jag bra på. Jag kan undervisa och det är jag bra på. Det man ska ha med sig är att elever med trauman gärna fastnar i detaljer och då är det mitt ansvar att se till att vi ser helheten tillsammans.

Här ser jag digitala hjälpmedel som en tillgång. Redan från början 2005 använde jag datorer med SFI-elever. Det gör jag fortfarande och har en del tips.

Mitt ansvar är också att se till att det skapas trygghet och harmoni så att stressen hos målgruppen blir så liten som möjligt. Då är då chansen är störst att inlärning uppstår. 

Hur hanterar vi att det uppstår behov av telefonsamtal till hemlandet? Hur underlättar vi när behovet uppstår att prata om sin oro? Dessa frågor ställer jag och får bra svar. Svaren blir olika hos olika grupper.

Som jag tänker är det också av vikt att tänka på att eleven just nu är i behov av särskilt stöd. Inte bara säga att han eller hon är vuxen.  Om jag hade haft mina barn kvar i kriget hur skulle jag uppfattas då? Hur skulle omgivningen sett och uppfattat mig då? Jag hade antagligen bara vilja ringa hem. Just då i den situationen hade jag nog inte uppfört mig som vuxen. 

Som tur är har jag inte levt i krig och jag har haft turen att möta människor från hela världen i klassrummet.

Jag har fler tips och knep och svarar gärna på frågor.

 

Anna-Karin Bengtsson
Sfi-lärare och sva-lärare samt studerande specialpedagog

Kommentera